Onatur

Jag läser en artikel om förskolan i tidningen Förskolläraren. Jag vet inte varför jag läser den...det är dumt för jag får alltid ont i huvudet av såna här artiklar...men nu läser jag den i alla fall. Det handlar om hur förskollärarna anpassar läroplanen utefter barnens ålder. Läroplanen är ju densamma för hela förskolan men barnen olika gamla. Så hur gör man då?

Undervisningsrådet på Skolverket, Carina Hall, säger att det är professionens styrka att kunna se behoven hos en ettåring kontra en femåring och även mellan olika barn i samma ålder. Dessutom har man stöd i sin utbildning, kunskap om barns utveckling och den reviderade läroplanens mål. Det finns också stödmaterial kring olika områden som matematik, teknik, flerspråkighet och naturvetenskap i förskolan.

Så säger hon att "när en ettåring bekantar sig med fysikaliska fenomen får man kanske lägga utmaningen på en annan nivå än med äldre barn." Och de yngre barnen pratar mer kroppsspråk och det är en annan typ av utmaning att se hur de visar intresse för olika saker och hur man kan möta det och utmana barnet vidare. Det kan vara att man bygger klossar och då går man in och utmanar på ett speciellt sätt med små barn och ett annat speciellt sätt med äldre barn.

Förskollärarna själva tycker att det viktigaste lärandet för de yngsta är personlig utveckling och social anpassning. Barnets trygghet i sig själv och gruppen lägger grunden för övrig utveckling.

Ja, outgrundliga äro ... ja inte Guds kanske men...samhällets vägar. Vägarna är långa och slingrande när det gäller att få ordning på barnstackarna. Det gör ont i bröstet på mig när jag läser. Vad håller vi på med? Är våra barn någon slags experiment? Labråttor? Sitter verkligen förskollärarna och funderar över hur de ska utmana barnen när det gäller att bygga klossar? År efter år...med alla dessa kullar ettåringar som kommer...stackars förskollärare...stackars barn. Bekantar sig med fysikaliska fenomen sägs det. Barn som bygger klossar pysslar med fysik. Undersöker tyngdkraften? Undrar om Newton gick på dagis? Den som har har barn eller har haft barn vet väl att det här är ordbajseri, kejsarens nya kläder. Barn gillar att stapla saker i en viss ålder. De gör det om de får tillgång till ett gäng prylar. Det kan vara klossar. Men också konservburkar, bilar, stenar...Det kommer av sig själv. Barnet behöver inte utmanas. Det behöver bara få några saker framför sig. Det andra...det som kommer till...när en mamma tillhandahåller sakerna, utan läroplan eller någon särskild kunskap...det är mycket. Det är värdefullt. Pratet, skrattet, värmen i ögonen, strykningen över håret, stöket som pågår ovanför barnets huvud när mamman pysslar med sitt i köket och har presenterat, kanske ett gäng klossar, för barnet för att få tid att fixa fram lite mat medan barnet sysselsätter sig på golvet...det är något annat. Det är liv och samvaro och utveckling. Det funkar utan läroplan och utbildning. Det funkar nog mycket, mycket bättre till och med. För det är kärlek. Det är familj.

Men så är det inte ute i förskolans värld. För där måste allt naturligt och trivialt (och ändå mirakulöst) kläs i nyttans dräkt. Om barn bygger klossar för att barn alltid har staplat saker på varandra...ja, då blir det matematik, fysik...och personalen måste låtsas att den bidrar med något viktigt i sammanhanget...för annars faller ju förskoleidén. Då blir det bara barnpassning. Precis som när en mamma passar sina barn. Och då framstår det hur torftig förskolebarnpassningen är jämfört med mammabarnpassningen. För en mamma älskar sitt barn. Barnet är en del av henne. Men förskolläraren är bara en avlönad barnpassare. Så därför måste vi låtsas. Låtsas att allt det naturliga är undervisning som bara ett fåtal invigda bemästrar. Så går det till i Dagisland. Saliga äro de som tro, fastän de icke se.