Jag och min 3-åring är ute och rör på oss varje dag. Vi hämtar på skolan och vi går till någon lekpark. Ibland går vi till affären. Vi är ofta i skogen. Jag står på gatan emellanåt för att passa lillen när han cyklar. På sportlovet var vi på stan - jag och alla mina barn. En sak som slår mig om och om igen är att det är så tomt på barn. Var finns alla barn? Det är inga barn ute och leker på vardagarna. Det är inga barn i affärerna eller på biblioteket, inte ens på lovet.
Jag läste på kommunens hemsida och hamnade på avdelningen för utbildning och barnomsorg. Där finns förklaringen. I min kommun bor det ca 30 000 människor. Det finns 36 förskolor och familjedaghem, snart 37. Det är ju där alla barn finns. Är det inte konstigt och ganska sorgligt att en stad på bara 30 000 invånare behöver 37 st dagis? Och så ser det väl ut i alla andra städer också. Dagis överallt. Barn som lever sina vardagsliv på institutioner. Och medan livet går vidare är det tomt på de ställen där livet borde pågå som allra intensivast.
fredag 28 februari 2014
tisdag 25 februari 2014
Nobisbröd
När jag var liten bakade mamma eller pappa ofta nobisbröd. Jag tyckte att det var jättegott men har aldrig gjort det själv. Har tänkt lite på det där brödet och igår vad det dags! Det verkar finnas lite olika recept och det är främst jästiden som skiljer. I mammas recept skulle man jäsa degen i 1 timme, i det recept jag hittade i en av mina kokböcker 4 timmar. Jag valde ett mellanting - 2 timmar.
2 runda kransar
25 g jäst
6 dl vatten
2 tsk salt
2 dl grahamsmjöl
ca 1,3 l vetemjöl
Rör ut jästen i vattnet och tillsätt det andra.
Arbeta till en smidig deg.
Låt jäsa under plastfolie i 1-4 timmar.
Dela degen i 2 delar och kavla ut varje del till en rektangulär kaka - 25 ggr 50 cm.
Rulla i hop kakan till en rulle och forma till en krans.
Låt jäsa utan bakduk i 30-60 minuter. Skåra kransarna och pensla med vatten.
Grädda mitt i ugnen i 275 grader i 10 minuter. Dra av värmen och låt stå i eftervärmen i 30 minuter.
måndag 24 februari 2014
Vem ska ta sig i röven?
Det har varit mycket snack om att ta sig i röven på sistone! Linda Bengtzing började med att tala om att alla moraltanter kan ta sig i röven. De ska inte ha några åsikter om att hon deltar i melodifestivalen fastän att hon har ett 10 veckor gammalt barn hemma. Jag vet inte riktigt varför hon sa att moraltanterna skulle ta sig i röven innan de ens hade hunnit uttala sig. Men hon fick i alla fall raskt svar på tal av Åsa Erlandsson som tycker att det är stålmorsorna som ska ta sig i röven. Hon tycker att det finns perioder i livet när det kanske kan vara lämpligt att ta det lugnt. Det är inte så bråttom. Sen bekänner Frida Boisen att hon är en sån där kvinna som ska ta sig i röven. Hon har gjort karriär och skäms inte ett dugg för det. Hon har inte tagit långa föräldraledigheter och hon har lämnat barnen tidigt till pappan. Frida säger att män aldrig blir ifrågasatta när de gör saker fastän de har pyttesmå barn. Varför ska en kvinna skämmas? Hon menar att man ska hylla alla mammor oavsett om de jobbar eller inte.
Jag håller med om det där sista. Varför ska vi be varandra att ta oss i röven? Varför måste vi ha åsikter om vad andra gör och hur de vill göra? Varför är det så farligt att vi är olika? Det är väl bra om vi är olika? Det ska väl kunna finnas både karriärmammor och mammor som vill ta hand om sina egna barn länge?
Fast det är ju så klart det där med rättvisa också. Det är ju mycket lättare att vara tolerant om man kan välja hur man vill göra ganska fritt. De som vill jobba på riktigt är ju de som är vinnarna. Ok, de kanske känner sig påhoppade av folk som skulle vilja vara hemma med barnen men de får ju faktiskt göra som de vill. Man får lämna barn till förskolan tidigt, redan vid 1 år och i någon kommun finns servicen från 6 månader. Förskolan är billig så alla har råd med den. Ju mer man tjänar desto bättre affär är det förstås. Men det finns ju andra typer av mammor. Det finns de som egentligen skulle vilja vara hemma med barnen längre men som inte har råd eller som inte har en partner som tycker att det är ok. De måste jobba även om de hellre skulle vilja ta hand om sina barn i hemmet. Det är lätt att bli bitter och arg. Sedan finns det en liten grupp av människor som kan vara hemma och ta hand om barnen. De som är gifta med någon som tjänar bra, eller som är duktiga på att vara riktigt sparsamma och får pengarna att räcka. De har det tufft ekonomiskt och får inte något med av de subventioner som förskoleföräldrarna får av staten. De är också ofta ganska utsatta attitydmässigt. Många tycker att de är underliga. Kanske är några också i hemlighet lite avundsjuka. Det kanske är lite jobbigt att vissa satsar på barn och familj och får uppleva hela hem-och-barnkittet. Kanske känns det lite bättre om inte någon får uppleva det där med att ta hand om de egna barnen.
Det är nog kanske så att orättvisor och tvång föder missunsamhet och argsinthet. Jag önskar att samhället var öppet, tolerant och rättvist. Jag tror nog att de allra flesta känner vad de och deras barn mår bra av och att de skulle klara av att bestämma hur de vill leva på egen hand. Låt karriärmammorna göra sina karriärer och gläds åt att det går bra för dem. Och det borde vara lika självklart att låta mammorna som har alternativa karriärdrömmar förverkliga dem och glädjas med dem! Ett solidariskt och demokratiskt samhälle borde stötta alla olika typer av mammor i deras val och i deras olika karriärer. Ingen ska behöva ta sig i röven bara för att någon annan ser ner på dem!
Jag håller med om det där sista. Varför ska vi be varandra att ta oss i röven? Varför måste vi ha åsikter om vad andra gör och hur de vill göra? Varför är det så farligt att vi är olika? Det är väl bra om vi är olika? Det ska väl kunna finnas både karriärmammor och mammor som vill ta hand om sina egna barn länge?
Fast det är ju så klart det där med rättvisa också. Det är ju mycket lättare att vara tolerant om man kan välja hur man vill göra ganska fritt. De som vill jobba på riktigt är ju de som är vinnarna. Ok, de kanske känner sig påhoppade av folk som skulle vilja vara hemma med barnen men de får ju faktiskt göra som de vill. Man får lämna barn till förskolan tidigt, redan vid 1 år och i någon kommun finns servicen från 6 månader. Förskolan är billig så alla har råd med den. Ju mer man tjänar desto bättre affär är det förstås. Men det finns ju andra typer av mammor. Det finns de som egentligen skulle vilja vara hemma med barnen längre men som inte har råd eller som inte har en partner som tycker att det är ok. De måste jobba även om de hellre skulle vilja ta hand om sina barn i hemmet. Det är lätt att bli bitter och arg. Sedan finns det en liten grupp av människor som kan vara hemma och ta hand om barnen. De som är gifta med någon som tjänar bra, eller som är duktiga på att vara riktigt sparsamma och får pengarna att räcka. De har det tufft ekonomiskt och får inte något med av de subventioner som förskoleföräldrarna får av staten. De är också ofta ganska utsatta attitydmässigt. Många tycker att de är underliga. Kanske är några också i hemlighet lite avundsjuka. Det kanske är lite jobbigt att vissa satsar på barn och familj och får uppleva hela hem-och-barnkittet. Kanske känns det lite bättre om inte någon får uppleva det där med att ta hand om de egna barnen.
Det är nog kanske så att orättvisor och tvång föder missunsamhet och argsinthet. Jag önskar att samhället var öppet, tolerant och rättvist. Jag tror nog att de allra flesta känner vad de och deras barn mår bra av och att de skulle klara av att bestämma hur de vill leva på egen hand. Låt karriärmammorna göra sina karriärer och gläds åt att det går bra för dem. Och det borde vara lika självklart att låta mammorna som har alternativa karriärdrömmar förverkliga dem och glädjas med dem! Ett solidariskt och demokratiskt samhälle borde stötta alla olika typer av mammor i deras val och i deras olika karriärer. Ingen ska behöva ta sig i röven bara för att någon annan ser ner på dem!
söndag 23 februari 2014
Toscakaka
Jag blev plötsligt sugen på toscakaka. Det var många år sedan jag åt just toscakaka och jag har nog aldrig gjort någon själv förut. Mamma gjorde det när jag var liten. Hon hade några lite finare sockerkakor som vi åt ganska sällan. Det var toscakaka och ambrosiakaka. Jag tyckte inte särskilt mycket om någon av dem men nu när jag är vuxen tycker jag att båda är väldigt goda. Konstigt hur man kan ändra smak med åren.
Sockerkaka
50 g smör
1 dl mjölk
2 ägg
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
3 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
50 g smör
1 dl mjölk
2 ägg
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
3 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
Toscaglasyr
3 dl mandel
75 g smör
1/2 dl socker
1/2 dl ljus sirap
1 1/2 msk vetemjöl
1 1/2 msk mjölk
3 dl mandel
75 g smör
1/2 dl socker
1/2 dl ljus sirap
1 1/2 msk vetemjöl
1 1/2 msk mjölk
Sockerkaka
1. Smörj och bröa en springform, normal storlek.
2. Smält fettet i kastrull och häll i mjölken, den får gärna bli lite varm.
3. Vispa ägg och socker pösigt, och tillsätt mjölkblandningen.
4. Blanda vetemjöl och bakpulver i en skål.
5. Sikta i mjölblandningen och rör i hop till en smält smet.
6. Häll smeten i formen och grädda 25 minuter i 175 grader, längst ner i ugnen.
Toscaglasyr
1. Hacka mandeln och smält samtidigt smöret i kastrull.
2. Tillsätt socker, sirap, vetemjöl, mjölk under omrörning och sjud blandningen tills den tjocknat.
3. Rör ner mandeln.
4. Bred glasyren över kakan när du tagit ut den ur ugnen.
5. Sätt in den mitt i ungen och grädda 15 minuter eller tills glasyren fått lite färg.
6. Låt kakan svalna innan du tar ut den ur formen.
1. Hacka mandeln och smält samtidigt smöret i kastrull.
2. Tillsätt socker, sirap, vetemjöl, mjölk under omrörning och sjud blandningen tills den tjocknat.
3. Rör ner mandeln.
4. Bred glasyren över kakan när du tagit ut den ur ugnen.
5. Sätt in den mitt i ungen och grädda 15 minuter eller tills glasyren fått lite färg.
6. Låt kakan svalna innan du tar ut den ur formen.
lördag 22 februari 2014
Kalljästa frallor
Lyxar till det lite nu när det är lov och allt. Igår gjorde jag kalljästa frallor som fick stå i kylen över natten. Det är roligt att kunna bjuda på varma frallor till frukost!
12 st
12 g jäst
2 dl kallt vatten eller mjölk
1 msk olja
1 tsk salt
1 dl grahamsmjöl
6 dl vetemjöl
Rör ut jästen i vätskan och blanda ner resten.
Kavla ut allt till en längd och dela i 12 delar.
Rulla ut till runda, sprickfria bullar.
Lägg bullarna på en plåt och låt dem stå i kylen med en bakhandduk över.
Ta ut bullarna och låt dem stå i rumstemperatur medan ugnen värms upp till 250 grader.
Grädda mitt i ugnen i ca 12 minuter.
onsdag 19 februari 2014
Dagens citat
I dag satt jag och bläddrade i en citatbok för att hitta ett lämpligt citat till ett födelsedagskort. Jag hittade inget till födelsedagskortet i just den boken men råkade på ett annat som jag fastnade för.
"Jag tror på den enorma betydelse hemmet har som den grundläggande institutionen i samhället. ¨
Jag tror på varje pojkes och flickas oändliga möjligheter.
Jag tror på den fantasi, den tillförsikt, på de förhoppningar och ideal som finns djupt i hjärtat hos alla barn.
Jag tror på skönheten i natur, i konst, i böcker och i vänskap.
Jag tror på tillfredställelsen i att göra sin plikt.
Jag tror på vardagens små anspråkslösa glädjeämnen."
Orden är skrivna av en kvinna som hette Ozora Davies och hon levde mellan 1866 och 1931. Jag tycker att det är så fint att hon pekar ut hemmet som den grundläggande institutionen. Det ställe där allt börjar. Den plats som är viktigast. Jag tycker också att det är fint att hon lyfter fram att både pojkar och flickor har oändliga möjligheter och att barn har så mycket inom sig som de kan få utlopp för. Och citatet ger ju också en liten glimt av hur man kan utvecklas - genom allt det vackra vi får del av som människor - både från naturen, det vi skapat och av människor. Men också genom att arbeta och sträva och i det skenbart trista vardagslivet!
"Jag tror på den enorma betydelse hemmet har som den grundläggande institutionen i samhället. ¨
Jag tror på varje pojkes och flickas oändliga möjligheter.
Jag tror på den fantasi, den tillförsikt, på de förhoppningar och ideal som finns djupt i hjärtat hos alla barn.
Jag tror på skönheten i natur, i konst, i böcker och i vänskap.
Jag tror på tillfredställelsen i att göra sin plikt.
Jag tror på vardagens små anspråkslösa glädjeämnen."
Orden är skrivna av en kvinna som hette Ozora Davies och hon levde mellan 1866 och 1931. Jag tycker att det är så fint att hon pekar ut hemmet som den grundläggande institutionen. Det ställe där allt börjar. Den plats som är viktigast. Jag tycker också att det är fint att hon lyfter fram att både pojkar och flickor har oändliga möjligheter och att barn har så mycket inom sig som de kan få utlopp för. Och citatet ger ju också en liten glimt av hur man kan utvecklas - genom allt det vackra vi får del av som människor - både från naturen, det vi skapat och av människor. Men också genom att arbeta och sträva och i det skenbart trista vardagslivet!
tisdag 18 februari 2014
Morotsbullar och sportlov!
Det är sportlov! Så skönt tycker vi alla! Det är skönt att vara ledig och vi njuter av att ta det lugnt och göra det vi känner för. Barnen sover ganska länge och som tur är sover min lilla minsting också lite längre när det är tyst i huset på morgnarna. I morse sov vi två ända till 8 och vaknade pigga och utvilade. Huset var ännu alldeles tyst. Far i huset hade redan åkt till jobbet och de andra sov. Jag tänkte att vi skulle överraska dem med nybakt bröd så jag och 3-åringen skyndade oss att sätta en deg. Morotsbullar fick det bli och jag prövade en ny sort som var mycket god!
25 st
2 medelstora morötter
25 g jäst
75 g smält smör eller olja
5 dl mjölk
2 tsk salt
2 dl vetegroddar
1,4 l vetemjöl
pensling:
vatten och vetekli
Smula ner jästen och häll över den ljumma degvätskan (smält smör och mjölk)
Blanda ner salt, rivna morötter och vetegroddar.
Häll ner mjölet och kör i assistent till en smidig deg.
Låt jäsa i 45 minuter.
Baka ut till 25 runda bullar och låt jäsa i 20 minuter.
Pensla med vatten och strö över vetekli.
Grädda i ca 12 minuter i 225 graders värme.
Lagom till lunch promenerade vi bort till barnens mormor och morfar och blev bjudna på mat. Gott och trevligt! Sedan gick jag, min mamma och de minsta barnen en promenad. Alldeles i närheten finns ett naturreservat och det gick vi förbi på väg till ridskolan. Fem svanar hade kommit och fyra av dem bildade varsitt par. De ägnade sig åt någon form av uppvaktning och det var roligt att lyssna och titta på dem.
Hästarna stod och hade det lite tråkigt tills vi kom. Vi hade inte tagit med oss något att ge dem tyvärr men de gillade det torra långa gräset som fanns utom räckhåll för dem. Det var intressant att studera rangordningen mellan hästarna och 7-åringen gjorde sitt bästa för att jämna ut oddsen lite. Han försökte lura ledarhästen så att de andra också kunde få lite med!
Det är så skönt att vara ute i naturen. Man blir så lugn av tystnaden. Det där naturreservatet är litet men så vackert. Jag älskar de där ängarna som korna håller så kortklippta och fina och fågelsjön med vassruggarna och vattenblänket och fåglarna. Det är ju samma plats jag går förbi varje gång men ändå så ändrar sig allt. Färgerna, himlen, ljuset...jag tröttnar aldrig...
fredag 14 februari 2014
En liten 3-åring!
Vi har en nybliven liten 3-åring i huset! Det är ett litet äventyr att leva tillsammans med honom och jag gläder mig så åt att vi kan vara tillsammans på dagarna och att han kan få fortsätta att få vara hemma. Det är en lite större person som visat sig - både till kropp och själ. Alla byxor har blivit för korta och benen har blivit långa och utsträckta. Han har smalnat av och ser mer ut som ett barn än en bäbis. Men fortfarande är huden mjuk och tunn. Hans mage är rund och bullig och hans kinder likaså. Som gjorda för att pussa på! Och det är svårt att låta bli och han själv är mycket kelig just nu. Han är riktigt ömsint och när han slingrar de där små mjuka armarna runt min hals och pussar med sina små läppar smälter jag direkt. Det är ren och skär kärlek som strömmar genom oss! Det är som om han älskar hela sin värld. Alla som bor här. Han pussar hej då när pappa och syskonen går till jobbet och skolan. Han strålar av glädje när de kommer hem igen. Han klappar och tröstar om någon behöver det. Han erbjuder sin hjälp - hämtar saker, torkar upp när någon eller han själv spiller, han frågar om han ska mata någon av storasyskonen...Han vet sitt värde och att han behövs i vår familj. Han känner sig likvärdig alla oss andra. Han älskar sina mor- och farföräldrar och tycker om grannarna. Han älskar sina saker och gatan och pulkabacken och de lekparker han brukar leka i. Han älskar hela sin värld! Han är full av energi och tar itu med alla sina arbetsuppgifter varje dag!
Hans intellektuella förmåga ökar hela tiden. Han funderar och pratar. Han drar slutsatser och meddelar oss andra vad han kommer fram till. Han älskar stora fordon och när snöplogen kom häromdagen skrattade han högt av glädje. Sedan blev han allvarlig. Vi hade tidigare under dagen haft en liten kontrovers angående cykling. Han ville så gärna cykla när vi skulle hämta storebror från skolan men gatan var full av snöslask så jag gick inte med på hans önskemål. Vi krånglade oss ur situationen utan alltför mycket bråk och tog vagnen istället. Men när nu snöplogen hade kört förbi så ändrades läget. 3-åringens första reaktion efter det pärlande skrattet var "nu kan jag cykla i morgon!". Och det hade han ju alldeles rätt i! Han älskar att greja med bokstäver och siffror på sina villkor. Det är roligt att räkna saker, att titta på siffor, att ramsräkna. Det är roligt med magnetbokstäver och att rita bokstäver och att lyssna på vilka ljud som finns i orden. Det är lustfyllt helt enkelt och samvaron när vi grejar är rolig. Det är härligt att få sjunga och läsa sagor. Han tycker om när jag läser men han kan lika gärna läsa för mig. Bilderna ger tillräcklig information för att han ska kunna "läsa" sagor för mig. Han vet hur det ska gå till - han ljudar sig fram och följer med fingret under orden medan han hittar på texten. Ibland kommer han ihåg hela textrader och läser dem ur minnet. Han älskar att hjälpa till med att hälla i saker i grytor, att räkna decilitermått, att sätta klockan på spisen...Han älskar att sortera tvätt - mörka saker för sig och ljusa för sig. Handdukarna i en hög...Han älskar att fråga. Det är så många saker han funderar över och måste få svar på. Och varje svar leder vidare till en ny fråga. Varför?
Hans personlighet har fått tydligare konturer. Han har humor och skojar och luras. Han retas och skrattar åt oss när vi blir förargade. Han avväpnar oss med sin glädje och humor och man kan inte låta bli att skratta själv! Han har börjat fröjda sig åt fånigheter. Han tycker om att skoja om kiss och bajs och skrattar mycket gott åt fånigheterna. Han kan själv. Han vill inte ta emot hjälp längre utan vet att han kan allt själv. Och han kan verkligen väldigt mycket själv. Han kan ta av kläderna själv och kan få på några av dem själv också. Han kan hämta saker och tänka ut hur allt ska gå till. Han vill hjälpa till. Det är ju självklart att han också hjälper till precis som alla andra. Han bär undan sin tallrik och är stolt över att han bidrar med sitt arbete. Han viker ihop sina kläder och stoppar in dem i skåpet. Han behärskar sin värld och njuter av det!
Jag funderar lite på om han passar på förskolan. Han skulle väl klara av det, det gör ju barn. Han borde ju redan ha börjat för länge sedan. Men skulle det vara bra för honom? Vem skulle skoja med honom, pussa honom, skratta åt hans skämt, ta hans arbetslust i bruk, glädja sig åt hur gullig och söt han är, rufsa honom i håret...? Vem skulle han demonstrera mot, argumentera med, förhandla med, bli arg på, bli sams med...? Och hur mycket skulle han få prata? Hur många frågor skulle han få svar på? Vem skulle lirka med honom med maten - han är lite kinkig och ofta lite upptagen när maten står på bordet. Skulle han orka leka hela dagarna? Skulle han må bra av att väckas varje morgon och åka iväg och skiljas från mig varje vardag? Skulle han må bra av att inte få träffa sina syskon så mycket som han gör nu? Skulle han tycka om att leka i förskolemiljön varje vardag, inte få leka i sitt eget hem? Skulle han vara redo att påbörja sitt "bortaliv" - livet som pågår utanför hemmet, tillsammans med människor som han inte har någon livslång relation till, varje vardag fram till pensionen? Det skulle säkert gå bra men jag är glad att vi kan vänta lite till...
Hans intellektuella förmåga ökar hela tiden. Han funderar och pratar. Han drar slutsatser och meddelar oss andra vad han kommer fram till. Han älskar stora fordon och när snöplogen kom häromdagen skrattade han högt av glädje. Sedan blev han allvarlig. Vi hade tidigare under dagen haft en liten kontrovers angående cykling. Han ville så gärna cykla när vi skulle hämta storebror från skolan men gatan var full av snöslask så jag gick inte med på hans önskemål. Vi krånglade oss ur situationen utan alltför mycket bråk och tog vagnen istället. Men när nu snöplogen hade kört förbi så ändrades läget. 3-åringens första reaktion efter det pärlande skrattet var "nu kan jag cykla i morgon!". Och det hade han ju alldeles rätt i! Han älskar att greja med bokstäver och siffror på sina villkor. Det är roligt att räkna saker, att titta på siffor, att ramsräkna. Det är roligt med magnetbokstäver och att rita bokstäver och att lyssna på vilka ljud som finns i orden. Det är lustfyllt helt enkelt och samvaron när vi grejar är rolig. Det är härligt att få sjunga och läsa sagor. Han tycker om när jag läser men han kan lika gärna läsa för mig. Bilderna ger tillräcklig information för att han ska kunna "läsa" sagor för mig. Han vet hur det ska gå till - han ljudar sig fram och följer med fingret under orden medan han hittar på texten. Ibland kommer han ihåg hela textrader och läser dem ur minnet. Han älskar att hjälpa till med att hälla i saker i grytor, att räkna decilitermått, att sätta klockan på spisen...Han älskar att sortera tvätt - mörka saker för sig och ljusa för sig. Handdukarna i en hög...Han älskar att fråga. Det är så många saker han funderar över och måste få svar på. Och varje svar leder vidare till en ny fråga. Varför?
Hans personlighet har fått tydligare konturer. Han har humor och skojar och luras. Han retas och skrattar åt oss när vi blir förargade. Han avväpnar oss med sin glädje och humor och man kan inte låta bli att skratta själv! Han har börjat fröjda sig åt fånigheter. Han tycker om att skoja om kiss och bajs och skrattar mycket gott åt fånigheterna. Han kan själv. Han vill inte ta emot hjälp längre utan vet att han kan allt själv. Och han kan verkligen väldigt mycket själv. Han kan ta av kläderna själv och kan få på några av dem själv också. Han kan hämta saker och tänka ut hur allt ska gå till. Han vill hjälpa till. Det är ju självklart att han också hjälper till precis som alla andra. Han bär undan sin tallrik och är stolt över att han bidrar med sitt arbete. Han viker ihop sina kläder och stoppar in dem i skåpet. Han behärskar sin värld och njuter av det!
Jag funderar lite på om han passar på förskolan. Han skulle väl klara av det, det gör ju barn. Han borde ju redan ha börjat för länge sedan. Men skulle det vara bra för honom? Vem skulle skoja med honom, pussa honom, skratta åt hans skämt, ta hans arbetslust i bruk, glädja sig åt hur gullig och söt han är, rufsa honom i håret...? Vem skulle han demonstrera mot, argumentera med, förhandla med, bli arg på, bli sams med...? Och hur mycket skulle han få prata? Hur många frågor skulle han få svar på? Vem skulle lirka med honom med maten - han är lite kinkig och ofta lite upptagen när maten står på bordet. Skulle han orka leka hela dagarna? Skulle han må bra av att väckas varje morgon och åka iväg och skiljas från mig varje vardag? Skulle han må bra av att inte få träffa sina syskon så mycket som han gör nu? Skulle han tycka om att leka i förskolemiljön varje vardag, inte få leka i sitt eget hem? Skulle han vara redo att påbörja sitt "bortaliv" - livet som pågår utanför hemmet, tillsammans med människor som han inte har någon livslång relation till, varje vardag fram till pensionen? Det skulle säkert gå bra men jag är glad att vi kan vänta lite till...
torsdag 13 februari 2014
Ordklasser för 5:e årskursen
Nu har jag och barnet som går i 6:an gjort färdigt grammatikavsnittet för folkskolans 5:e årskurs från 1953. Det var inte så komplicerat så vi gick ganska fort fram. Snart sätter vi igång med 6:e årskursen.
Det här behandlas i boken:
Substantiv
Hitta i text
Singular och plural - olika ändelser
Obestämd och bestämd form
Ta ut substantiv i text och ange om det står i obestämd eller bestämd form.
Grundform och genitiv
Genus. Ange vilket genus olika ord har.
Adjektiv
Böjning - kongruensböjning - en gul banan - ett gult plommon
Komparation
Verb
Infinitiv
Supinum
Tempus - presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum
Tema
Starka verb
Particip - form som föregås av hjälpverbet vara eller bliva (skörden är bärgad). Ta ut particip i en text.
Presens particip -ande
Ordklasser
Ta ut substantiv, adjektiv och verb ur en text.
Ordbildning
Sammansatta ord - fönster + ruta = fönsterruta
Avledda ord - ändelser tex - -dom, -lek, -het...
Räkneord
Grundtal och ordningstal
Pronomen
Personliga pronomen
Ta ut personliga pronomen ur en text.
Possessiva pronomen
Fyll i possessiva pronomen som fattas i en text.
Relativa pronomen
Ta ut relativa pronomen ur en text.
Frågande pronomen
Ta ut frågande pronomen ur en text.
Det här behandlas i boken:
Substantiv
Hitta i text
Singular och plural - olika ändelser
Obestämd och bestämd form
Ta ut substantiv i text och ange om det står i obestämd eller bestämd form.
Grundform och genitiv
Genus. Ange vilket genus olika ord har.
Adjektiv
Böjning - kongruensböjning - en gul banan - ett gult plommon
Komparation
Verb
Infinitiv
Supinum
Tempus - presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum
Tema
Starka verb
Particip - form som föregås av hjälpverbet vara eller bliva (skörden är bärgad). Ta ut particip i en text.
Presens particip -ande
Ordklasser
Ta ut substantiv, adjektiv och verb ur en text.
Ordbildning
Sammansatta ord - fönster + ruta = fönsterruta
Avledda ord - ändelser tex - -dom, -lek, -het...
Räkneord
Grundtal och ordningstal
Pronomen
Personliga pronomen
Ta ut personliga pronomen ur en text.
Possessiva pronomen
Fyll i possessiva pronomen som fattas i en text.
Relativa pronomen
Ta ut relativa pronomen ur en text.
Frågande pronomen
Ta ut frågande pronomen ur en text.
tisdag 11 februari 2014
Dagens citat - Brita Nordström - Familjekampanjen fortsätter
Jag funderar så mycket på varför vi har det som vi har det när det gäller familjepolitiken. Jag försöker läsa allt jag kommer över som kan ge mig förklaringarna. Just nu läser jag Brita Nordströms bok Familjekampanjen fortsätter från 1970 - alltså lite innan skattereformen som tog bort sambeskattningen infördes. Boken är otroligt bra och intressant. Jag inser att vi inte kommit någonstans sedan 1970. Alla argument som finns mot att föräldrar får ta hand om sina egna barn. Det handlar om jämlikhet, BNP, barnens bästa...I alla fall, jag fastnade för ett avsnitt i vilket Brita Nordström ger en framtidsbild. Det är sorgligt att läsa. Och det allra sorgligaste är att bilden hon målar upp är så träffsäker. Ser det inte ut ungefär så här?
"Du tillbringar Dina första år på institution (barnstuga). Dina uppväxtår försvinner bland jämnåriga i skola och på ungdomsgård. Som student bor Du hopföst med andra studenter i studentbostäder. Dina sista år lever Du på pensionärshemmet, ofta byggt mitt emot kyrkogården. De enda år Du inte tillbringar i kategorihus är Dina fyrtio yrkesverksamma år. Men då bor Du för det mesta tillsammans med andra yrkesverksamma hopföst i förstadens mastodonthus, en steril betongvärld, även den en sorts kategorivärld. Men dessa år ska Du ju ändå ägna åt att öka produktionen och får inte mycket tid över varken åt barn, make eller föräldrar. Blir Du riktigt produktiv, så blir Du en främling för Dina närmaste. Men som pensionär får Du ATP. Och gott om tid. Men då har ingen annan tid med Dig. Bara Dina egna jämnåriga, och då är Du där i kategorieländet igen. Det är sant, Du behövs som mor- eller farförälderssurrogat på barnstugan. Men där är så stimmigt. Du orkar inte med så särskilt lång stund i taget. Men när Du ser tillbaka på Ditt liv måste Du ändå känna Dig belåten. Du har varit samhällsnyttig och ökat produktionen. Du har gjort det möjligt för Dig själv och andra att "köpa och slänga", att strö engångsglas, skrotbilar och plastpåsar i mängd omkring Dig."
Om du vill läsa boken hittar du den här: http://www.barnensratt.se/heavy-docs/familjekampanjen.pdf
"Du tillbringar Dina första år på institution (barnstuga). Dina uppväxtår försvinner bland jämnåriga i skola och på ungdomsgård. Som student bor Du hopföst med andra studenter i studentbostäder. Dina sista år lever Du på pensionärshemmet, ofta byggt mitt emot kyrkogården. De enda år Du inte tillbringar i kategorihus är Dina fyrtio yrkesverksamma år. Men då bor Du för det mesta tillsammans med andra yrkesverksamma hopföst i förstadens mastodonthus, en steril betongvärld, även den en sorts kategorivärld. Men dessa år ska Du ju ändå ägna åt att öka produktionen och får inte mycket tid över varken åt barn, make eller föräldrar. Blir Du riktigt produktiv, så blir Du en främling för Dina närmaste. Men som pensionär får Du ATP. Och gott om tid. Men då har ingen annan tid med Dig. Bara Dina egna jämnåriga, och då är Du där i kategorieländet igen. Det är sant, Du behövs som mor- eller farförälderssurrogat på barnstugan. Men där är så stimmigt. Du orkar inte med så särskilt lång stund i taget. Men när Du ser tillbaka på Ditt liv måste Du ändå känna Dig belåten. Du har varit samhällsnyttig och ökat produktionen. Du har gjort det möjligt för Dig själv och andra att "köpa och slänga", att strö engångsglas, skrotbilar och plastpåsar i mängd omkring Dig."
Om du vill läsa boken hittar du den här: http://www.barnensratt.se/heavy-docs/familjekampanjen.pdf
måndag 10 februari 2014
Måndag igen!
Helgen är över och det är måndag igen. Det har varit en lugn helg med mycket plugg eftersom tre av barnen har prov den här veckan. Vi har byggt snögubbar och en snöfästning och firat ett av barnen som fyllde år igår. Vi har tittat på tv tillsammans och gått ett par promenader.
Men nu är det måndag och en vanlig vardagsvecka drar igång igen. Jag och minstingen ska alldeles strax sätta igång med vårt vanliga jobb. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt, lägga in tvätt i garderoberna, bädda och dammsuga. Sedan ska lunchen förberedas. Vi ska också klämma in ett litet yogapass idag hade jag tänkt. Jag köpte en bok om yoga för barn för några år sedan och den är riktigt bra! Ibland gör vi ett helt "program" men det är inte alltid det funkar. 3-åringar är lite egensinniga och då får man hitta på något annat! Det finns gott om roliga övningar i boken där yogaövningen härmar djur. De är väldigt uppskattade och några sådana kan man alltid göra. Och så kan man hoppa och skutta lite också! Barn tycker det är jättekul och jag själv får lite konditionsträning!
Sen ska vi rita en stund och kanske leka med bokstäver också. Efter lunchen ska det minsta skolbarnet hämtas från skolan och då passar vi på att ta lite utelek. Sen kommer de större barnen hem från skolan i tur och ordning. De ska ha mellanmål och sedan ska läxorna (från skolan och lite eget arbete) göras. Piano ska spelas. Och så ska de förstås hinna leka och vila sig!
Men nu är det måndag och en vanlig vardagsvecka drar igång igen. Jag och minstingen ska alldeles strax sätta igång med vårt vanliga jobb. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt, lägga in tvätt i garderoberna, bädda och dammsuga. Sedan ska lunchen förberedas. Vi ska också klämma in ett litet yogapass idag hade jag tänkt. Jag köpte en bok om yoga för barn för några år sedan och den är riktigt bra! Ibland gör vi ett helt "program" men det är inte alltid det funkar. 3-åringar är lite egensinniga och då får man hitta på något annat! Det finns gott om roliga övningar i boken där yogaövningen härmar djur. De är väldigt uppskattade och några sådana kan man alltid göra. Och så kan man hoppa och skutta lite också! Barn tycker det är jättekul och jag själv får lite konditionsträning!
Sen ska vi rita en stund och kanske leka med bokstäver också. Efter lunchen ska det minsta skolbarnet hämtas från skolan och då passar vi på att ta lite utelek. Sen kommer de större barnen hem från skolan i tur och ordning. De ska ha mellanmål och sedan ska läxorna (från skolan och lite eget arbete) göras. Piano ska spelas. Och så ska de förstås hinna leka och vila sig!
torsdag 6 februari 2014
Hjärnforskning och skolan
Jag läser en tidningsartikel som handlar om skolan och hjärnan. En forskare som heter Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap, har skrivit en bok som heter Den lärande hjärnan och tidningsartikeln handlar om det som står i den där boken. Jag har inte läst boken men jag tycker att den verkar mycket intressant och ska försöka läsa den när jag får tid.
Sedan 2007 bedriver Klingberg och andra forskare ett projekt som följer 350 barn mellan sex och 20 år för att studera samband mellan hjärnans mognad, miljön, utvecklingen av minnet och skolprestationer. Deltagarna har gått igenom ett omfattande testbatteri som mäter långtids- och arbetsminne, motorik samt hur de läser och räknar. Dessutom har ett gentest gjorts, i vilket man utgår från kända gener som kodar bland annat för dyslexi. 100 av barnen har även fått sina hjärnor avbildade i en magnetresonanskamera.
Klingberg skiljer ut fem teman som kan leda till en ny syn på barns utveckling och inlärning. Av de där fem temata tycker jag att två var mycket intressanta.
1. "Barnets och tonåringens hjärna är inte en miniatyr av en vuxenhjärna. Den är i stark utveckling i olika faser. Att känna till faserna kan underlätta både för lärare och föräldrar. Då kan vi förstå varför tonåringen inte planerar för framtiden (prefrontalcortex är inte färdigutvecklad) eller älskar att köra moped alldeles för fort (dålig riskbedömning, känsligt belöningssystem ger större kickar) eller varför sexåringen inte klarar att fullgöra uppdraget ”Gå till ditt rum, sätt på dig strumporna och hämta skolväskan” (många led att hålla reda på i ett outvecklat arbetsminne)."
Här tänker jag på hur skolan ofta förväntar sig att barn och ungdomar kan ta mycket mer ansvar än vad de uppenbarligen är förmögna till. När man t ex inte ger läxor till gymnasieungdomar utan förväntar sig att de själva kan planera sina studier inför ett ev kommande prov då sviker man ju eleven. Läraren skulle ju behöva planera åt eleven genom att ge läxor som hjälper eleven att förbereda sig, lära sig.
2. "Miljön och vad vi gör påverkar hjärnan. Lugn och ro, kärleksfulla föräldrar som ökar stresståligheten, konditionsträning och olika utmaningar för arbetsminnet är bra. Långvarig stress är dåligt för hjärnan."
När det gäller punkt 2 tänker jag på flera saker. Jag tänker på åren före skolan börjar. Får barn tillräckligt med lugn och ro? Får barn tillräckligt med kontakt med kärleksfulla föräldrar? Även under skolåren kan man fråga sig samma sak. Skoldagarna är långa och ofta förlängda med fritidsvistelse - får barnen tillräckligt med lugn och ro? kontakt med föräldrar? Får barn som är i förskoleverksamhet röra sig tillräckligt mycket för att få konditionsträning? Små barn tränar på ett annat sätt än stora - genom ständig rörelse i leken. Barn i frihet i hemmet tror jag får fler tillfällen till rörelse än i en konstlad förskolemiljö. Hur påverkas barn av att väckas tidigt på morgnarna och separeras från föräldrarna innan de egentligen är mogna för det? Vilken stress upplever barnet?
Klingberg säger att hjärnan är formbar. Man kan träna upp sitt arbetsminne och därmed sin koncentration och matematiska förmåga. Det verkar alltså som om arbetsminnet gör att man kan koncentrera sig bättre och att den matematiska förmågan också ökar. För att förbättra arbetsminneskapaciteten ska man reducera distraktion. Den förstör arbetsminneskapaciteten. Här tänker jag att det kanske är viktigt att det är tyst och stilla i klassrummen när eleverna arbetar.
Klingberg säger också att långtidsminnet kan förbättras genom repetition. Om man inte repeterar minns man bara ca 20 procent av det man ursprungligen lärde sig. Genom minnesstrategier och att man repeterar ny kunskap med förutbestämda tidsintervaller kan man också förbättra långtidsminnet. Det verkar ju alltså som om glosläxor, grammatikläxor, stavningsläxor och andra repetetiva läxor skulle kunna vara riktigt bra! Om man dessutom gör en rutin av det verkar det ju vara ännu bättre!
Sedan 2007 bedriver Klingberg och andra forskare ett projekt som följer 350 barn mellan sex och 20 år för att studera samband mellan hjärnans mognad, miljön, utvecklingen av minnet och skolprestationer. Deltagarna har gått igenom ett omfattande testbatteri som mäter långtids- och arbetsminne, motorik samt hur de läser och räknar. Dessutom har ett gentest gjorts, i vilket man utgår från kända gener som kodar bland annat för dyslexi. 100 av barnen har även fått sina hjärnor avbildade i en magnetresonanskamera.
Klingberg skiljer ut fem teman som kan leda till en ny syn på barns utveckling och inlärning. Av de där fem temata tycker jag att två var mycket intressanta.
1. "Barnets och tonåringens hjärna är inte en miniatyr av en vuxenhjärna. Den är i stark utveckling i olika faser. Att känna till faserna kan underlätta både för lärare och föräldrar. Då kan vi förstå varför tonåringen inte planerar för framtiden (prefrontalcortex är inte färdigutvecklad) eller älskar att köra moped alldeles för fort (dålig riskbedömning, känsligt belöningssystem ger större kickar) eller varför sexåringen inte klarar att fullgöra uppdraget ”Gå till ditt rum, sätt på dig strumporna och hämta skolväskan” (många led att hålla reda på i ett outvecklat arbetsminne)."
Här tänker jag på hur skolan ofta förväntar sig att barn och ungdomar kan ta mycket mer ansvar än vad de uppenbarligen är förmögna till. När man t ex inte ger läxor till gymnasieungdomar utan förväntar sig att de själva kan planera sina studier inför ett ev kommande prov då sviker man ju eleven. Läraren skulle ju behöva planera åt eleven genom att ge läxor som hjälper eleven att förbereda sig, lära sig.
2. "Miljön och vad vi gör påverkar hjärnan. Lugn och ro, kärleksfulla föräldrar som ökar stresståligheten, konditionsträning och olika utmaningar för arbetsminnet är bra. Långvarig stress är dåligt för hjärnan."
När det gäller punkt 2 tänker jag på flera saker. Jag tänker på åren före skolan börjar. Får barn tillräckligt med lugn och ro? Får barn tillräckligt med kontakt med kärleksfulla föräldrar? Även under skolåren kan man fråga sig samma sak. Skoldagarna är långa och ofta förlängda med fritidsvistelse - får barnen tillräckligt med lugn och ro? kontakt med föräldrar? Får barn som är i förskoleverksamhet röra sig tillräckligt mycket för att få konditionsträning? Små barn tränar på ett annat sätt än stora - genom ständig rörelse i leken. Barn i frihet i hemmet tror jag får fler tillfällen till rörelse än i en konstlad förskolemiljö. Hur påverkas barn av att väckas tidigt på morgnarna och separeras från föräldrarna innan de egentligen är mogna för det? Vilken stress upplever barnet?
Klingberg säger att hjärnan är formbar. Man kan träna upp sitt arbetsminne och därmed sin koncentration och matematiska förmåga. Det verkar alltså som om arbetsminnet gör att man kan koncentrera sig bättre och att den matematiska förmågan också ökar. För att förbättra arbetsminneskapaciteten ska man reducera distraktion. Den förstör arbetsminneskapaciteten. Här tänker jag att det kanske är viktigt att det är tyst och stilla i klassrummen när eleverna arbetar.
Klingberg säger också att långtidsminnet kan förbättras genom repetition. Om man inte repeterar minns man bara ca 20 procent av det man ursprungligen lärde sig. Genom minnesstrategier och att man repeterar ny kunskap med förutbestämda tidsintervaller kan man också förbättra långtidsminnet. Det verkar ju alltså som om glosläxor, grammatikläxor, stavningsläxor och andra repetetiva läxor skulle kunna vara riktigt bra! Om man dessutom gör en rutin av det verkar det ju vara ännu bättre!
måndag 3 februari 2014
Glosböcker
Idag tänker jag på glosböcker. När jag själv gick i skolan för längesen var det modernt med glosböcker. Man fyllde i engelsk-, tysk-, fransk, latinglosorna i en så kallad glosbok. Det var så smart. Man kunde lägga för ena halvan och sedan förhöra sig själv. När man på lektionen skrev in orden fick man sig en första liten träning. Man kunde senare kolla om man kom ihåg orden från tidigare texter. Så smart!
Nu är glosböcker ur ropet. Jag tror att de finns kvar att beställa för då och då under mina 10 år som skolmamma har jag sett dem. Någon lärare har varit noga med att låta eleverna skriva i dessa glosböcker och till slut har boken varit full. Kanske har man till och med påbörjat en andra glosbok. Men jag märker att det blir mer och mer ovanligt. Det blir förresten mer och mer ovanligt att dela ut glosor i läxa men när det sker är det väldigt sällan orden hamnar i en glosbok. Det ligger några påbörjade glosböcker i min skollåda här hemma. Ord från en eller ett par texter har hamnat däri och sedan har läraren tröttnat. Boken har blivit liggande hemma. Jag använder de där böckerna när jag själv lär ut ord till mina barn. När det kommer hem någon glosläxa kan det se ut på olika sätt. Ibland är orden i textboken förprickade. I bland får barnet välja ord själv. Ibland får barnet en lös lapp med maskinskrivna ord på - oftast inte ordnade i spalter (blir alltså omöjligt att förhöra sig själv om man inte skriver av orden någon annanstans). Ibland är orden nedskrivna av barnet själv- oftast inte ordnade i spalter.
Nu är glosböcker ur ropet. Jag tror att de finns kvar att beställa för då och då under mina 10 år som skolmamma har jag sett dem. Någon lärare har varit noga med att låta eleverna skriva i dessa glosböcker och till slut har boken varit full. Kanske har man till och med påbörjat en andra glosbok. Men jag märker att det blir mer och mer ovanligt. Det blir förresten mer och mer ovanligt att dela ut glosor i läxa men när det sker är det väldigt sällan orden hamnar i en glosbok. Det ligger några påbörjade glosböcker i min skollåda här hemma. Ord från en eller ett par texter har hamnat däri och sedan har läraren tröttnat. Boken har blivit liggande hemma. Jag använder de där böckerna när jag själv lär ut ord till mina barn. När det kommer hem någon glosläxa kan det se ut på olika sätt. Ibland är orden i textboken förprickade. I bland får barnet välja ord själv. Ibland får barnet en lös lapp med maskinskrivna ord på - oftast inte ordnade i spalter (blir alltså omöjligt att förhöra sig själv om man inte skriver av orden någon annanstans). Ibland är orden nedskrivna av barnet själv- oftast inte ordnade i spalter.
Jag är ganska förvånad. Jag förvånas över att lärare har slutat dela ut glosläxor. Det är väl synd att inte få träna på användbara ord. Jag förvånas över att något så enkelt och smart verktyg som en glosbok har blivit bortglömt!
söndag 2 februari 2014
Semlor
Vi har bakat semlor! Det är så gott! Barnen är lite kräsna och tycker inte så mycket om mandelmassa och förra året var jag snäll och gjorde vaniljkräm. Det fick jag fortsätta med i år också! Lite sorgligt att barnen inte lär sig att äta "äkta" semlor. Men det är ju mitt eget fel så jag ska väl inte klaga!
lördag 1 februari 2014
Kycklingwok med sötsur sås!
Vi gillar wokat i min familj. Oftast gör jag lite på en höft men ibland är det roligt att hitta ett nytt recept för att få lite andra smaker. Häromdagen bläddrade jag i en gammal bok av Butler och hittade det här receptet:
Gjorde det ganska ofta förr men sen föll det i glömska. Jättegott är det!
4 p
3-4 kycklingfiléer
1 stor gul lök
100-200 g champinjoner
ca 250 g broccoli - färsk blir förstås godast men fryst funkar ju också bra!
Sås:
2 msk vinäger
2 msk socker
2 msk soja
2 tsk sambal oelek
1,5 dl torrt vitt vin
2 vitlöksklyftor
20 g färsk ingefära
3 tsk maizena
olja
Gör såsen först.
Skala och finhacka vitlök och ingefära.
Tillsätt det andra. Rör så att det inte blir klumpar av maizenan.
Tillsätt det andra. Rör så att det inte blir klumpar av maizenan.
Skär löken, broccoli och svamp grovt.
Strimla kycklingen.
Woka kycklingen i rätt mycket olja och woka sedan grönsakerna.
Häll på såsen och rör tills det tjocknat.
Servera med jasmineris.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)