Den där jämställdheten!

För några dagar sedan pratade de om Tyskland och jämställdheten på radion. Två kvinnor fick vara med och prata - Lotta Lundgren, svensk författare bosatt i Berlin, och Vibeke någonting, skandinavist som startat en tysk avdelning av den svenska stiftelsen AllBright.

Det började med lite prat om Merkel. Paradoxen Merkel...att i landet där män dominerar på alla viktiga poster så finns en kvinnlig statsminister.

Skandinavisten berättar att Tyskland ligger decennier efter när det gäller jämställdhet. Och det beror på att kriget kom emellan. På 30-talet startade vår jämställdhetsdiskussion men då var ju Tyskland upptaget av nazism och annat. Nazismen innehöll dessutom en manlighetskult likväl som en moderskult och detta har skapat stereotyper som fortfarande sitter i. I forna DDR blev det annorlunda. Där blev det självklart att mammor förvärvsarbetade och lämnade ungarna till dagis. Men i Västtyskland stannade mammorna hemma. För några år sedan infördes dock rätt till barnomsorg för barn från 1 år. Fast fortfarande finns det för få dagisplatser i västra delen av Tyskland. Något som inte är fallet i forna DDR. Där finns det gott om dagisplatser. Men det är på g i alla fall...det blir gradvis bättre i västra delen. Fast fortfarande är normen att mannen jobbar heltid och kvinnan är hemma eller jobbar lite. Hälften av alla kvinnor som jobbar jobbar deltid...och då mindre än 20 timmar i veckan. Ja, det är lustigt...nazism vill ju ingen ha. Och manlighetskult och moderskult...äh, det kan vi klara oss utan. Men ändå tycker jag att det är märkligt hur begreppen rörs ihop. Skandinavisten verkar mena att det där med att ta hand om barn, om man är mamma, på något sätt hör i hop med nazismen, är osunt, fel. Och hon menar absolut att det var bättre i DDR, en diktatur, precis som Hitlertyskland. I DDR fick inte mammorna välja hur de ville göra, lika lite, eller ännu mindre antagligen, än en mamma i Västtyskland...det var bara att lämna in ungen på dagiset. Och när man blir tvungen till något så uppstår en norm. Det är bara en annan norm. Varför är lämnabortnormen bättre än tahandombarnnormen? Skandinavisten förutsätter att det är bättre att arbeta mer än mindre. Hon förutsätter att deltid är dåligt för mammor...men hon talar inte om varför. Jag tänker....hur lurad kan man bli? Hur kan man på fullt allvar påstå att det är bättre att förvärvsarbeta fler timmar än färre? Och så glömmer hon bort en sak till...hon glömmer att berätta att i Tyskland är grundavdraget 80 000 istället för knappt 19 000 som i Sverige. Det gör att det kan vara lönsamt att ta ett deltidsjobb och lägga sig på en lägre lönenivå och behålla alla eller nästan alla pengar! Särskilt som de i Tyskland har frivillig särbeskattning. Men sånt är inte intressant att berätta. För då kan folk börja tänka. Och det vill man inte när agendan är att vilja bestämma över folk.

Ja, och så intervjuar man en kvinnlig hög chef. Hon har blivit ifrågasatt och hennes make ännu mer eftersom han är hemmaman och tar hand om de fem barnen. Hon berättar att det finns en traditionell syn på moderskap i Tyskland. Mammor förväntas ta hand om barnen och tänka på dem hela tiden. Män antas inte kunna ta om hand om sina egna barn. Det är vanligt att stanna hemma i 3 år med varje barn...även om man har hög utbildning. Och om man då skaffar två barn..ja, katastrof...man blir hemma i hela sex år och då är det svårt att ta sig tillbaka på arbetsmarknaden. Jag tänker att den där kvinnliga chefen ändå är lyckligt lottad. Trots att hon och hennes make blir ifrågasatta. De kan i alla fall välja att en förälder kan ta hand om de fem barnen i hemmet. Det kan man inte göra i Sverige. I Sverige blir inte mammor skammade om de lämnar bort sina barn eller gör karriär. Men i Sverige kan inte en pappa bli hemmapappa om kvinnans lön inte är väldigt hög. En fembarnsfamilj förväntas klara av att ha två förvärvsarbetande föräldrar och lämna in ungarna på dagis och låta hemmet sköta sig självt på något mirakulöst sätt.

Lotta Lundgren berättar om vad som lägger hinder i vägen. Hon skulle önska att hon fick fem minuter med Merkel. Då skulle hon omedelbart berätta för henne om vad som gjort Sverige till en sådan succé! Sambeskattning måste bort och studielån måste in. Dessa två enkla åtgärder skulle göra att människorna i Tyskland blev mer individer. Och detta skulle innebära en större frihet på sikt. Lotta Lundgren glömmer bort en sak. Hon glömmer bort att i Tyskland har man frivillig särbeskattning. Det betyder att en mamma visst kan förvärvsarbeta om hon vill. Man har också skatt efter försörjningsbörda vilket gör att familjen kan välja hur de vill ha det...ha en förälder hemma eller köpa dagisplats. Det kan inte vi i Sverige. Här får vi foga oss. Vi blir individuellt beskattade, precis som Lotta tycker är rätt, och det gör oss till slavar, mindre fria, inte mer, och omöjliggör för en familj att försörja sig på en lön. Det Lotta vill, det är att tvinga mammor att ta skeden i vacker hand genom att styra med ekonomi. Men det säger hon inte. Hon låtsas att tvång är frihet.

Men Vibeke berättar att minsta möjliga enhet i Tyskland är familjen. Den skyddas av staten. Man är finansiellt ansvarig för barnen och för familjen och för sina föräldrar. Man är skyldig att bry sig om barn och föräldrar. Och den lotten faller på kvinnorna. Föräldrar är skyldiga att försörja sina barn tills de har en yrkesutbildning. Och därför är sambeskattningen en helig ko som vissa knystar om men ingen vågar röra. Tja, det låter väl bra va! Att familjen är den minsta enheten. Vi lever ju i familjer. Familjen är samhällets fundament. Utan familjer...ingen framtid. Och tänk att leva i ett land där staten skyddar familjen. Vilken dröm! Men inte i en skandinavists ögon. Inte i en feminists ögon. För de som vill göra karriär...de vill att alla ska vara som de. Jag antar att det är avundsjukan som spökar. Om vi offrar våra barn och vårt moderskap kan vi inte stå ut med att andra får njuta av barn och familj och hem och den tid man har tillsammans. Då blir det orättvist. Och i diktaturer är det viktigt att alla gör lika. Förtryck kan man mycket väl stå ut med...om alla gör lika.
.