Att gå på sin magkänsla...

Ibland läser man om att mammor känner att de har ont i magen eller har gråten i halsen när de lämnar sina små på förskolan, eller föris som man lite gulligt säger numera. En mamma skriver att hon känner att det inte är naturligt att lämna sitt barn. Men sen ändrar hon sig och säger att hennes son som verkar vara ca 1,5 år skulle tröttna på att vara med henne hela tiden om hon skulle blir hemmafru. Här ändrar hon sig igen och tycker att det vore härligt att vara hemma med sina barn. Och sen tillbaka igen och skriver att både hon och sonen skulle dö tristessdöden.

Det verkar som om den där magkänslan spökar för många. Det är inte lätt att lämna i från sig små barn som gråter till förskolan. Det verkar som om det finns en tveksamhet hos många - om det verkligen är rätt att lämna barnen från sig så tidigt. Man försöker trösta sig med att det skulle bli tråkigt för både mamma och barn annars, att barnet har så roligt när det väl har vant sig, att barnet får kompisar, att barnet får lära sig så mycket... Man säger att man ändå inte har råd, att man tycker att jobbet är så roligt...

Men ändå verkar det vara något som skaver. Det är väl det där som ropar inuti.

Men å andra sidan. Vi vet ju att föris är jättebra. Vi vet ju att barnen har så roligt där. De får så många kompisar. De lär sig så mycket. Det är bara just när man säger hej då det är jobbigt. Det går över så fort. Eller?

Det är ju så svårt att avstå också. Det är så billigt med förskola. Offret är så stort när man förlorar en hel lön om man struntar i föris. Det är svårt. För många är det omöjligt.

Den där magkänslan som finns där, den har vi inte lärt oss att lyssna till. Den är det ingen som uppmuntrar en att lyssna på. Den är inte önskvärd. Frågan är om den ens finns. Allt i samhället säger något annat. Det är inget särskilt med att få barn. Livet går vidare precis som innan. Det är inget särskilt med att vara mamma. Man bara föder barnet och sen är man som vem som helst. Det finns liksom inget särskilt band mellan mor och barn, den som burit ett liv inom sig och som fört det till världen, som känner en ständig beredskap, som känner det som att man nästan sitter ihop fortfarande...

Mamman har ingen rätt att känna efter vad som känns rätt i magtrakten, i hjärtat. Om det känns bra att lämna barnet ifrån sig kanske redan innan det är ett enda litet år. Om det känns bra att vara ifrån sitt lilla, lilla barn hela långa dagen. Om det känns bra att väcka det lilla, lilla barnet tidigt på morgonen och frakta iväg det till föris (hur gulligt det än låter). Särskilt nu när kylan kommer tänker jag på alla små som ska ut i kalla bilar. Påbyltade och nyvaknade. I väg och hej då. Sen ensam på ett golv med en massa andra små barn runt sig. Men ingen mamma. Hur känns det? Vad säger barnets magkänslor? Är vi intresserade? Och ska man lyssna på sina egna känslor? Kan man?