Sedan handlar det om vad de unga vill ha ut av sitt arbete. De vill ha förmåner. Tillgång till massage är något man efterfrågar. Tillgång till gym vill varannan ung person ha. Var fjärde ung önskar sig tillgång till psykolog genom arbetsplatsen. De unga kvinnorna önskar sig mer praktisk hjälp. Var tredje vill ha städhjälp. Nästan lika många vill ha barnpassning och hela 20 % vill ha hunddagis.
Jag känner mig förvirrad. Kanske är jag ute och cyklar men är det inte lite...märkligt...att liksom jobblivet liksom närmar sig fritiden och liksom bakas ihop på något sätt. Man önskar att jobbet ska lösa de praktiska, emotionella, fysiska problem jobbet liksom orsakar. Jobbet ska bli någon slags central för hela ens liv. Mår man dåligt...kontakta jobbpsykologen, ont i ryggen...boka en massagetid...svårt att få ihop barnapusslet...kontakta företagsbarnvakterna, hinner inte hem och gå ut med vovven...in med den på hunddagiset företaget anlitar, hinner ej städa...företagsstäderskorna fixar biffen.
Ett samhälle där alla vävs samman i någon slags tjänsteutbyte...en total lösning...visualiserar sig i min hjärna. Jag försöker få ordning på mina tankar. Minns brottstycken av samtal med maken om saker han hört här och där...om hur enkelt det är att få fönstren putsade...inte dyrt alls...ta bara hem en tant...hon gör det när du är på jobbet. Det är väl RUT som träder in. Men nu verkar det vara ett nytt tänk på g. Man vill inte ens behöva anlita RUT. Man vill ha någon slags all inclusivelösning för hela sitt liv. Jobb och service i en härlig mix.
Så tänker jag på servicestaben som är nödvändig för att få till den slutgiltiga lösningen...ett härligt tjänstesamhälle där allt flyter på så smidigt som möjligt...vilka är de, de osynliga, de som måste till för att ritningen ska gå ihop...städerskorna, barnpassarna, hunddagisfröknarna, massörerna...vilka är de? Vad ingår i deras arbetsvillkor...tillgång till massör, barnpassning, hunddagis, städning? Förmodligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar