Mera sjukt

Det är ju höst och vabbet har kommit igång. Och då skrivs det i tidningarna. Samma varje år. Inget nytt på vabfronten helt enkelt. Den här veckan fäste jag mig vid två artiklar...

En i Dagens nyheter som handlar om att det är normalt för barn att vara förkylda ofta. 10 gånger om året är normalt. Och det är vinterhalvåret som är det värsta när det gäller infektioner. Ja, så 10 infektioner är koncentrerade till 6 månader då antar jag. Det blir mycket. Kanske mer som en enda lång infektion? Varje infektion vara i alla fall i ungefär 5 dagar. Så det blir alltså ca 50 dagar som varje barn är sjukt per år. Det märkliga är dock att föräldrarna inte är hemma mer än ungefär 8 dagar per år vid den ålder då barnen är som värst sjuka, vid ca 2 års ålder. Folk vobbar. Och flexar. Och skickar barnen till förskolan fast det är sjukt. Och så är det så att vissa infektioner inte heller kräver vab. Om barnet bara är förkylt och inte har feber finns det ingen anledning att vara hemma. Snor utan feber är ok alltså.

Vabbandet är som värst när barnet är mellan ett och två års ålder. Det börjar när barnet börjar förskolan vid 1,5 års ålder och sen håller det på till 4-5 år. Ett annat sätt att uttrycka det är att barnen är ofta sjuka under hela förskoletiden. Och att det är som allra värst just i början, när de kommer in i förskolevärlden.

Fast det är inte så mycket att hetsa upp sig över. Det går över. När barnen är 10 år är de som vuxna när det gäller sjukdomar...alltså 2 till 3 förkylningar per år. En läkare säger att barnen då lärt sig förstå hur man ska undvika smitta. Jaha, kan det vara så? Att barnen i förskolan blir sjuka därför att de inte förstår hur man ska undvika smitta? Gör man inte barnen lite väl vuxna när man resonerar så? Det kan ju vara så att små barn som joxas ihop med många andra småbarn smittar varandra och när de dessutom är just små har de ju en tendens att dregla, snora, slicka på saker, suga på saker, leka på ett närgånget sätt med saker och sakerna som finns runt barnen delas mellan många andra likasinnade små varelser. Men visst, man kan uttrycka det som så att små barn ännu inte lärt sig att förstå hur man ska undvika smitta. Och vi kan låtsas att 10-åringar lärt sig att förstå hur man undviker smitta. Eller så kan man säga som det är...att 10-åringar inte slickar och suger på leksaker längre..inte för att de utvecklat något särskilt förstånd utan för att de råkar ha blivit 10 år och inte längre leker på det sättet.

Fast egentligen spelar inget någon som helst roll. För barn måste utsättas för infektioner för att bygga upp ett grundläggande immunförsvar. Så egentligen kanske allt är rätt så bra. Bara det inte blir för många infektioner förstås. För då kan det vara dåligt. Hur många för många är förblir oklart. Kanske är det just 10 infektioner per år som är lagom. Förmodligen.

Ja, det var detta. Inget nytt under solen. Den obligatoriska vab-artikeln...tema med variation...har presenterats i olika tidskrifter. Så var det gjort. Och så får vi vänta till februari...eller förlåt...vabruari...och se om det har slagits ett nytt rekord. Eller kanske blivit lite bättre.

Man kunde även i en kvällstidning läsa om ett litet barn vars mamma skrivit en så bra lapp och satt upp på förskolan. Hennes lille son hade drabbats av en hjärntumör i februari i år. Han klarade av sjukdomen men blev tyvärr blind. Sonen är dessvärre infektionskänslig efter den svåra sjukdomen, som han genomgick för ett halvt år sedan alltså. Och då blir det jobbigt att gå på dagis. En förkylning kan innebära livsfara för barnet. Personalen och alla andra på förskolan tyckte lappen var så bra och mamman fick positiv respons.

Ja, tänk hur det är. Förskolan är verkligen en naturlag. Det är naturligt för barn mellan 1 och 5 år att vara sjuka stup i kvarten. Och det är helt normalt att skicka en liten blind infektionskänslig tvååring som nyligen genomgått hjärnkirurgi till dagis. Bara alla andra föräldrar håller sina barn hemma när de är förkylda så är det helt ok. Ja, eller om de kan vara feberfria förstås och ändå förkylda, för det var ju ingen fara då. Sägs det. Man får bara hoppas att barnen inte bär på någon bacill som ännu inte hunnit visa sig men som ändå ligger där och lurar och smittar när barnet dreglar lite över någon legobit och som sedan vandrar vidare till nästa barn.

Det får bli som det kan. Ett vet man säkert. Förskolan är grejen. Den är normen. Och den bryter man inte så lätt. Inte i landet där det är fint att bryta normer och komma ut ur garderober. Men förskolan...den är helig. Hur den än är så är den alltid bra. Inte ens om den utgör potentiell livsfara för ett litet barn är den dålig. En mamma till ett barn som nyligen varit dödssjuk kommer inte på tanken att ifrågasätta förskolan som ett bra ställe för hennes barn...bara att be andra föräldrar att inte skicka sina sjuka barn dit. Det är så långt fantasin sträcker sig. Förskolan har gått ända in i märgen på oss.