Den viktiga förskolan!

Förskolan har gått och blivit gammal. Tja, inte så gammal som det gamla hederliga dagis förstås. Dagis började ju byggas ut på 70-talet och blev successivt mer och mer omfattande. Och sen växte dagis liksom ur sig själv...antagligen när politikerna förstod att dagis inte hade någon tyngd, det kändes som någon slags barnpassning. Det blev liksom mer allvar av när dagis blev förskola och hamnade under skoldepartementet, blev första steget i utbildningssystemet. Barnens första skola. Och denna skola har nu gått och blivit lite föråldrad. Förskolans läroplan har hela 20 år på nacken. Och därför behövs en rejäl översyn av verksamheten! 

KVALITETEN PÅ UNDERVISNINGEN I FÖRSKOLAN SKA ÖKAS.
MÅLUPPFYLLELSEN SKA ÖKAS. Ja, inte barnens måluppfyllelse förstås för barnen bedöms inte. Men själva förskoleverksamhetens måluppfyllelse ska ökas.

Det som är lite lustigt är att FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRINGAR FÖR ATT JUST ÖKA KVALITETEN INTE KOMMER ATT INNEBÄRA NÅGRA ÖKADE KOSTNADER FÖR HUVUDMÄNNEN. Är det inte härligt! Att man genom en översyn kan öka kvaliteten utan att det kostar något? Det är nästan som ett mirakel. Och i förskolesverige finns det gott om mirakler! Det är ju så det är med religion.

Hur gör man då...när man ökar kvaliteten utan att öka kostnaderna. Jo, ett sätt är att konkretisera och precisera läroplanen. Språket i läroplanen ska vara tydligt och verklighetsnära utan att förskolans uppdrag reduceras.

Sen är ju svensk förskola unik i sitt slag...vi har ju educare! Svensk förskola ska kombinera omsorg med lärande. Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda barnen en trygg omsorg. Men det har uppstått problem...DET SAKNAS EN NÄRMARE DEFINITION AV VAD BEGREPPET OMSORG INNEBÄR. Man måste alltså klargöra hur omsorg och undervisning hänger ihop. Det  blir spännande att se hur de ska bära sig åt för att definiera begreppet omsorg! Jag försöker föreställa mig...varje barn måste få x antal ögonkontaktsstunder per dag, x antal kramar (eller är det ett övertramp av barnets integritet? Sånt är också viktigt att diskutera.), bli upplyft x antal gånger, bli rufsat i håret x antal gånger, bli killad i magen och snufsad med i halsvecket vid varje blöjbyte, få höra x antal gulliga ordvändningar...Man kanske kan göra någon slags studier av hur en förälder bär sig åt med sina egna barn...vad gör en äkta omsorgsperson, hur ofta, hur förändras beteendet med barnets ålder? Kanske kan man komma upp med en checklista för att se till att alla barn får exakt de omsorgsingredienser de anses ha rätt till.

Man måste också tydliggöra undervisningen som den målstyrda process den är. Man måste se till att undervisningen bedrivs med utgångspunkt i barnens olika behov, förutsättningar och åldrar samt progression i lärandet. Strävansmålen måste bli en självklar utgångspunkt och riktning som syftar till en lärandeprocess. Haha, jag försöker måla upp det för mig...vad exakt rör det sig om? Barnen ska lära sig tala med svårare ord, mer komplicerad meningsbyggnad. Vi strävar mot det. Pedagogen har hela tiden i huvudet vad strävansmålet är...tänker noga på att använda svårare ord, noterar om barnet tar efter, dokumenterar genom att spela in eller skriva upp, bekräftar barnets försök genom att återkoppla, fylla på med än lite mer avancerade strukturer...Ja, så där som föräldrar gör av sig självt. Ja, förutom det där med dokumentationen då. En förälder nöjer sig med att känna jublet i hjärtat när barnen lär sig nytt, utvecklas!

Sen ska saker klargöras...hur är det med relationen mellan undervisning, omsorg, egeninitierad lek samt barnens utveckling och lärande egentligen? Detta måste klargöras. 

Förskolan har många uppgifter. Det är inte bara undervisning och omsorg barnen får där. Förskolan är också en viktig social och kulturell mötesplats. Här lär sig barnen respekt för kulturella värden och social integration. Här startar barnen sitt möte med ett ökande internationellt samhälle! 

Sen kommer det vanliga credot. Forskning visar att en förskola med god kvalitet gynnar barnets lärande i skolan, akademiska prestationer, självkänsla, livslånga lärande och sociala samspel långt senare i livet. Amen. Detta är fastslaget. Verkligheten kan ropa något annat men bara man är stark i anden så spelar det ingen roll. Det återstår lite finputs bara. Man får se till att alla förskolor blir likadana och sen är allt klappat och klart. Det måste bli likvärdighet. Vi är ju ändå alla lika inför...ja, vad det nu är.

På Lärarförbundets hemsida bloggar någon om detta fina som har hänt...det faktum att regeringen ska se över läroplanen för förskolan. Lärarförbundets ordförande säger att: "Forskning bekräftar gång på gång förskolans viktiga uppdrag. Nobelpristagaren i ekonomi James Heckman har visat att de insatser som görs under förskoleåren ger bäst avkastning av alla utbildningsinsatser." Och så förstår ju alla att de riktiga lärarna, de viktiga lärarna, och den viktigaste läroplanen finns i förskolan. Det är liksom där det händer. Om man bara undervisar (och stoppar in lite likvärdig och lika frekvent förekommande omsorg) så kommer barnen, alla barn, lyckas något fantastiskt i framtiden. De blir väl nobelpristagare hela bunten. Undrar förresten hur många nobelpristagare som har gått i förskola. I svensk förskola från 1 års ålder. För det måste väl ändå vara det ultimata?

Vems ungar är det?

Jag läser ett blogginlägg som handlar om förskolan och yrkesstolthet. Det är en pedagog som funderar över hur det är när anhöriga - alltså barnens föräldrar - har åsikter. Han menar att förskollärarna ska ha yrkesstolthet och stå på sig, hålla fast vid hur de vet är bäst, de har ju liksom 3 års akademiska studier på högskola. De vet bäst. De ska ha barnens bästa för ögonen hela tiden och de anhöriga skall icke ha några åsikter. 

Bloggaren jämför förskolläraren med en läkare. Läkaren bestämmer hur patienten skall behandlas. Läkaren har ju sin utbildning och kunskap om kroppen att falla tillbaka på. Förskolläraren har också sin utbildning att falla tillbaka på och skall icke påverkas av anhöriga. 

Fast...är det inte lite skillnad ändå? Läkare kan ju inte precis gemene man börja extraknäcka som. Fostrare av barn däremot...det är ju något som vanligt folk har hållit på med lite till mans genom årtusendena. Föräldrar har det ju liksom alltid funnits. Och det har ju gått rätt bra. Kanske bättre än när fostrarna har blivit akademiska proffs. 

Detta blogginlägg är kanske inget att ta på allvar. Det är ju bara en förskollärare som spekulerar och funderar över förskolans roll, precis som jag, en mamma, gör det fast från andra hållet så att säga...bara privatpersoner som tänker och funderar. Men ändå...inlägget är intressant. Det visar hur det har blivit här i landet...tveksamheterna som har uppstått kring vems barnen egentligen är. Vem är ansvarig? Vem har rätt att ha åsikter? Vem ska bestämma? Och varje dag när det gäller mina skolbarn får jag små men starka signaler...det är inte dina barn...det är samhällets barn. Som förälder har du icke med dina barn att skaffa. Som förälder har du endast skyldighet att utrusta barnaråvarorna med kläder och sängplats och att leverera barnen till uppfostringsinstitutionerna. I övrigt har du icke med saken att göra. Du är bara anhörig. Inte förälder. Inte ansvarig. Någon annan vet bäst.

Grisindustrin

Jag läser en insändare i Svenska Dagbladet. Den handlar om griskultingar och är skriven av en leg veterinär. Jordbruksverket vill förändra reglerna för grisuppfödning så att smågrisar får tas från sin mamma vid tre veckors ålder i stället för vid fyra. Veterinären skriver att detta är en dålig idé eftersom grisar utvecklar högre grad av beteendestörningar och sjukdomar ju tidigare de avvänjs.

I nuläget får grisarna vara med sin mamma i fyra veckor men ofta blir det närmare fem. I det nya förslaget ska minimiåldern minskas till tre veckor. I naturen avvänjs grisarna successivt mellan ca 10 och 17 veckors ålder. I grisindustrin är det förstås inte någon successiv avvänjning...där går det abrupt. Smågrisarna lyfts plötsligt bort och mamman som erbjudit värme, skydd och mat....är borta.

Den tidiga avvänjningen innebär att smågrisar kan utveckla beteendestörningar. Dessa problem uppstår även vid fyra veckor men blir större ju yngre smågrisarna är. Riktigt små grisar behöver sin mamma ännu mer. För smågrisarna som är tillsammans med andra smågrisar och som har dessa beteendestörningar (tex försöker dia på andra kultingar) blir tillvaron en ständig kamp för att försöka gömma sig och fly.

Varför ska minimiåldern minskas? Jo, detta ska öka svensk grisnärings konkurrenskraft. Om grismamman blir av med ungarna tidigare kan de få i genomsnitt en griskulting mer per år. Mamman kan insemineras tidigare och hinna föda fler kullar på ett år, 2,3 istället för 2,2.

Ja, så går det till i industrin. Och det är väl inte så konstigt. Industri är inte till för att se till att grisbarn har det bra. Den är till för att tjäna pengar. Och då struntar man i om djurbarn får beteendeproblem och mår dåligt. De ska ju ändå bara dö sen ändå. Och om köttet blir sämre och kanske rent av dåligt för oss som ska äta det...är kanske inte heller så jätteintressant. Bara konsumenterna fortsätter att köpa det förstås. Då är allt bra.

Med människor däremot...är det väl en annan femma. Eller kanske inte ändå. Människobarn ska helst också skiljas från sin mamma på heltid varje vardag från...ja, i nuläget är det 390 dagar som är maxgränsen (om man inte drar ut på den lagstadgade tiden genom att leva utan lön alla, några dagar under barnets första levnadsår). Politikerna kämpar ständigt för att minska människobarnens tid med mamman. Och resonemanget liknar grisresonemanget. Fast man har vridit på det så att det framstår som bättre för människomamman. Människomamman måste tänka på att tjäna mer pengar, få en högre pension, kunna jobba mer.

Och precis som när det gäller grisindustrin handlar det om lönsamhet. Få ut mer av människomammorna. Om barnen utvecklar beteendeproblem eller inte är inte intressant i sammanhanget. Skulle det uppstå problem är det nästan bara bra...det skapar mer arbete åt människorna...kuratorer, speciallärare, psykologer...Och så länge ingen klagar utan fortsätter köpa systemet. Ja, då är allt bra.

I industrin flyter allt på som det ska. Man skruvar lite på inställningarna och kalibrerar maskineriet så att det blir ännu mer effektivt om takten är för låg. Att produktionsmedlen är av kött och blod...ja det spelar ingen roll. Allt kan bli industri.

Jobbarhelg och mors dag!

Helgen är slut! Det har ju varit långhelg och det har varit skönt! Även om vi jobbat mest hela tiden! Och det var ju perfekt att få fyra hela arbetsdagar! Maken slutade lunch i onsdags och körde igång med byggjobbandet på en gång! Vi håller ju på att bygga ut vårt hus! Äldste sonen var med och rev ner en tegelvägg...det tog hela dagen att få bort allt tegel och murbruk! 

Och en stor hög skräp blev det av den där väggen! 

Dagen efter var det dags att lägga i grus i utbyggnadsdelen och sen isoleringsplattor och kantbitar som en form för betongen. Och sen armering på det! Detta tog hela fredagen och lördagen att få i ordning och idag var det dags att gjuta betong. Maken och min pappa och två av våra stora söner jobbade hårt från morgon till kaffedags! Sen var det klart! 

 Barnen har fått turas om med att hjälpa till under de här fyra dagarna. De stora har fått gjort tunga saker och de yngre fått hjälpa till med lite smågrejer...hålla i, hämta grejer, hjälpa till att flytta saker, såga lite... Vi har hunnit med lite roligheter också...jag har jobbat i trädgården lite grand, rensat ogräs, vattnat, klippt bort vissna tulpaner och hyacinter och sånt...och glatt mig åt det nya som kommer! 

Pärlhyacinterna som blommar så fint tillsammans med de sista pingstliljorna! 

Och spetsmössan som jag fick förra året av min mamma och som trivs så bra och breder ut sig kanske lite väl mycket men som är så söt och fin!  

 

Funkiorna bestämde sig i går för att det var slut med att bara vara hoprullade spjut och vecklade plötsligt ut sig! Varje år blir jag glad och överrumplad när det händer! 

I trädgårdslandet har det bara efter en knapp vecka börjat titta fram lite små blad! Rädisor, sallad, rödbetor och ringblommor...! Det är roligt att vattna och titta och se skillnaden i storlek från dag till dag! 

Näst äldste sonen fick erbjudande om jobb i lördags....han skulle vara med och pumpa upp en massa hoppgrejer som kommunen skulle ha i en idrottshall och bjuda barn på gratishoppning! Och så skulle han vara med och sköta om själva hoppandet...hålla koll och hjälpa till! Idrottshallen ligger alldeles i närheten av där vi bor så jag och de två yngsta samt en kompis gick dit en sväng för att testa attraktionerna! Det var kul! Barnen hoppade och hoppade och var rejält svettiga och rödblommiga efter en trekvart! 

Här kunde man ta fart nerför den branta backen och sen springa en lång bana upp och ner....

...mellan stolpar och väggar och det gick undan...så mycket att jag inte lyckades få med barnen på bild...precis när jag fick syn på dem försvann de vidare...och kom i mål fulla i skratt av farten de fick upp! 

När de var nöjda cyklade vi förbi mina föräldrar för att hämta ett par saker och där fortsatte barnen leka! De sprang upp i skogen och satte fart med att bli jägare! 

Idag var det tomt i kylskåpet så jag och minstingen fick ge oss iväg till affären och fylla på med ätbart! N skötte om varuvagnen, drog och slet och styrde, och scannade också! Han höll noga koll på prisutvecklingen på scannern och var lite bekymrad över hur snabbt summan ökade. Han kunde inte riktigt bestämma sig för om jag måste vara väldigt rik som kunde kosta på mig så mycket mat....eller om jag skulle bli utfattig efter affärsbesöket! 

Lunchen tog vi i trädgården eftersom karlarna höll på med sin betong..de var lortiga och kunde heller inte ta för lång paus för betongens skull! Korv och bröd fick det bli! Efter lunchen ville de små barnen rita morsdagskort till sin mormor som skulle komma till kaffet! Grannkompisen kom också över och ritade kort till sin mamma! 

Vi hade tänkt gå till mina föräldrar och fira mor som vi brukar men vi hann helt enkelt inte med det i år! Betongarbetet tog för lång tid och vi fick ändra om i planerna och fira hemma hos oss istället! Det gick bra det också! Vi åt köpt vetelängd och köpt tårta och köpta ballerinakex och hembakade mandelkrokar! 

Det blev inte så morsdagsaktigt firande men det spelar ju ingen roll egentligen! Vi var tillsammans och drack kaffe och pratade och det är ju trevligt det! Jag fick en liten chokladask av min äldste son som reste till Nice i morse! Den gjorde mig glad! Det var fint att han tänkte på mig och choklad är ju alltid gott! Men annars fick jag inga presenter...det hanns inte med....Fast egentligen fick jag ju en riktigt fin present av make och barn...att de jobbade så hårt för oss, för att vårt hus ska bli bättre! Det var en fin present tycker jag!

Välskrivning!

För några veckor sedan började ju jag och 10-åringen att träna skrivstil. I skolan har inte fått lära sig att skriva fint. Fröken i 1:an tyckte att det var onödigt att sitta och nöta...skriva samma bokstav om och om igen. Och skrivstil är ju helt ur modet så...Jag har försökt att få hans stil finare...kommenterat, visat, låtit honom skriva sakta, tränat...inget har hjälpt. Skrivstil testade vi när han var mindre men det ville sig inte riktigt då. Men nu funkar det tydligen. Han lärde sig snabbt och sen har han självmant valt att fortsätta med skrivstilen...den vanliga textade handstilen ser vi inte ofta längre. Till och med i matteboken har det börjat komma skrivstil! Det är roligt att det fungerar och att han äntligen kan skriva fint, riktigt fint. Och han är stolt! 

Så här såg det ut för 5 veckor sedan:

Och så här ser det ut nu:

I skolan vet jag inte riktigt hur de tänker. Fröken låtsades inte om något först men till slut kommenterade hon hans nya stil och sa att den var fin och att han skulle gå hem och berätta för mamma vad han hade lärt sig. Sonen hade då sagt att det ju var mamma som hade lärt honom! Fröken berättade i alla fall att i 5:an skulle de få lära sig skrivstil. Undrar om det är något nytt...något som skolan hittat på själva...att det ska komma då, eller om det är läraren, eller skolverket...Ingen vet. Det blir som det blir. Vissa får lära sig. Andra inte. 

Mattelek!

 Sexåringen tycker mycket om siffror...att läsa dem, räkna ut saker...Häromdagen gjorde vi en rolig mattelek! Jag skrev upp siffrorna upp till 10 på lappar och så fick han leta par som blev 10...1+9, 2+8 osv. Det var jättekul! Och sen ville han leta andra par...allt som blev 5 och allt som blev 7 och så vidare! Vi har fortsatt med leken och hittat på variationer...om jag håller upp en 7:a...vilken lapp behöver jag för att det ska bli 10...Kul!

Av hårdare virke

Jag bläddrar i en ICA Kuriren jag fått av min mamma. Det är en del att läsa...om mat, resor, författare...Och så kommer en sida där man kan fråga en veterinär om sånt som har med djur att göra. Någon frågar om en kattunge de ska få. Ägaren vill att den hämtas när den är 10 veckor och frågeställaren undrar om det går bra...han har läst att kattungen bör vara 12 veckor innan den skiljs från mamman. 

Veterinären svarar att det inte ens är lagligt att skilja en kattunge från sin mamma förrän vid 12 veckors ålder. Mamman är väldigt viktig för kattungarna och de riskerar att få beteendeproblem om man skiljer dem åt tidigare. 

Jaha, det är så att kattmammor är viktiga för sina kattbarn. 

Det finns en lagstadgad tid när kattungar måste få vara hos sin mamma. 

Kattungar kan få beteendeproblem om de skiljs för tidigt från sin mamma.

Tja, tänk så det kan vara...i djurriket.

Tur att vi människor är tåligare, av hårdare virke.

Trädgårdshelg!

Helgen som gick blev en riktig trädgårdsjobbarhelg! Vi har satt fler häckplantor, tvättat och lagt rätt kantstenar längs häcken, flyttat en bit måbärshäck från ett ställe till ett annat, satt en syren...och grejat med trädgårdslandet...krattat rätt och äntligen fått ner alla frön och potatisar! Det blev det gamla vanliga...morötter, rödbetor, haricot verts och sallad och rädisor...ringblommor och blåklint också! Nu är det bara att vattna, rensa och vänta...och hoppas på att det blir något! 

 Tulpanerna gör lite som de vill! I år är de på gott humör och kommer upp i mängder! Men de rosa är lite snåla och har ingen lust riktigt...men en sån här vacker fick vi i alla fall! 

Det går så fort...bara på ett dygn händer det så mycket att man knappt fattar! Getramsen som var små blyga stänglar i ett par veckor ringlade ut sig och fick sina blad och vita klockor på en eftermiddag! Och samtidigt passade vintergrönan på att slå ut sina blå blommor! 

Förutom trädgårdsjobb hann vi med lite skolarbete, grillning och några avsnitt av The Vikings (våldsamt men barnen älskar serien...och jag med...så vi tittar ändå...) Men nu är det måndag igen och barnen är i skolan som vanligt. Det känns som om de lagt av där nu...i skolan alltså. Sonen i 9:an skulle titta på film på matten och mellanstadiebarnen har lekdag hela dagen och halvdag orientering på onsdag...det blir mycket lek och skoj nu på slutet. I tre veckor. Det känns lite länge tycker jag. Om de inte orkar jobba i skolan tycker jag att det är fult att ta barnens tid. Bättre att sluta tidigare...ha längre sommarlov...jobba i skolan och leka hemma. Men det tycker inte de som bestämmer antar jag. De tror att bara barnen är i själva skollokalerna så går kunskaperna mirakulöst in i ungarna. 

Onatur

Jag läser en artikel om förskolan i tidningen Förskolläraren. Jag vet inte varför jag läser den...det är dumt för jag får alltid ont i huvudet av såna här artiklar...men nu läser jag den i alla fall. Det handlar om hur förskollärarna anpassar läroplanen utefter barnens ålder. Läroplanen är ju densamma för hela förskolan men barnen olika gamla. Så hur gör man då?

Undervisningsrådet på Skolverket, Carina Hall, säger att det är professionens styrka att kunna se behoven hos en ettåring kontra en femåring och även mellan olika barn i samma ålder. Dessutom har man stöd i sin utbildning, kunskap om barns utveckling och den reviderade läroplanens mål. Det finns också stödmaterial kring olika områden som matematik, teknik, flerspråkighet och naturvetenskap i förskolan.

Så säger hon att "när en ettåring bekantar sig med fysikaliska fenomen får man kanske lägga utmaningen på en annan nivå än med äldre barn." Och de yngre barnen pratar mer kroppsspråk och det är en annan typ av utmaning att se hur de visar intresse för olika saker och hur man kan möta det och utmana barnet vidare. Det kan vara att man bygger klossar och då går man in och utmanar på ett speciellt sätt med små barn och ett annat speciellt sätt med äldre barn.

Förskollärarna själva tycker att det viktigaste lärandet för de yngsta är personlig utveckling och social anpassning. Barnets trygghet i sig själv och gruppen lägger grunden för övrig utveckling.

Ja, outgrundliga äro ... ja inte Guds kanske men...samhällets vägar. Vägarna är långa och slingrande när det gäller att få ordning på barnstackarna. Det gör ont i bröstet på mig när jag läser. Vad håller vi på med? Är våra barn någon slags experiment? Labråttor? Sitter verkligen förskollärarna och funderar över hur de ska utmana barnen när det gäller att bygga klossar? År efter år...med alla dessa kullar ettåringar som kommer...stackars förskollärare...stackars barn. Bekantar sig med fysikaliska fenomen sägs det. Barn som bygger klossar pysslar med fysik. Undersöker tyngdkraften? Undrar om Newton gick på dagis? Den som har har barn eller har haft barn vet väl att det här är ordbajseri, kejsarens nya kläder. Barn gillar att stapla saker i en viss ålder. De gör det om de får tillgång till ett gäng prylar. Det kan vara klossar. Men också konservburkar, bilar, stenar...Det kommer av sig själv. Barnet behöver inte utmanas. Det behöver bara få några saker framför sig. Det andra...det som kommer till...när en mamma tillhandahåller sakerna, utan läroplan eller någon särskild kunskap...det är mycket. Det är värdefullt. Pratet, skrattet, värmen i ögonen, strykningen över håret, stöket som pågår ovanför barnets huvud när mamman pysslar med sitt i köket och har presenterat, kanske ett gäng klossar, för barnet för att få tid att fixa fram lite mat medan barnet sysselsätter sig på golvet...det är något annat. Det är liv och samvaro och utveckling. Det funkar utan läroplan och utbildning. Det funkar nog mycket, mycket bättre till och med. För det är kärlek. Det är familj.

Men så är det inte ute i förskolans värld. För där måste allt naturligt och trivialt (och ändå mirakulöst) kläs i nyttans dräkt. Om barn bygger klossar för att barn alltid har staplat saker på varandra...ja, då blir det matematik, fysik...och personalen måste låtsas att den bidrar med något viktigt i sammanhanget...för annars faller ju förskoleidén. Då blir det bara barnpassning. Precis som när en mamma passar sina barn. Och då framstår det hur torftig förskolebarnpassningen är jämfört med mammabarnpassningen. För en mamma älskar sitt barn. Barnet är en del av henne. Men förskolläraren är bara en avlönad barnpassare. Så därför måste vi låtsas. Låtsas att allt det naturliga är undervisning som bara ett fåtal invigda bemästrar. Så går det till i Dagisland. Saliga äro de som tro, fastän de icke se.

Studiedag!

Idag hade tre av skolbarnen studiedag! Skönt att man är hemmafru och kan njuta av en extra ledig dag tillsammans med barnen! Vi sov ut på morgonen och sen blev det frukost, lite tv-tittande och så lite läxläsning med mellanstadiebarnen. Eller läxor var det ju inte...men studier i alla fall. 13-åringen räknade matte och 10-åringen tränade på gångertabellen, gjorde lite engelska och så var han så nyfiken på tyska som han ska läsa i 6:an att vi tittade lite i en barnbok på tyska och läste högt och försökte översätta! 

Det regnade och såg så ruggigt ut utanför fönsterrutan men efter lunch gick vi ut en sväng i alla fall. 

Vi gick till en liten skog i närheten...vi tänkte plocka brännässlor och göra soppa men det fanns visst inte några brännässlor i just den här skogskanten som jag hade trott. Det gjorde inte så mycket. Vi fick röra på benen och barnen ville in i skogen och titta på den gamla ödetomten där ett torp stod förr i tiden. De hittade en halv kaffekopp och en matsked och en gammal propp och lite annat smått och gott. Det är alltid kul! Att hitta spår från gamla tider...fundera över vem som haft prylarna, hur gamla de är...Det var frodigt och fint i skogen. Det börjar bli grönt. Stället där torpet stått tjänar numera som någon slags trädgårdsavfallsplats och kriskålen växer grön och fin och jordhögar och skräp ligger lite här och där. Det är synd för det är väldigt vackert här. Men de som bor intill ser det nog inte tyvärr. Ett gammalt körsbärsträd blommade som ett fluffigt moln och hasselbuskarna hade fått små fina gula fnasiga saker som kanske blir blommor, nötter? så småningom. 

Liljekonvaljerna har fått stora blad men blommorna är bara små, små vita prickar ännu!

När vi kom hem ville barnen leka vidare i trädgården! Jag orkade inte jobba något idag för rygg och axlar värker lite efter allt grävande jag gjort de senaste dagarna. I morgon är jag nog pigg i kroppen igen och sätter fart på nytt men idag unnade jag mig att ta det lugnt. Jag nöjde mig med att gå runt och titta och tänka på vad jag ska göra härnäst. Lökarna är så fina. Och extra fina är de när det regnar och fina vattendroppar pryder blommorna. 

Sen blev det dags och gå in och ta lite eftermiddagskaffe. De små barnen hade gjort chokladbollar i förmiddags och dem festade vi på framför tv:n. Nu är det kväll och dags att stoppa småbarnen i säng. Maken sitter och hjälper 17-åringen med matte. Han har prov på fredag. Äldsta sonen är på sitt jobb och slutar inte förrän efter klockan 21. Mellanbarnen har inga måsten utan roar sig med tv-spel tillsammans med kompisar över nätet. Ute är det grått och dimmigt. Det känns rätt skönt. Man känner sig lite omhuldad, inbäddad i något vänligt och mjukt. Och fukten behövs. Växterna ser grönare och friskare och lyckligare ut därute! 

Det har aldrig varit billigare, lättare eller roligare att ha barn?

Ivar Arpi skriver i SvD i söndags. Han tycker att vi skaffar för få barn här i landet. Han säger att det är väldigt konstigt eftersom DET ALDRIG HAR VARIT LÄTTARE ATT HA BARN ÄN NU.

Så berättar Ivar om hur det var förr i tiden. Han går tillbaka till 1947. Då fanns det knappt några kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner. Kvinnorna FÖRVÄNTADES att vara hemma med barnen. Maten lagades från grunden. Blöjorna skulle tvättas för hand. De få daghem som fanns var bara förvaring. Barnbidraget var inkomstprövat. BNP har mer än fyrdubblats sedan dess. Det var slitigt att ha barn 1947, Och barnen hade det inte mysigt. Säger Ivar.

Nu är det skillnad. Nu är det nästan rena himmelriket att ha barn.
- Barnen är friskare. De drabbas inte av polio, kikhosta, difteri, mässling, påssjuka, röda hund, stelkramp och Hib.
- Färre barn dör i trafiken.

Men ändå föddes fler barn 1947 än idag. Och svenska kvinnor föder inte så många barn som de vill ha. Många tycker att tre eller fler barn är det ideala. Och ändå skaffar de inte tre barn eller fler. OCH DET MÄRKLIGA ÄR ATT DET JU BORDE VARA LÄTTARE ATT HA FLER BARN I DAG JÄMFÖRT MED HUR DET VAR 1947. SÅ VARFÖR SKAFFAR VI INTE FLER BARN?

Ivar spekulerar:
- Föräldrar har tagit på sig mer än nödvändigt. Synen på uppfostran har förändrats. Vi ska läsa, etablera goda matvanor, motionsvanor. Vi ska skjutsa till aktiviteter. Hjälpa till med läxor. Vara goda föredömen. Vi ska vara närvarande. MODERNT FÖRÄLDRASKAP TAR SÅ MYCKET TID I ANSPRÅK ATT VI INTE HAR PLATS I LIVSPUSSLET FÖR FLER BARN. Ivar berättar att detta är ett FELTÄNK. Forskning visar nämligen att uppfostran inte påverkar hur barnen blir. Det är genetiskt.

Varför borde vi skaffa fler barn då?
- Folk som har barn är lyckligare än barnlösa. Forskningen visar det.

Man kan alltså med gott samvete skaffa en massa barn och inte ha dåligt samvete när man inte hinner läsa för dem.

Ivar avslutar med att påstå att det aldrig har varit billigare, lättare eller roligare att ha barn än vad det är idag. Och det har aldrig varit lättare att vara barn.

SÅ SÄTT IGÅNG! FÖRÖKEN EDER!

Jag känner mig lite matt efter att ha läst och läst om Ivars artikel några gånger. Det är mindboggling.

Argumenten för att vi ska skaffa fler barn är alltså att:
Det är lätt att ha barn numera eftersom det finns kylskåp, diskmaskiner och tvättmaskiner. Barnen drabbas inte av sjukdomar och omkommer inte i olyckshändelser i lika hög grad som förr. OCH MAMMORNA BEHÖVER (FÅR) INTE TA HAND OM SINA BARN. Detta i kombination med att forskning visar att man inte behöver bry sig om barnen gör att det är a piece of cake att ha barn. Många barn.

Var börjar man? Hur bemöter man dravlet?

Det har aldrig varit billigare, lättare och roligare att ha barn säger han.

Ok. Om man tycker att det är lätt att som mamma vänta barn i 9 månader, föda, amma (eller inte vilket man vill), vara hemma i mellan 6 och 14 månader, byta av med pappan, skola in och sedan återgå till det "normala" livet. Tre gånger. Eller fler. Då är det lätt att ha barn. Det är billigt att ha barn om man fortsätter jobba på som ingenting har hänt. Heltidslönerna tickar in varje månad. Barnomsorgen är ju nästan gratis. Är lönerna ok så räcker pengarna bra. Är det roligt? Är det lätt? Att varje morgon leverera barn till dagis. Varje vardagseftermiddag/kväll hämta hem barnen. Varje dag fixa med maten och tvätten och städningen. Rättfärdiga att man först inte träffat sina barn på 8-9-10-11-12 ? timmar och sedan inte orkar läsa, prata, skjutsa, mysa med att forskningen visar att barn ändå inte behöver sina föräldrar. De har allt inom sig. De är små maskiner som förprogrammerade fullföljer sin inneboende plan. Är det roligt? Och sedan. Men det vet inte Ivar ännu. När barnen inte längre går på dagis. När de ska vistas på fritids i stora barngrupper i sunkiga miljöer på torra skolgårdar...och inte påverkas ett dugg av det eftersom barn ändå aldrig påverkas av något man gör med dem. Och ännu lite senare...när de stora 10-åringarna ska komma hem efter skolans slut till tomma hem...fördriva lovveckorna på egen hand...tillsammans med kompisar som föräldrarna knappt vet vilka de är...Är det roligt? Är det lätt?

Mammorna på 1940-talet förväntades ta hand om sina barn. Och detta är alltså negativt. Mammorna på 2010-talet förväntas inte ta hand om sina barn. De FÅR inte ta hand om sina barn. Och detta är positivt. Så kan någon säga som inte har hjärta i kroppen. Det är inte lätt och inte roligt.

Mammorna på 1940-talet kanske inte läste böcker, läste läxor, skjutsade till aktiviteter. Men de var DÄR. Mammorna hade sina barn omkring sig. Det är lycka. Det är roligt.

När man berövar människor, särskilt mammor, föräldraskapet, mödraskapet...då blir inget längre lätt eller roligt längre. Det är ett sundhetstecken att kvinnor föder färre barn. I detta land har barnen inte längre någon plats
.

Bråda dagar och massa kul!

 Det kliar i fingrarna! Det är svårt att vara inomhus! Igår hade jag tänkt gå ut efter lunch och jobba inne på förmiddagen men så blev det inte! Min pappa och äldste son körde bort byggskräp och satte fart på förmiddagen och då blev jag och N också sugna på att komma igång med vårt jobb! 

Jag kanthögg runt trädgårdslandet och strödde ut torvmull och sand för att försöka få lite lättare jord än vad vi har! Vi gödslade rosorna och drog upp maskrosor. Och började kanthugga längs vår höga thujahäck på baksidan! Efter lunchen satte vi en bröddeg och när den var färdigjäst och skulle in i ugnen gick vi ut igen, dörren på glänt så vi inte skulle missa ringsignalen när brödet skulle ut! N var lite överallt...grävde lite, hjälpte till med lasta skräp, vattnade...och grejade med sitt eget...soldatlekar, vattenpistolskjutning, snickeriarbete, sparkcykelåkande...Det är härligt att se hur kapabel han är...hur mycket fantasi han har och hur roligt han har förmåga att göra för sig själv! Det är en fröjd att se och att få vara med! 

Barnmorskan i East End

Igår började den nya säsongen av Barnmorskan i East End. Den tittade jag så klart på! Och den var lika bra som den brukar vara. Samma trevliga karaktärer, miljöer, en vemodig ton i berättarrösten, skimret över en svunnen tid...Och handlingen i det här första avsnittet var också fin och sorglig. Ett barn föds utan armar och ben...ett resultat av neurosedyn...fast det visste man inte om då. Chocken hos föräldrarna. Mammans starka kärlek och beskyddarinstinkt efter den första chocken. Faderns avståndstagande. Men så ordnar sig allt till det bästa.

Så, det var fint. Men ändå kan jag inte låta bli att irritera mig. Det är de här små budskapen som petas in titt som tätt i så många tv-serier. Jämställdheten, kvinnokampen, feminismen...eller vad det nu är...måste propageras för smygvägen. Mamman står och kämpar med tvätten i köket. Dottern vill läsa läxorna i vardagsrummet eftersom böckerna kan bli fuktiga av tvätten annars. Mamman är ovillig och klagar först på att "har ni ens läxor på sommarlovet?" Dottern säger att hon tycker om läxor. Mamman smälter och uppmanar sin dotter att läsa mer. Så hon slipper undan det liv mamman själva har...slipper stå och hänga tvätt i köket så här. Hon kanske kan få sitta i ett fint kontor istället. Jaha, så om man blir kontorist så slipper man tvätta sina kläder, slipper sina barn, slipper köksarbetet?

Att få välja

Jag tittar på partiledardebatten. Stickar samtidigt och har en tidning på soffan bredvid mig jag tittar lite i emellanåt. Jag hör att de pratar om skolan. Annie Lööf säger att det är viktigt för föräldrar att få välja. Välja vilken skola deras barn ska gå i alltså. För annars är det inte så noga att föräldrar får välja.

Trädgårdsfix!

De senaste dagarna har jag (med hjälp av min mamma, pappa och äldste son) satt en thujahäck! Det var inte riktigt meningen...men så blev det ändå! Det började med att jag tänkte sätta tre, fyra smaragdthujor i änden på häcken, mot grannens garage för att skymma deras soptunnor och ytterdörr lite. Men sen såg det lite fjuttigt ut och så köpte jag fyra thujor till...och det såg också lite ynkligt ut...ja, och så blev det till slut 21 thujor! Det blev riktigt fint men så sa maken att..varför fortsätter vi inte ända ner i hörnet...för det är en liten snutt måbärshäck kvar längst ner som synes. Och så var det bestämt...10 st tjujor till måste alltså införskaffas! 

Förutom häckjobbet har det blivit en hel del annat trädgårdsjobb. Maken har inte tid att hjälpa till för han håller på med vår utbyggnad. Men jag fick hjälp av 13-åringen att rensa häcken och luckra. Och 10-åringen och 6-åringen fyllde vattenkannor och vattnade lite här och där! 

Det växer och växer...man nästan ser hur det växer! Det är härligt! 

Fänrikshjärtana är som vackrast nu tycker jag...fortfarande knoppiga och mörkt rosa! 

Gullvivorna jag fick av mamma förra året har kommit upp och lyser så fint! 

Och tulpanerna har fått röda kanter...imorgon kanske de blir helt röda!

Och mina gula smala tulpaner blommar!

För flera år sedan satte jag en hel del pärlhyacinter men de har knappt visat sig. Inte förrän nu när plötsligt en hel massa behagade komma upp! 

I år trivs påskliljorna! Jag brukar bara få några stycken men i år är de så många...och de har blommat riktigt länge och visar inte några tecken på att tröttna än! 

Det är härligt med vår! Från att ha spankulerat i trädgården och gjort något småjobb här och där finns det plötsligt hur mycket som helst att göra! Man får strunta en del i innejobbet och hugga i utomhus! Och det är skönt! Att vara ute och använda kroppen! Böja och kröka och gräva och bära! Andas frisk luft och njuta av det arbete man gör! Och det har blivit varmare! Det är också skönt! Fast i dag duggregnade det emellanåt! Precis när vi bar ut kaffet började det...men det gjorde inte så mycket! N tyckte det var riktigt mysigt, som camping nästan, att sitta ute under ett paraply och fika! 

Hela Sverige ska jobba!

Moderaterna, Sveriges arbetarparti, har kommit med sin vårbudget! De har en snitsig slogan också. HELA SVERIGE SKA JOBBA! Detta är också det allra viktigaste vallöftet Kinberg Batra har att komma med. 500 000 nya jobb ska skapas. Arbetslinjen ska utvecklas inte avvecklas.

Ja, så är det. Alla ska jobba. Och att jobba...det är inte inte vad som helst för jobb. Det är förvärvsarbete. Att jobba är att förvärvsarbeta. Det känns lite konstigt för mig...som inte förvärvsarbetar men jobbar hela dagarna. Ser till att det här hemmet med åtta invånare fungerar och fungerar bra. Det jag gör är inte arbete. Det är ingenting. Att jobba är att förvärvsarbeta. Det är inte själva jobbet som gör'et. Det är lönen.

Kinberg Batra säger att Sverige byggs starkt genom fler i arbete. När många jobbar skapas mer resurser till den gemensamma välfärden. Att ha ett arbete och en inkomst ger människor makt över sina liv, liksom en känsla av gemenskap och av att vara behövd. Jag vet inte jag, blir Sverige starkare av att fler är i arbete (jag hatar verkligen detta uttryck...vara i arbete...vad är det för uttryck? Det heter väl...fler har ett förvärvsarbete..men nä, att vara i arbete det är liksom en livsstil, själva livet...vara vid liv). Det beror väl liksom på vad folk jobbar med eller? Om alla jobbar utanför hemmen är ju hemmen tomma och då är ju alla barn över, 8-10 år och uppåt, helt utlämnade åt sig själva på eftermidagar och lov. Det är väl inte en styrka för landet? Och om alla jobbar utanför hemmen finns det ju ingen som kan hälsa på och hjälpa de äldre. Det är väl ingen styrka för landet? Kinberg Batra säger att när många jobbar skapas mer resurser till den gemensamma välfärden. Är det sant det? Så om jag jobbar som förskollärare och har mina två, tre barn i förskola eller fritids...då skapar jag mer resurser till den gemensamma välfärden? Det måste väl vara en lögn...min lön kommer ju från skattepengar, mina barns omsorgsplatser kommer från skattepengar, mitt vabbande kommer från skattepengar, mina sjukskrivningsdagar kommer från skattepengar...hur kan jag då bidra med mer resurser till den gemensamma välfärden?

Kinberg Batra säger också att ett förvärvsarbete ger oss en känsla av gemenskap och av att vara behövd. Ha! Är det inte lite lustigt att komma med sådana påståenden? Man kan väl få gemenskap på andra sätt än av arbetskamrater. Och känna sig behövd...det gör man väl hemma också...bland de sina...i sitt eget hem. Men för all del..det är ju snällt att politiker vill hjälpa sina undersåtar att må bra...i det vuxendagis Sverige på många sätt blivit. Det är ju synd om folk som jobbar med lite mer ensamma jobb förstås...som sitter i biljettluckor, kör bussar, städar ensamma i långa korridorer, sitter i telefoner...men de njuter väl hela dagarna av att känna sig behövda...av någon.

Det har blivit konstigt. Förr har jag en känsla av att man jobbade för att man skulle kunna försörja sig och sin familj. Och folk som anställde folk gjorde det för att få ett arbete utfört. Nu har jobben blivit så mycket mer...än arbete. Vi jobbar inte för oss själva och vår familj...vi jobbar för Sverige. För riket. Som en armé som måste hålla tillväxten igång genom att vara i arbete. Och därför ska man skapa 500 000 jobb. Skapa jobb. Smaka på det. Sen när har det blivit normalt att "skapa" jobb? När man säger sånt...då är det något som har gått snett. Och när ett arbetarparti har som enda mål att folk ska jobba mer...då är det något som har gått snett. Ett arbetarparti ska värna om arbetarna, inte piska folk att arbeta mer. Och när ska vi börja prata om vad som verkligen ÄR arbete? Men det är väl inte det intressanta i sammanhanget. Det är de där pengarna som ska snurra runt och byta ägare. Det är DET som är det intressanta.

Suck. Nåja, det blir nog bra. Det får bli som det kan. Jag dricker upp sista slurken ur min kaffekopp. Nu ska jag ut i trädgården och gräva lite. Trädgården behöver mig. Jag känner mig behövd. Jag ska ta med mig sonen. Han tycker det är roligt. Han lär sig något av det. Jag får gemenskap. Jag känner mig behövd. Men arbete är det inte. Vi kan bli hur svettiga som helst. Jag gör fel. Det hade varit bättre om jag hade låtit min trädgård bli vanskött och ful, låtit mitt hem bli rörigt och stökigt, lämnat in min yngste på dagis (för 14000kr i månaden på skattebetalarnas bekostnad), haft en unge på fritids och resten av hopen drällande runt här hemma, givit mig av till ett jobb och fått gemenskap och känt mig behövd...blivit avlönad av skattepengar och betalat tillbaka skatt, fått pengarna att snurra runt ett par varv till...blivit sjukskriven när orken hade trutit, vabbat titt som tätt...Då hade jag gjort rätt för mig. För Sverige. Jag är glad att jag slipper.

Denna maj är så...

kall så det är nästan ofattbart. Luften är isig och temperaturen är låg. Men man måste gå ut ändå...annars mår man inte bra. Vi tar en kort promenad eller är i trädgården en stund. Och igår gick vi en lite längre tur...ner till vår vanliga lilla fågelsjö. Det blir att man hamnar där titt som tätt nu när det finns så mycket att se där!

Det hade kommit några kanadagäss! De såg så ståtliga ut där de spankulerade omkring!  

Grågässens ungar hade blivit större och många föräldrapar gick omkring eller simmade med sina små emellan sig! 

Vi vandrade bort till ett fågeltorn i änden av sjön! Förra gången vi var här tyckte vi att vi såg en svan som ruvade längst borta och nu ville vi kolla upp det! Och mycket riktigt låg där en svan och ruvade på vasskanten! Det ska bli roligt att se när ungarna kläcks! 

Varje gång vi går här ser vi två små rödhakar! De håller till på samma ställe hela tiden och igår lyckades jag få ett lite suddigt foto på en av dem! 

Några små vadarfåglar såg vi också i sjöns kanter! Kanske är det en skogssnäppa? 

Efter promenaden fick vi lunch hemma hos mina föräldrar och sen slutade skolbarnen och kom och fikade! De två yngsta lekte i skogen efter det! De byggde och sågade lite grenar som låg och skräpade och hade roligt! 

Överallt är det full fart! Insekterna har vaknat till liv...

...och fåglarna har fullt upp! Ett kajpar har sina ungar i en ihålig asp! 

Så gick en dag...en kall och härlig vårdag! Och idag ska vi ut igen...fast den här gången ska vi hålla oss i vår egen trädgård och trotsa kylan och försöka få lite vårarbete gjort efter lunchen!