Man får inte till det där med överföringen av språket till den nya generationen. Och det är där förskolan kommer in i bilden. Man gör i nuläget inte tillräckligt mycket. I lagen står det att förskola ska erbjudas helt eller delvis på samiska eller andra minoritetsspråk. Men oftast tolkas det som att förskolan ska erbjuda 45 minuter modersmålsstöd i veckan.
Det här räcker inte alls förstås för att bygga upp ett modersmål. För att ett barn ska kunna utveckla och bibehålla ett språk upp till 10-årsåldern krävs mellan 4- och 5-tusen yttranden per dag om barnet är tvåspråkigt. Ett yttrande motsvarar ca 5 ord.
Förskolan är då väldigt viktig eftersom det är där barnen får den största språkliga exponeringen på vardagar och språkutvecklingen är enormt viktig i de åldrarna.
Nu har det i alla fall öppnat en samisk avdelning i kommunen artikeln berättar om. Än så länge går endast 3 barn där och det är också 3 pedagoger anställda. Det låter både dyrt och orimligt säger en ansvarig person men förhoppningen är att verksamheten ska komma igång.
Det är hursomhelst viktigt att rädda samiskan. Det är viktigt för att språket behövs inom renskötseln men också för att språket bär kultur, kunskap och berättartradition. En lingvist säger att när ett språk försvinner är det lika allvarligt som om man skulle släppa en bomb på Louvren.
Ja, vad ska man tycka? Det är förstås väldigt sorgligt att samiskan är hotad. Och det är väl viktigt att försöka vända trenden. Men ändå...är det inte märkligt hur allt alltid hamnar på förskolan? Det är förskolan som ska lösa precis varenda problem i detta land.
Jag tänker att det är märkligt att man så lättvindigt skriver och tycker och för fram att det är i förskolan barnen får den största språkliga exponeringen utan att problematisera just det fenomenet. Borde man inte fundera lite över om det är bra? Rätt? Vilka konsekvenser det får? Ska barnens språk till största delen byggas upp i en förskola? Hur går det till när pedagogerna är få och barnen många? Man skriver om det...ett barn behöver vara med om 4000-5000 yttranden varje dag för att bygga upp och bibehålla ett modersmål. Då förstår man ju att 45 minuters modersmålsundervisning i veckan inte på långa vägar räcker till. Men räcker det till för alla andra barn då? Alla andra barn ska också bygga upp sitt modersmål. Får de höra 4000-5000 yttranden varje dag? Och räcker det med att höra andra barn yttra sig? Majoritetskulturen pratar svenska så de svenska barnen omges förstås av svenska men ändå...vet någon hur instutitionsfostran påverkar det djupa språket. Det som inte bara är konkret och yta utan det underliggande?
Men nä, förskolan är normen. Det är där det händer. Där ska barnen få allt de behöver. Och staten är villig. Nästan i alla fall. När det gäller barngruppernas storlek verkar det ha kört fast. Fast i övrigt är alla överens. Förskolan kan och ska ta hand om alla barnens behov.
Ingen funderar över om barnen hade lärt sig mer samiska om de varit hemma på dagarna hos någon som kan samiska. Kanske en mamma eller en pappa. Kanske har mamman eller pappan någon äldre släkting som kan samiska? Som man kunde ha träffat på dagarna. Om de inte jobbar alltså. Någon invänder säkert..det är så få som kan samiska och det är inte säkert att föräldrarna talar någon samisk variant. Och därför är förskolan av nöden. Men om det nu är så att inte föräldrarna kan samiska och ändå vill att barnet ska kunna samiska då blir det ju väldigt konstigt på något sätt. Ska det lilla barnet lära sig samiska på förskolan när inte ens föräldrarna kan samiska? Vore det inte bättre om föräldrar och barn lärde sig tillsammans istället? Det blir ju svårt att prata tillsammans annars. Någon klok person kanske hade kunnat kläcka idén om att aktivera civilsamhället...låta pengarna som förskoleplatserna kostar....mer än 120 000 kr per barn och år gå till att låta en förälder kunna vara hemma hos sitt barn (om de har lust alltså) och låta dem försöka ordna något slags nätverk med samisktalande personer som kunde ha träffats och på så sätt lärt sig samiska tillsammans....föräldrar och barn. Men nä, det är inte så vi jobbar i Sverige. Här är det förskolan som gäller. Det är i förskolan det händer.
Varför är det så då? Varför är det i förskolan det ska hända och aldrig hemma? Jag vet ju inte...men jag tror...jag tror att det handlar om kontrollen. Precis som när man kväste samerna och såg till att splittra och förstöra...försökte ta deras språk och kultur ifrån dem...Familjen ska förstöras. Språket bär kulturen säger lingvisten. Men familjen bär också kulturen. Varje familj har sin variant av kultur. Varje släkt sin. Samerna utsattes för ett övergrepp och lider för det ännu. Men det gör vi andra också. Fast i en mildare skala. Om man nu tycker att det är milt att varenda unge tas från sin familj för att leva sitt huvudsakliga vardagsliv på institution. De säger det själva...förskolemänniskorna...det är i förskolan barnen får sin huvudsakliga exponering för språk på vardagarna säger man i artikeln. Ett litet barn som rycks ur sin familj, ur sitt hus, från sin mor, från all den språkliga exponering det borde ha fått vara med om, från all den känslomässiga och kroppsliga kontakt den borde ha rätt till...vad är det frågan om då? Är det inte ett övergrepp? Om föräldrarna vill lämna sina barn i statens händer är det en sak...inget ont om det...men när staten aktivt ser till att föräldrarna måste lämna barnen...vad är det då? Någon säger att det är frivilligt. Och det är det ju. På pappret. Men verkligheten talar sitt tydliga språk. Staten vill lägga mer än 120 000 kr på varje barn varje år för att de ska gå i förskola. De som inte fogar sig och lämnar in barnen går miste om pengarna samt en lön. Så vad väljer man då? Hur väljer man?
Men så resonerar vi inte i Sverige. Vi har glömt bort vår kultur. Vi har fått en ny kultur. Allt utgår från förskolan. Bortom den...intet. Så vi får fortsätta på vår inslagna väg. Förskolevägen. Det är där det händer. Förskolan löser alla problem Vi har vår kanon. Vi har vår religion. Och tron kan försätta berg. Kanske.
r
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar