Förskolans viktigaste uppdrag

På en sida för förskollärare ställer någon en fråga. Vad är förskolans viktigaste uppdrag? Det blir en hel del olika svar:

Att barnen ska känna sig trygga.
Att barnen ska vara glada.
Att barnen är i fokus.
Att forma demokratiska medborgare.
Att se till att alla har samma värde.
Att lära inför skolan.
Att lära sig det sociala samspelet.
Att ge glädje och kärlek till alla barn.
Att barnen ska kunna anknyta till andra än sina föräldrar.
Att fostra för fred.

Fint. Väldigt fint. Vi har alltså en förskola som alla barn förväntas gå i när föräldradagarna, de 480 stycken föräldradagarna är slut. Förskolan är den enda av staten sponsrade omsorgsformen. Staten bjuder föräldrarna på mer än 100 000 kr per barn och år för att barnen ska få institutionsfostran. De som vill sköta om barnens omsorg på annat sätt får 0 kr. Staten har alltså med ekonomiska styrmedel sett till att förskolefostran är den enda möjliga och godkända omsorgsformen. För att ge tyngd åt institutionsfostran har staten snickrat ihop en läroplan med mål och riktlinjer. Staten har talat om att förskola är en skolform. Barnens första skola. Staten har visat att alla barn ska in i verksamheten oavsett vad föräldrarna hålls med. Därför bjuder staten alla barn som är över 3 år på 15 timmar i veckan. Det kostar inget. Vissa kommuner bjuder på fler timmar. Man vill att barnen ska få gratistimmar ännu tidigare, vid 2 år.

Ändå verkar inte förskollärarna veta vad uppdraget är. Uppdraget måste väl rimligtvis vara att undervisa barnen och se till att alla läroplanens delar följs. Men det verkar inte vara så förskollärarna uppfattar uppdraget. De verkar känna sig som någon slags föräldrar som ska ge barnen trygghet och glädje. De talar till och med om kärlek. Till andras barn.

Jag konstaterar att förskolan verkar vara en lekstuga. I institutionerna finns människor, precis lika olika som alla föräldrar, med precis lika olika idéer om hur saker och ting ska vara...som liksom uppfattar att förskolebarnen är deras barn...som diskuterar barnen på ett sätt som mammor brukar, som tipsar och funderar om hur det ska vara och gå till. De tycker att deras uppdrag är stort. Och det är det ju. Att ta hand om barn, vara ansvarig för deras utveckling och framtid, är stort. Men ändå...är det inte märkligt att vilt främmande människor tänker och funderar och fostrar våra barn...utsända av staten men ändå helt vanliga människor. Att fostra barn enligt en plan fungerar inte. Det blir hobbyfostran ändå. Fast den ges nu av främlingar och inte av föräldrarna. Så kan det gå.

Oro

 I DN kunde man igår läsa om förskolan. Att tusentals barn i Stockholm inte går i förskolan. Och att detta inte är bra. Detta måste ändras. Det som är mest allvarligt är att fattigt folk är de som är sämst på att skicka sina barn till förskolan. De rika skickar glatt dit ungarna. Nästan alla barn mellan 2 och 5 år går i förskola. Men i de fattigare områdena, Rinkeby är värst, där går bara 80 % av barnen. 440 barn i Rinkeby har slunkit ur nätet och bevistar inte en förskola.

Skolborgarrådet, Olle Burell (S) berättar om varför detta är så alarmerande. Han säger att den här rapporten som visar på dessa missförhållanden är ännu ett bevis för att "FÖRSKOLAN ÄR NYCKELN TILL ATT LYCKAS MED SKOLAN OCH BARNENS UPPVÄXT." Lärare har berättat för Olle att det märks om få har gått i förskola i en klass. Förskolan lär barnen socialt samspel och ger mycket kunskaper (i vad kan man ju undra?), FÖRÄLDRAR KAN INTE GE BARNEN DET EN UTBILDAD FÖRSKOLLÄRARE KAN.

Sånt här får man säga. Att förskolan är NYCKELN. Underförstått - utan denna nyckel kommer barnen inte lyckas med skolan och inte ens med sin uppväxt. Föräldrar som förnekar sina barn förskola kommer inte lyckas med sina barns uppväxt. Hur man nu lyckas med en uppväxt. Det är bara i förskolan barnen kan lära sig socialt samspel och få mycket kunskaper. Och föräldrar kan aldrig ge sina barn det en utbildad förskollärare kan. Ett problem är dock att bara 25 % av personalen i förskolan är utbildade förskollärare i de resurssvaga områdena i Stockholm. Så det blir ju lite dumt. Och även om all personal vore utbildade förskollärare blir det nog lite dumt. Varför skulle föräldrar inte kunna ta hand om och fostra sina barn? Förskollärare är ju ett relativt nytt yrke medan barn har funnits i alla tider...annars hade det ju varit lite folktomt numera...det har ju gått bra. Barn har klarat av att bli vuxna, föräldrarna verkar ha lyckats med sina barns uppväxt även när förskolan inte fanns.

Men sånt här får man skriva. Sånt här får man säga. Oemotsagd. Lögnerna har blivit sanning. Eller så bryr sig ingen. Det är ju inget att bry sig om. Folk skickar sina barn till förskolan. Man gör det för att det är det normala. Det är så livet ser ut. Några få gör annorlunda. Och det kan staten inte ha. Det måste bli ordning i leden. Och i Stockholm kommer de försöka få ordning i leden. Man ska försöka öka inskrivningsgraden genom att öka propagandan....låta alla verksamheter som rör barn få ett utökat uppdrag att upplysa föräldrar om hur viktig, av nöden, förskolan är. Och så måste man kartlägga...försöka få reda på vilka barn det rör sig om så man kan rikta insatserna. Hembesök kan bli nödvändigt.

Om man inte visste att man bodde i Sverige skulle man nästan kunna få för sig att man befann sig i en diktatur. Men det är ju tur att det inte är så. Att det bara verkar så.

Den underbart snälla staten!

En liten video dyker upp i mitt fb-flöde. Det är någon sida som heter KIT som lagt ut den. Jag googlar lite och det visar sig att KIT är någon slags digital tidning som förklarar och ger perspektiv på sammanhang, trender och händelser som formar vår tid. KIT ägs av Bonniers och de som arbetar på själva KIT. I alla fall...den här lilla videosnutten handlade om förskolan. Den heter "så mycket mindre betalar svenskarna för förskolan". Snitsiga bilder flimrar förbi och textrader rullar fram en efter en...Man får reda på att svenskar lägger 4,4 % av hushållspengarna på förskoleavgifter och att detta gör svensk förskola till en av de allra billigaste i OECD-länderna. Man får reda på att Göran Persson år 2002 införde maxtaxan, vilket gör att det bara kostar 1362 kr per barn varje månad och att barn nr 2 och 3 blir ännu billigare. I Stockholms län kostar förskolan 148 200 kr per barn och år. Men som tur är skjuter stat och kommun till nästan hela summa. Om föräldrarna hade betalat själva hade de fått punga ut med 12 358 kr/barn och månad. I andra länder...underförstått hemska länder...kanske inte båda föräldrarna kan förvärvsarbeta och då är det nästan alltid den stackars mamman som stannar hemma. En genusprofessor citeras...hon säger att "Att vi har en barnomsorg som är tillgänglig för alla har tveklöst varit oerhört viktig för svensk jämställdhet." 

Ja, vilken tur vi har va! Vi svenskar! Det är ju fantastiskt att vi har en så snäll stat som så gärna betalar nästan hela förskoleavgiften för alla svenska små barn. Fast...just det...pengarna...var kommer de ifrån? Jo, förstås...från alla skattebetalare...varenda människa i detta land är med och betalar. Och det är ju rätt skrämmande att inse att alla de 500 000 barnen som går i förskola i Sverige kostar 148 300 kr varje år. Tänk er! Vilka summor! 148 300 kr...det är ju en hel, visserligen låg, lön! Och detta är inbetalat av alla Sveriges medborgare. Skattetrycket blir alltså högt...högst i världen. 

Så sanningen är väl egentligen att alla svenska medborgare är med och betalar för att alla barn ska få lov att gå i den fantastiska förskolan. Med följden att föräldrarna inte har något att välja på. Till skillnad från andra, hemska, ojämställda, länder kan vi inte välja att ta hand om barnen hemma. Här är det tvärtom. Man får istället säga...i Sverige har inte familjerna råd att låta en förälder vara hemma och ta hand om barn och hem. Vi måste ha två inkomster för att dra runt en familj. 

Vi betalar ett högt pris för att få lämna in våra barn till institutionsvård. Men det är tydligen bra. För svensk jämställdhet innebär att man inte tar hand om barnen. Svensk jämställdhet innebär att både mamma och pappa lämnar hemmet för att tjäna pengar för sitt uppehälle och för att vara med och betala för alla barnens institutionsfostran. Detta är frihet! Yippi!

Sista lovdagen!

Då var det söndag och den sista lovdagen har kommit! Vi har haft ett så bra lov! Vi har hunnit med mycket och vilat mycket...vi har varit i badhuset, vi har hälsat på barnens mormor och morfar, två barn har sovit över där, några av barnen har träffat kompisar, vi har varit och shoppat i närmsta storstad, vi har åkt pulka och skridskor, grillat korv ute, tittat på flera bra filmer, spelat en massa kort, sovit ut på morgnarna, spelat fiol och piano, räknat matte och tränat stavning och engelska, några av barnen har hunnit träna massor...och idag var det fullt med snö ute när vi vaknade och det var härlig och tung kramsnö! Vi hade tänkt gå och åka pulka men det slutade med att vi stannade på tomten och byggde snögubbar och snöhundar och ett snöfort och en snöstridsvagn! Det var jättekul tyckte både små och stora! 

Nu är det eftermiddag och ljuset börjar bli lite nedtonat. Det är trått och vitt och alldeles stilla. Alla har gått in och grejar med sitt...tre av barnen är på freerunningträning och ska snart hämtas hem...jag ska snart börja fixa till en stek och allt som ska ätas till...men ännu en stund tar jag det lite lugnt här vid köksbordet! Kastar en blick ut då och då och blir glad när jag ser våra fina figurer! 

En dag på sjön!

Idag var det strålande solsken och klarblå himmel! Vi gav oss iväg till en liten sjö i närheten och tog med korv och bröd och varm choklad och skridskor...och min pappa tog med sig isborr och pimpelspön (heter det så?)! De tre yngsta följde med oss! Det var så härligt att vara ute på isen som låg där decimetertjock och ganska slät! Vi åkte skridskor ända bort till sjöns andra ände! Så underbart att susa fram fort och se allt från vattnet istället för från land som man gör på sommaren när vi går runt sjön! Vi blev härligt röda i ansiktena och det var skönt att använda hela kroppen! 

Det gick en massa spår kors och tvärs över sjön...små tassar som väl borde vara räv och så stora runda...varg? Det måste det väl vara! Spännande att se spåren komma ut från skogen och så löpa tvärs över sjön! 

Sen var det skönt att sitta ner vid elden! Grilla korv och pinnbröd, dricka varm choklad och kaffe! Värma händerna vid elden! Höra sprakandet och känna den goda doften från elden! 

 Efter maten blev det ett ivrigt borrande och pilkande! Inte en enda fisk fick vi men det var roligt ändå! 

Sen började moln täcka himlen och det blev lite kallt och ruggigt ute! Men det gjorde inget det heller för vi hade ändå varit ute precis lagom länge och det var dags att ge sig hemåt! Jag är så glad över att vi fick en så här riktigt härlig vinterdag innan lovet var över! 

8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars sömn

En gång i tiden stred arbetarrörelsen för:

8 timmars arbete
8 timmars fritid
8 timmars sömn

På den tiden när detta realiserades var de allra flesta mammor hemma. Detta innebar alltså att en familj kunde klara av att driva runt sig själv på 8 timmars förvärvsarbete per dag. Kvinnan arbetade hemma.

Nu strider arbetarrörelsen för att "alla som kan ska arbeta". Kvinnor som män går till arbetet och arbetar heltid. Detta är den svenska modellen. En familj förväntas alltså numera arbeta 80 timmar i veckan.

I Sverige är kvinnor sjukskrivna mer än i övriga EU. Politikerna själva vet om och erkänner att det beror på det höga svenska arbetskraftsdeltagandet. Man pratar om att kvinnor blir sjuka av dubbelarbetet. De arbetar hemma och på jobbet. Detta ska man komma till rätta med genom att männen ska vara föräldralediga lika mycket som mammorna. Mammorna ska alltså få färre föräldradagar än vad de har idag.

Det skevar. Man pratar om dubbelarbete. Man erkänner alltså att arbetet hemma faktiskt är arbete och inte fritid. Om man inte förstod detta eller accepterade att det är på detta sätt så skulle man inte prata om att hemarbete är just "arbete".

Alltså: En familj förväntas förvärvsarbeta 80 timmar i veckan samt arbeta hemma. Vad hände med 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars sömn?

Modersinstinkter

I dagens tidning läser jag en insändare som handlar om mjölk och kor och köttfria måndagar. Insändarskribenten vill att skolorna ska sluta servera mjölk, ost och smör på de köttfria dagarna man har i skolan. Mjölken ska fasas ut både för miljöns och kalvens skull. Kor och kalvar utsätts nämligen för ett stort lidande i mjölkindustrin. Korna kan mjölkas därför att de har fått en kalv. Men korna har lika stark modersinstinkt som människor. Och då är det så elakt att skilja ko och kalv åt bara för att vi ska få vår mjölk.

Men har vi mammor modersinstinkter? Hur länge gäller de? 480 dagar delat med 2 enligt politikerna. Helst mindre. Är det grymt att skilja mor och barn åt mot deras vilja?

Det är inte konstigt att kor och kalvar behandlas hårt...människor behandlas lika hårt. Korna får ställa upp med sin mjölk. Och då behövs det en kalv. Kvinnor måste ställa upp med sitt förvärvsarbete. Och då kommer barnen väl till pass. De behövs i barnindustrierna så att kvinnorna har något att arbeta med. Mödrar har reducerats till barnproducenter och löneslavar. Sånt har moderskapet blivit.

Alla som kan ska jobba

Nu är det dags för hårdare tag tycker sossarna. I en debattartikel i Aftonbladet kan man läsa om sossarnas visioner för Sverige. Det allra viktigaste är att ALLA SOM KAN SKA JOBBA. 

Den svenska modellen innebär att både män och kvinnor arbetar. Alla ska ha ett jobb att gå till eftersom alla då blir del av en gemenskap där de kan utvecklas och lära nytt. 

När alla som kan arbetar skapas den tillväxt som gör det möjligt att stärka välfärden och ge alla människor chansen att bidra till ett ännu bättre samhälle. 

Vi har kommit en bit. Vi har högst sysselsättningsgrad i EU. Och det beror på att Sverige är det land i EU med högst andel förvärvsarbetande kvinnor. Och detta är sossarna stolta över. Arbete och egen lön ger kvinnor och män möjlighet att bestämma över sina liv, vem man ska leva - och inte leva - med. Att ha en egen lön gör att man kan handla saker utan att be någon annan om lov. 

Men sossarna är inte nöjda. DE ÄR INTE NÖJDA FÖRRÄN ALLA SOM KAN JOBBA OCKSÅ JOBBAR. Och det är här de nyanlända kvinnorna kommer in i bilden. 

Nyanlända kvinnor arbetar inte tillräckligt mycket. Det tar alldeles för lång tid för dem att komma i arbete. Det här är oacceptabelt. I Sverige bygger vi vårt välstånd på att ALLA SOM KAN SKA JOBBA. 

Sossarna ska fortsätta att ta bort de hinder som gör att kvinnor inte kan jobba lika mycket som män. 

Hur gör man det då? Jo...

- vårdnadsbidraget är redan borttaget. Detta stimulerade framför allt utländska kvinnor att stanna hemma. 

- föräldraförsäkringen måste ändras så att de nyanlända ska börja jobba snabbare. 

- etableringsersättningen måste dras in för den som inte aktivt söker arbete. 

MEN DETTA ÄR INTE NOG.

ALLA, KVINNOR SOM MÄN, ÄR SKYLDIGA ATT GÖRA SIG ANSTÄLLNINGSBARA. 

- Utrikes födda kvinnor kommer att behöva utbildas, få mer språkundervisning och få en snabbare validering av tidigare yrkeserfarenheter och kompetens. 

- Mer SFI. Man ska ställa högre krav på kvinnor som är hemma med äldre barn att läsa SFI och öka möjligheterna att studera under föräldraledigheten.

-Det måste till enklare vägar in på arbetsmarknaderna. Extratjänsterna inom offentlig sektor ska bli fler. Detta stärker välfärden. Detta avlastar lärarna med arbetsuppgifter. Detta gör att det blir bättre trivsel på äldreboendena. 

- Föräldraförsäkringen får inte bli en fälla som håller kvinnor borta från arbetsmarknaden. Dagarna måste delas lika mellan män och kvinnor. 

- Barnomsorg är bra. Kvinnor kan komma i arbete lättare om barnen lämnas in på förskolorna. Barnen lär sig svenska bättre. De får kompisar. De utvecklas i en lärande miljö. Därför ska ALLMÄN FÖRSKOLA från 2 år införas. Detta är en FRIHETSREFORM för både barn och vuxna. 

HALVA MAKTEN OCH HELA LÖNEN - DET GÄLLER FÖR ALLA KVINNOR I SVERIGE. 

Ett arbetarparti har talat. Och ett arbetarparti är det i sanning. Det handlar inte om att värna arbetarna och se till att de får det bättre. Nä, det handlar om att få ALLA ATT ARBETA. Undrar om de själva hör hur det låter? De hårda orden ekar och i återklangen hörs ett "Arbeit macht frei". Arbete. Arbete. Arbete. ALLA SOM KAN SKA ARBETA. Vibbar av arbetsläger infinner sig. Umschlagsplats...vilka kan arbeta. Höger och vänster. De som kan ARBETA och de som inte kan ARBETA. Människan som råmaterial, humankapital...vad kan vi användas till. ARBETA. Om ni arbetar får ni det bra. Ni får välfärd. Vilken välfärd? Förskola, fritids, en jävla massa lärare och outbildat folk i skolan, äldreboenden. En enorm offentlig sektor. Människorna har sina dubbla syften...arbetare och föremål för arbetet. 

Och orden som används. Man pratar om populism. Är inte detta populism? Allmän förskola är en FRIHETSREFORM. Barnen frigörs från föräldrarna. Föräldrarna, särskilt mamman, frigörs från barnen. Att vara fri är att inte ta hand om sina barn. Att vara fri är att ARBETA. Om vi arbetar får vi MAKT...makt att skilja oss om vi vill, makt att köpa massproducerat skräp utan att be någon om lov, makt att ge bort nästan all sin vakna tid till välfärdsmaskineriet, makt att sköta hobbyjobbet hemma på kvällar och helger, makt att lämna in sina barn till institutionsfostran och ensamtillvaro hemma sedan. Det är makt det. Det är livskvalitet. 

►

►

►

VInterväder!

 När vi vaknade i morse hade det snöat under natten! Hela världen var vit! Mjuk, vit snö och flingor som singlade ner! Vi åt frukost, läste lite matte och engelska och sen gick vi ut! Uppfarten var täckt av tjock snö och de tre yngsta barnen skottade undan allt på ett kick! Och roligt var det! Sen blev det snölyktebyggen och lite andra snöiga lekar! 

På eftermiddagen gick vi till barnens mormor och morfar! Det var härligt att promenera genom vinterlandskapet! Jag och 13-åringen gick och pratade om allt möjligt och de två yngsta lekte soldat och marscherade nästan hela vägen. 16-åringen tog cykeln och kom lite efter oss! Vi blev bjudna på hembakta semlor och sen pratade vi och tittade på gamla papper...teckningar jag och brorsan hade gjort när vi var barn, uppsatser vi hade skrivit när vi gick i högstadiet, en uppsatsbok min mamma hade skrivit när hon gick i småskolan...så roligt att se den fina skrivstilen och de fina teckningarna min mamma gjorde som barn! 

 De yngsta gav sig upp i skogen efter fikat. De lekte jägare och byggde koja! Jag gick och tittade till dem när de lekt själva en stund! De visade spår de hade hittat: katt, rådjur, hund, räv? och något vi inte fattade vad det var först! Men sen kom vi på det...ekorre! Fullt med små spår som satt i små grupper om fyra...något litet som hoppat fram! Under träden, avgnagda kottar, kottspån...klart det måste vara ekorre! 

 De yngsta ville sova över och det fick de! 6-åringen har sovit över en gång förut men sen har han inte haft lust! Inte riktigt känt att han velat vara ifrån mig. Men nu ville han igen! Kom med förslaget själv! När jag skulle gå sa jag att "nu går jag". N sa bara att "det går bra" och gav mig en förströdd puss! Det är skönt när barnet kan få ta allt i sin egen takt...vänta in sin egen mognad och lust och behärska det som ska göras och tycka om det. 

Man läser så mycket...i morse...till kaffet...snubblade jag över en artikel som handlade om ett litet hjärtsjukt barn. Mamman berättar om hur det allvarliga hjärtfelet upptäcktes redan innan barnet föddes och hur den lille pojken redan genomgått två operationer under sitt ettåriga liv. Han kommer att behöva minst två till tre operationer till i sitt liv och han kommer aldrig att bli helt frisk. 

Mamman berättar att pojken inte kommer att orka lika mycket som andra barn. Han kanske kommer behöva åka rullstol eller barnvagn till lekparken. Han är i nuläget extra känslig för förkylningar, magsjuka och RS-virus. Om han får dessa sjukdomar blir han inlagd på sjukhus och hans syresättning blir dålig och det finns risk för en propp. Detta gör att pojken inte kan börja förskola, vistas i större grupper eller resa utomlands. 

Mamman och pappan hoppas att den lille pojken ska kunna få ytterligare en operation inom ett år så att han kan börja förskola. 

Tänk hur det är. Hur förskolan har ätit sig ända in i märgen på folk. Ett litet hjärtsjukt barn...som aldrig kommer att bli helt friskt...som riskerar blodpropp och får dålig syresättning om han blir sjuk..som extra lätt blir sjuk...och man hoppas på att han ska bli så frisk så att han ska kunna börja förskola. Så viktig har förskolan blivit. Den genomsyrar hela vårt väsen. Den är det ultimata tecknet på normalitet. Och det tycker jag är onormalt.

Härligt lov!

Nu har vi lov! Sportlov! Vi började lovet med lite sport...ett besök i badhuset i lördags! Det var roligt! Tre barn fick vi med oss och de hade skoj tillsammans...kasta boll, hoppa från trampolinerna, ta simborgarmärket! 6-åringen njöt i fulla drag...han älskar att bada och framkastade förslaget att vi kunde flytta in i badhuset för att kunna bada jämt! Han tränade på simning...med cyklop gick det som en dans att crawla fram precis under ytan, utan cyklop klarade han av två, tre simtag innan han tvingades sätta ner fötterna!

Idag är det måndag...det var trist väder...vi orkade inte gå ut. Men vi har haft det bra ändå! De stora barnen sov länge och efter lunch hittade de på egna saker...en åkte till gymmet och en gav sig ut på roligheter med ett par klasskamrater. Vi andra grejade med allt möjligt! Tv-spel, matte, engelska, läste en text om Heliga Birgitta, såg första halvan av första Arn-filmen, byggde lego, lagade mat, gjorde ett experiment med diskmedel och vatten och hembyggda pappbåtar, spelade kort, spelade plockepinn! Vi har haft det kul! Vi har inte gjort något märkvärdigt! Men det är härligt med lov! Och det är underbart att det nästan är en vecka kvar tills det är dags för skola igen! En sån här vecka är jag extra tacksam över att vara hemmamamma...det är underbart att vara hemma när barnen har lov. 

Onödiga lov!

I dag kan man läsa en artikel som handlar om att loven har spelat ut sin roll. Det handlar om att man borde ta bort de långa och många loven. Argumenten för detta är:

1. Alla har inte råd att resa bort och göra roliga saker.
2. Vissa barn får gå länge på fritids eller vara hemma ensamma.
3. Hemmafruarna för en tynande tillvaro och har spelat ut sin roll. Det finns ingen hemma.
4. Sportlovet kom till för att spara bränsle under andra världskriget. Nu finns det inget behov av att spara bränsle. Sen kidnappades ledigheten av idrotts-och friluftsföreningarna som ordnade med aktiviteter och utflykter.

Allt detta, sammantaget, gör att loven har spelat ut sin roll. Ledarskribenten föreslår att det totala antalet lovveckor reduceras till 10: 6 veckor på sommaren, 2 runt jul/nyår, 1 på hösten och 1 vid påsk. Föräldrarna kan få en chans att möta ledigheten och samtidigt kan eleverna plugga mer...här kom visst ett 5:e argument. Pluggandet alltså.

Ett motargument presenteras: barnen behöver vara lediga för att orka. Men det är ju så att svenska elever har få undervisningstimmar per år (påstår man här i alla fall...jag är inte helt säker på att det är riktigt sant) och därför orkar minsann de svenska eleverna också att hänga i.

Och så slänger man in ett 6:e argument. De elever som kommer från socioekonomiskt svaga hem gynnas av extra tid. Alla de som inte har välfyllda bokhyllor i vardagsrummet eller föräldrar som hjälper till med skolarbetet. Alla de som inte har föräldrar som åker på skidresor, språkresor eller til medelhavet...de skulle gynnas av att sportlovet går i graven.

Och så avslutningen...man behöver inte 16 veckors semester per år för att bli utvilad.

Mmm, det var en riktig röra. Hur är det nu då...är det att föräldrar jobbar som gör att det är dåligt att ha lov? Eller är det att barnen lär sig för lite eftersom de har för lite undervisningstid? Eller är det orättvist att vissa får åka på roliga resor och andra inte och därför måste man se till att ingen får resa någonstans? Tja, sanningen är väl att man har ställt till det så att föräldrarna inte har tid att ta hand om sina barn...varken små eller stora. Och då blir det så här krångligt. Man får konstatera att hemmafrun spelat ut sin roll...men inte fundera över om det var bra eller inte. Inte fundera över om de problem som uppstått när mammorna inte längre finns där för barnen verkligen ska lösas med mer skola och inte med mer mamma-  eller pappatid. För så här blir det i dagisland....här löser man alla problem med mer institutionsomsorg. Sen kan vi låtsas att barnen blir duktigare i skolan om de måste vara där ännu mer...när sanningen är att skolan bara blir mer och mer av en barnpassningsanstalt. Det enklaste är väl att inrätta någon slags kibbutzer...avveckla familjen...inordna alla i heltidsverksamhet med schemalagd familjetid. Då kommer nog allt att flyta på utan störningar.

Matte för småttingar

En förskollärare letar tips på matte för 1- till 2-åringar. Smaka på det...matte för 1- till 2-åringar. Matte. Vad blir det?

1- till 2-åringar...behöver de medveten matteträning? Behöver inte de närhet, bli burna, bli pratade med, bli matade, ompysslade, kramade, skojade med, rullade bollar till...få grytor utställda på golvet med slevar och grejer att stoppa i, en utdragen kökslåda med säkra men skojiga kökssaker i, en famn, ett knä, en promenad i egen takt med mamma/pappa i närheten, gräs och växter att pilla på, fåglar som kvittrar att peka på, vaggas till sömns i en vagn, eller en famn...en burk att stoppa mindre burkar i, en mamma som sjunger sånger och gör rörelser till eller ramsor när man pillar på fingrar och tår....

Det som är så bra med 1- till 2-åringar är att de fixar det de vill ha och behöver...de är såna nämligen. De kräver. De kräver mycket...de gnäller, konstrar, är inte nöjda...och mamman/pappan tvingas bli uppfinningsrika...de pratar och skrattar och bär och plockar fram allt de har som kan intressera...Och när man hittar det där som 1- till 2-åringen gillar då blir de nöjda och glada och alldeles underbart intagande och då blir man så förtjust...och det blir glädje i att vara tillsammans...

...och så lär sig barnet en massa på kuppen...kanske matte också. Men det behöver vi inte kalla det. Vi behöver inte låtsas om att vi undervisar en 1- till 2-åring...vi kan bara leva tillsammans och försöka ha det bra...och så kommer allt det viktiga på köpet.

Men i dagisland duger inte det enkla. Där ska det krånglas till. Där ska det gås omvägar. Läroplaner måste följas. Livet måste tämjas och kontrolleras och spjälkas upp och stoppas i bestämda mallar. Så kan vi låtsas att det krångliga är det bästa. Att det enkla aldrig duger. Fast det förstås är tvärtom. Det förstår väl var och en som har sett en 1- till 2-åring. Men det är klart. Ska småttingarna fostras på institution med många andra småttingar och ett fåtal vuxna så blir det enkla svårt.

Var ska man lära sig?

Det går långsamt i skolan. Jag har alltid tänkt på det...att det är så segt men ibland blir det extra tydligt. I julas upptäckte jag att sonen som går i 6:an bara hade räknat 1,5 kapitel i matteboken. Boken innehåller 6 kapitel och medelst en enkel matematisk uträkning kan man lätt komma fram till att läroboksförfattaren tänkt att 3 kapitel ska räknas på höstterminen och 3 på vårterminen. Detta var ju inte bra alltså! Med denna ultralångsamma fart blir det svårt att hinna gå igenom och räkna igenom de moment som eleverna har rätt att lära sig innan de börjar på högstadiet. Detta kunde vi förstås inte acceptera utan vi tog saken i egna händer och satte fart och började räkna lite nästan varje dag. Vi betade oss fram sakta men säkert och närmade oss mer och mer den position i matteboken där eleverna borde ha varit. Vi sa inget om det till läraren. Sonen tyckte det var lite pinsamt men gjorde som jag sa ändå. Men till slut bad han mig berätta för läraren att det var jag, mamman, som hade bestämt detta. Han tyckte det var pinsamt...har uppfattat lärarnas inställning...att ingen får agera på egen hand, att det inte är positivt att vilja mer. Jag skrev ett mejl och förklarade vad vi hade gjort och att sonen skulle fortsätta räkna i sin egen takt. Läraren skrev tillbaka och förklarade det långsamma tempot med att de arbetat med andra saker, häften om sortförvandlingar och muntliga saker som en förberedelse inför nationella provet. Jag skrev tillbaka att sonen förstås kommer att göra allt de gör i skolan och delta i genomgångar (som inte så ofta görs) men att han skulle fortsätta räkna i sin takt också. Sen hörde vi inget mer. Sonen räknade på och kom till det tredje kapitlets slut och bad att få göra sin diagnos. Han fick göra den och hade ett enda fel på den. Läraren sa ingenting om detta. Inte...bra jobbat! Eller...vad roligt!

Idag var det sista dagen innan sportlovet. Sonen lade ner sin mattebok i ryggsäcken och läraren såg det. Hon frågade om han tänkte ta hem boken. Sonen svarade jakande. Läraren kommenterade att han kommer så väldigt långt ifrån sina kamrater. Sonen replikerade med "jag vet det". Men han tog hem den ändå. Vi har ett halvt kapitel kvar och sedan är han på rätt ställe i boken. Därifrån tänker han räkna vidare i lagom, jämn, takt. Om han inte får lust att speeda på förstås! Man kan ju köpa 7:ans bok på nätet.

Jag förstår läraren...det är ju inte roligt när eleverna och föräldrarna inte är nöjda...och när de struntar i läraren och börjar ordna med undervisningen själv. Men ändå är det lite lustigt...eller obehagligt. Sonen har alltså på egen hand, med hjälp av boken och av mig och sin pappa, klarat av att lära sig, förstå och räkna två kapitel i boken. Det funkade...han lärde sig det han skulle lära sig. Han presterade bra på proven. Och detta utan lärarens hjälp. Ibland funderar jag på vad man ska ha skolan till. Man kan ju faktiskt lära sig på andra sätt än i skolan. Kanske till och med både fortare och mer.

Brist på förskoleplatser!

Jag läser i lokaltidningen. Det är brist på förskoleplatser. Kommunen kan inte längre hålla fyramånadersgränsen. Många barn står utan plats denna månad. Nu måste man ta till extraordinära åtgärder.

Man får upphäva principen om "ett barn, en plats". Man får sänka ambitionsnivån och knö in fler barn i grupperna. Taket på 19 barn får man frångå och peta in något extra barn här och där.

Man får också bilda särskilda femårsgrupper i anslutning till förskoleklassen. På detta sätt kan man frigöra platser för de yngre barnen.

Man måste rekrytera fler pedagoger. Det är svårt att hitta förskollärare men barnskötare kan man nog få tag i.

Kalaset kommer att kosta 2,2 miljoner kronor. Dessa pengar finns inte i barn- och utbildningsnämndens budget tyvärr.

Man har också beslutat att bygga en ny förskola med fem avdelningar som kan ta emot 100 barn. Hmm, det blir väl 20 barn per avdelning. Tyckte att taket var satt på 19...men jaja, 20 barn per avdelning verkar vara det nya så...

Ja, vad säger man? Det är tydligen 30 barn som måste knös in...30 barn som inte har någon plats. Och detta kostar 2,2 miljoner. Och då får man tumma på kvaliteten...större barngrupper, barnskötare istället för högskoleutbildade pedagoger. 2,2 miljoner kronor...det är mycket pengar per barn det.

Det är märkligt alltsammans. Att ingen börjar fundera på om det verkligen är samhällsekonomiskt att fortsätta denna cirkus. Det låter så väldigt dyrt. Och det låter så väldigt stort. Uppdraget alltså. Varenda unge ska in i institutionsomsorgen. Varenda en. Och det verkar vara en kamp. Barngrupperna är för stora, det fattas pedagoger, pedagogerna är sjuka, det fattas vikarier, det vabbas, det måste till specialpedagoger för att ta hand om alla barn som har särskilda behov. Det är mycket. Men det måste vara så här. Det har vi bestämt. Det är det enda sättet att ta hand om barn.

Barnens föräldrar tvingas använda förskola till sina barn. Det är inte mycket att välja på. Att försörja en familj på en lön är inte det lättaste. Föräldrar måste alltså acceptera att deras barn fostras i för stora barngrupper, av personal som ofta är sjuk och i bästa fall ersätts av vikarier...eller inte...och alltså av ännu färre vuxna...föräldrarna tvingas acceptera att typ vem som helst fostrar deras barn. Barnskötare...helt vanliga ungdomar som gått tre år på gymnasiet...och de anses vara bättre för barnen än barnens egen mamma eller pappa? Det är osmakligt. Det är inte klokt. Men det är det ingen som säger. Vi bara lyder.

Sköna vardagar!

Dagarna går sin gilla gång...upp på morgonen, rusta ut barnen för skolan, städa. laga mat...samma samma om och om igen. Vi är inne i vardagslunken...fast det känns bra...det är sköna dagar, roliga dagar. På morgnarna är vi lata och sitter framför tv:n och äter frukost. Jag gör frukost till de tre yngsta...gröt, fil, te, mackor...de stora har ofta sovmorgon och fixar till sig själva. Jag sitter med vid tv:n...det är mysigt...de senaste morgnarna har vi tittat på någon slags läkarprogram...Läkarnas hemliga journaler! Det är lite groteska sjukdomsfall...intressanta och spännande! Vi hinner ett halvt varje morgon...ibland fortsätter vi till kaffet eller så tar vi andra halvan morgonen därpå. Jag är tacksam över att kunna ha en liten stund tillsammans med de äldre barnen på morgonen...slippa stress och bråttom. 

N är ju 6 år nu! Det är härligt att ha en 6-åring i huset. Han är kapabel, initiativrik, rolig, pratsam, kaxig, egensinnig, snäll, smart! En härlig kompis att vara tillsammans med. Han har många intressen och vet vad han har lust att göra. Han gillar att fixa och dona själv men också att göra saker tillsammans med mig. Vi brukar hitta på något varje förmiddag. För några dagar sedan bad han mig om att lära honom skriva. Han har ingen lust att läsa alls just nu...men skriva...det är toppenkul! Vi letade efter någon slags skrivlärobok på nätet och hittade en som var rätt ok...inte jättebra men helt ok. Den skriver han i...stora och små bokstäver och ord och så ska man rita bilder som börjar på just den bokstaven. Vad bokstäverna heter kan han redan och han kan skriva de flesta stora bokstäverna men inte alla små ännu. Måla är också roligt...både vattenfärg och akryl. I dag tejpade vi på stora pappersark och målade blå himmel och drog bort tejpen när det var torrt! Vips hade vi ett gäng björkar som vi kunde måla på svarta streck på! 

Idag är det gråvitt därute...dimman i Lützen...och något slags hårt otäckt isregn faller från skyn. Vi ska gå ut en stund och bära fiolerna till fiollektionen med 13-åringen och 10-åringen. Men vi tänker inte gå ut i onödan. Igår däremot var det underbart väder...sol, blå himmel och gnistrande snö. Då åkte vi skridskor! Härligt! 

Eftermiddagarna är sig också lika...ungefär detsamma varje dag. Vi äter mellanmål när skolbarnen kommer hem. Sen brukar de vila sig en stund och göra vad de vill. Fiol och piano spelar vi, inte varje dag, men nästan. Och på onsdagarna har vi lite pluggdag. Matte och engelska och lite stavning brukar det bli. Och så brukar jag läsa högt, eller berätta, från min gamla historiebok. Igår läste vi om Håtunaleken och Nyköpings gästabud. Det var spännande tyckte vi alla! 

Jag är så glad över mina vardagar. Jag är så glad över att finnas här, att jag kan ta del av barnens liv, vara med så mycket som det går. Jag är glad över alla de vanliga vardagarna. 

Kyckling i kokoslimesås!

Igår kväll var det nästan tomt i kylen! Efter 4-5 dagar utan handling blir det så! Det blev en stunds fundering innan jag hade kommit på vad jag skulle kunna trolla fram för kvällsmat! Kyclingfiléer fanns i frysen, ett par limefrukter och en purjolök fanns i grönsakslådan...de enda grönsakerna förutom potatis som låg där. En burk kokosmjölk hade jag också! Curry och hönsbuljong fanns! Efter lite googlande på kyckling, kokos och lime hittade jag något som lät gott! Och det blev jättegott också! En röd paprika skulle i också och det köpte maken med sig hem på vägen från jobbet! 

Fräs kycklingfiléer i skivor.

Fräs strimlad purjo och paprika tillsammans med 1 msk curry och 1 msk socker.

Häll över kokosmjölk och 3 dl hönsbuljong.

Koka ett tag.

Pressa i limesaft och smaka av med salt och peppar.

Nudlar passar bra till! 

Alla Hjärtans Dag!

I går var det Alla Hjärtans Dag! Jag och 6-åringen bestämde oss för att pyssla lite efter morgonbestyren! Vi ville göra lite presenter till far i huset, mormor och morfar! 

Det blev lite enkla saker...ett kort med ett utklippt glitterhjärta och en hälsning gjord med stämplar...en hjärtformad pärlplatta...ett målat träd med rosa blad som formade ett hjärta! 

En semmelbulledeg satte vi också för jag hade fått för mig att det var fettisdagen också! Var lite för snabb...det är ju nästa tisdag! Fast semlor är ju gott ändå! Det behöver ju inte vara fettisdag!

Efter lunch gav vi oss ut på en liten promenad. Det var så vackert väder...sol och blå himmel och glittrande vit snö! Vi började i en lekpark och sen hamnade vi i en liten skog! Det är härligt att vara ute på dagen...när solen skiner...kunna få i sig solens vitaminer och få färg på kinderna! Röra kroppen och vara tillsammans med sitt barn! Vi hann till skolan precis i tid för att möta storebror! Han är ju så stor att han klarar av att ta sig fram och tillbaka till skolan på egen hand...men det är roligt att möta honom! Han blir glad att se oss och det är trevligt att promenera hem tillsammans och höra vad han har att berätta om dagen! 

Sen ramlade resten av barnen in...en efter en förutom äldste sonen som jobbade. Och mormor och morfar kom! Och så åt vi semlorna...prydda med hjärtan dagen till ära! 

Orättvist

Jag läser en ledare i Aftonbladet. Den handlar om hur orättvist det är för förskollärarna. De utsätts för bakterier och virus och dessutom straffas de ekonomiskt när de tvingas sjukskriva sig. Den första sjukdagen innebär ju en karensdag och sen blir det 80% av lönen. Ledarskribenten menar att det är så orättvist att personal som ständigt omges av sjuka barn tvingas betala ur egen ficka. Barnskötarna har dessutom väldigt låg lön och det är inte ens säkert att de har råd att vara sjuka.

Ledarskribenten fortsätter resonemanget. Det är så fruktansvärt orättvist att de människor i vårt samhälle som utför de viktigaste uppgifterna straffas ekonomiskt, genom låg lön, karensdag och usel pension. En barnskötare har berättat för ledarskribenten om att man måste ha hundraprocentig mental närvaro i åtta timmar när man jobbar med småbarn. Personalen tar emot föräldrarnas dyrgripar på morgonen och förväntas lämna tillbaka ungarna i samma skick som de fick dem. Helst lite bättre.

Tja, det är ju rena snurren. Hur är det nu då? Är det viktigt att ta hand om barn eller inte? Förmodligen är det inte alls så viktigt. Om mammor gör det, tar hand om egna barn alltså, är det inte alls viktigt. Det är rentav dumt. Skadligt för barnen för de missar förskolans underbara pedagogik och undervisning. Och barnen blir mossiga av att inte socialiseras i mötet med massor av småbarn. Mammor som tar hand om egna barn straffas ännu hårdare än barnskötarna. Mammor som tar hand om egna barn får ingen lön alls och inga pensionspoäng alls. Mammor som tar hand om egna barn ska inte finnas. Om de finns är de helt osynliggjorda. Det är orättvist. Om ett samhälle har så låg syn på barn och mammor som detta har kan man nog inte vänta sig någon fin syn på pedagogerna heller.

Det är så lustigt...hur saker går i ring. Allt är detsamma men ändå helt annorlunda. Hemmafruarna och deras arbete togs för givna. De tillförde ingenting alls. De var så onyttiga och onödiga att de skulle bort. Och så försvann de...och uppenbarade sig bara i nya skepnader...förskollärare, barnskötare, fritidspedagoger...och i deras kölvatten en mängd andra kvinnor som måste sköta om kringsysslorna, också hemmafrusysslor...matlagning, städning, administration...Så har vi fått en hel armé av statliga hemmafruar. Så kan det gå.

Vabruari!

Vi är ju inne i vabruari nu. Månaden då barnen i Sverige är som sjukast. Och sjukast blir de om de går på förskola. På radion pratar de om det här...varför är det så?...hur förhindrar man det?

Man pratar om projektet Hyfs...ett hygienprojekt man kört med i bla Göteborg. Personalen blir utbildade av sjuksköterskor om hur man gör vid matsituationen, potträning, blöjbyten...Märkligt nog hjälpte det inte. Det blev ingen minskning i sjukfrånvaron. Man spekulerar i varför. Kanske följde personalen inte reglerna? Kanske berodde det på de stora barngrupperna...att personalen helt enkelt inte kunde följa reglerna så bra eftersom de inte hann med. För man såg att det var lite bättre med sjukdomarna i barngrupper som var lite mindre.

Man tar upp att det inte finns lika stora problem med sjuka småbarn i andra länder. Men det beror på att förskola är ett svenskt, ja egentligen nordiskt, fenomen. Och det är därför barnen blir sjukare här. Man konstaterar det bara så där...som ett faktum. Ingen problematisering. Är det vettigt? Är det bra för barnen? För personalen? För samhällsekonomin, För vabbet kostar 5,5 miljarder kr varje år. Och då har man väl bara räknat vabpengarna...inte vikariekostnader och krångel på arbetsmarknaden när personal är borta. Nä, man bara slår fast att barn är sjukare när de går på förskola på det sätt barn gör i Norden...börjar tidigt och har långa dagar. Så är det.

Och en epidemolog berättar om varför barn har så många infektioner. Jo, det är ju så att barnen inte har ett aktivt immunsystem än. Det är outvecklat. Och på förskolan tar barnen i varandra...de delar kroppsvätskor med varandra...så säger han. Och då blir luftvägsinfektioner men även kräksjukor vanliga. Vinterkräksjukan är dessutom ett nytt fenomen. Och det förekommer mest i Sverige. Ingen vet varför. Men det är liksom ingen fara. Det är bra att vänja sig vid bakterier. De är viktiga för immunförsvaret. Och när barnen är ca 2 år har de ett vuxenlikt immunförvar. Och dagisbarnen SKA utsättas för infektioner. Fast de kan ju förstås vara plågsamma och i vissa fall rent livsfarliga. Men det är i sin ordning säger epidemologen. Och lösningen är VACCINATIONER. Fler vaccinationer kommer att få bukt med sjukdomarna.

Jag känner mig förvirrad. Man får reda på att:
1. Förskolebarn blir sjukare än hemmabarn.
2. Förskolan på vårt sätt är ett nordiskt fenomen.
3. Vabbet är dyrt.
4. Det är bra att ha många infektioner - immunsystemet tränas upp då.
5. Fast de är inte så bra att man vill ha dem...vaccinationer krävs för att få bukt med de värsta sjukdomarna.

Så allt är egentligen bra. Jättebra. Och då betyder det väl att det är dåligt i andra länder...där barn inte går i förskola alls, eller inte så mycket som här. Det är dåligt med friska småbarn. Småbarn ska vara sjuka. Lagom sjuka. Och det är de ju här i Sverige. Och det är ju tur. Allt blir till det bästa. Som det alltid blir.

Gråtande bäbisar

I Må Bra kunde man i veckan läsa om en forskningsstudie som gjorts i USA. Den visade att barn som får mycket närhet blir friskare, vänligare, mer empatiska och mer produktiva senare i livet. De har lägre risk att drabbas av depressioner jämfört med barn som fått ligga och skrika mycket ensamma. Professorn som lett studien säger att det är omöjligt att "skämma bort" barn med för mycket kärlek och närhet. Det föräldrarna gör under barnets första månader och år påverkar hur hjärnan utvecklas under resten av livet. barn förväntar sig att bli burna, vaggade i famnen och få mycket beröring. De utvecklas bättre av det. Men barn som gråter mycket utan att få tröst löper större risk att bli deprimerade, får svårare att reglera stress i framtiden och blir sämre på att lugna och trösta sig själva. 

Det låter rimligt. Det kan inte vara meningen att små barn ska ligga och gråta i sin ensamhet. Och det är så lätt att tycka att det här är helt rätt och att skrikmetoder är fel. Små barn ska inte gråta helt enkelt. Det hör man ju på skriket...barnskrik får hela ens kropp att bli orolig och vilja agera...omedelbart. Fast det är lustigt ändå. För när slutar man lyssna på de där skriken och den där gråten? Gäller det bara bäbisar? Hur många månader? När är det ok att barn får gråta och man inte gör något åt orsaken? Jag tänker på dagis. Det är ju helt ok att man lämnar in 1-åringar på dagis och det verkar som om många barn reagerar med gråt och motstånd. De vill inte bli lämnade. Är det ok? Påverkas barnet? Undrar om någon kommer göra en studie på det någon gång? 

Födelsedagshelg!

Helgen är snart slut! En gulasch står på spisen och puttrar, några barn är på gymmet, de två yngsta ska ta sig ett kvällsbad, den äldste jobbar och en sitter och spelar tvspel tillsammans med en klasskamrat över skype. Helgen har varit bra! Två av barnen fyllde år i veckan och de firade vi igår! 

I fredags fixade jag och numera 6-åringen N inför kalaset! Vi städade och bakade och grejade och donade. Det var roligt och N har blivit riktigt duktig på att baka och göra själv! 

N fick ett par presenter på sin födelsedag och resten dagen efter när mormor, morfar och farmor kom! En av de där första presenterna var en experimentbok. Den gillade han och ville genast prova något. Så vi gjorde först hemgjord slajm...blev inte jättebra men ändå lite slajmigt äcklig. Sen gjorde han och storebror badbomber av bikarbonat och ja,det skulle vara vinsten men det fanns det ingen i affären så det fick bli vinsyra. De blev så fina men när vi provade dem i badet skummade de inte så jättemycket! Fast de luktade gott av lavendel och olivoljan i gjorde barnen mjuka och lena! 

Sen blev de kalas! Vi festade på kalljästa bullar och kakor och en fransk chokladtårta samt en citron-marängpaj! 

 Barnen blev glada och nöjda med sina presenter. 13-åringen fick en klocka och ett tvspel och en del pengar! Och choklad! Toppenbra alltihopa! Och 6-åringen fick lite allt möjligt....favoriterna var ett jättemjukt grått fårskinn, en pilbåge, en star wars-dräkt och ett fiskspel! 

Efter kaffet tittade vi på hemmagjord film, spelade piano och fiol och pratade. Sen blev det kvällsmat...enchiladas med kyckling i! Och så tittade vi på tv. Melodifestivalen...det var inget annat att se...inga bra låtar direkt men vi pratade mest ändå så det gjorde inte så mycket! Och sen började Hotell Halcyon...det var desto bättre!

Idag har vi bara slappat...läst, sorterat foton...ok, då...räknat matte och gjort engelska också. Och så har vi skjutsat barn till freerunning och åkt pulka och lekt i skogen en stund!

Och nu är det kväll och snart slut på helgen! Bara en vecka kvar och sen är det lov! Det ska bli skönt!