Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

onsdag 30 oktober 2013

En kyrkoherdes syn på barnomsorg och valfrihet!

Att vara hemmaförälder i Sverige hör inte till vanligheterna. När man pratar om hur länge man ska vara hemma efter att man har fått barn så kommer sällan frågan upp om man skulle vilja vara hemma med barnet på lite mer obestämd tid. Normen har blivit de där föräldradagarna. När de är slut då är också heltidssamvaron med barnet slut. Det är normalt att låta sina barn tillbringa mesta delen av sin vakna tid på förskolan. Att vara hemmaförälder är att vara osynlig. Att vilja ta hand om sina barn på heltid är en icke-fråga. Ändå verkar det som om många föräldrar, särskilt mammor, skulle vilja ha det annorlunda. Familjeliv genomförde för några år sedan en undersökning som visade att runt 50 % av de mammor (ca 10 000) som svarade skulle vilja vara hemma längre än de var om de bara hade möjlighet. Just nu pågår en namninsamling som syftar till att skapa mer valfrihet för föräldrarna när det gäller barnomsorgen. Man kunde ju tro att i princip alla skulle tycka att valfrihet är något positivt men riktigt så enkelt är det inte. Många vill uppenbarligen inte kunna välja själva. Många tycker att det är bra som det är och att samhället är bättre på att välja än vad individerna är. En kyrkoherde skrev ett blogginlägg som handlar om att valfrihet inte är bra. Det är bortskämt och egoistiskt att vilja välja själv, eller snarare, det är egoistiskt att förvänta sig samhällets ekonomiska stöd om man vill välja på ett annat sätt än vad man kan nu.

Så här skriver kyrkoherden:

"Nästan inget kan göra mig så sur som människor som klagar över bristande valfrihet för föräldrar, när de ska välja hur de ska ta hand om sina barn. Vem man än pratar med i andra länder, som har erfarenhet av att ha barn, tittar med stora ögon och lyssnar med öppna öron när man berättar vilka möjligheter vi har när vi får barn i Sverige. Inte bara barnbidrag, utan en väl utbyggd barnomsorg där man har en pedagogisk verksamhet och god och nyttig mat, till en mycket rimlig kostnad för föräldrarna, en förskoleverksamhet med läroplan och allt, och grund- och gymnasieskolor där barn får lagad mat, så att de kan ta till sig undervisningen bättre. Universitet och högskolor öppna för alla. Och ändå räcker det inte för somliga. Man vill dessutom få betalt för att hemma ta hand om sina barn. Hur är man funtad då, undrar jag…?

Föräldraupproret kom med sin namninsamling upp på min Fb-sida. Och jag rös!

Ingen människa blir tvungen att lämna sina barn till att bli uppfostrade på dagis. Det är skitsnack. Jag känner att jag verkligen har tagit ansvar för mina barn, just för att de har varit på dagis. Dit ska man själv lämna dem i trygghet, där ska de hämtas, med avstämning om hur dagen har varit. Sedan går man hem, lager mat, äter, läser bok och tittar på barnprogrammet tillsammans, och sedan är det läggdags. Vill man inte lämna riktigt små barn på dagis alls, får man väl stanna hemma med dem, det går alldeles utmärkt. Ingen förbjuder det. Vi har föräldraförsäkringen som gör att, om man snålar lite med dagarna, kan stanna hemma i 480 dagar med ersättning, det är nästa 2 år. Sedan finns det förskolan, och barn lär sig där det de i dagens samhälle inte skulle lära sig annars: vara tillsammans med andra. De som så längtande tittar tillbaka till forna tider då mor stod vid spisen, glömmer (minst) två saker: mor stod vi spisen, och vid tvätten, och hade inte alls tid med barnen, och i alla fall på landet levde människor i storhushåll, där det fanns andra barn och andra vuxna, som på vår tids dagis. Dagens barn får inte denna sociala skolningen in i livet, i fall de bara är hemma med en förälder. Det blir helt enkelt tråkigt, både får föräldern och för barnet. Resultatet blir att man söker sig ut, tar bebisar till bion, för att man själv behöver det, går med dem till öppna förskolan och annan barnverksamhet, för att barnen behöver det. Medan dagis och förskolan erbjuder allt ett barn behöver på dagen. Varför vara hemma på heltid? Hemma är man ändå den mesta av tiden. Har man arbete och yngre barn kan man gå ner till att arbeta 80% av tiden, det innebär, i fall man är två vuxna, att barnet bara behöver vara på förskolan 5 dagar i veckan, men inte alls så långa dagar. Eller om man så vill 3 av 5 arbetsdagar.

Vill man verkligen förbättra livet för barn och föräldrar i Sverige ännu mera, då är det självklara steget att bygga ut föräldraförsäkringen ett snäpp till. Och dela den lika mellan föräldrarna. För att barn behöver en pappa och en mamma, och behöver tid med var och en av dem. Veta att man kan prata om allt med både pappa och mamma. Om semester säger ingen att ’familjen vet bäst hur man fördelar sin lediga tid själv, det behöver inte arbetsgivare lägga sig i, eller, fy skam, Staten’, utan var och en har själv rätt att ta ut sin egen semester, enligt de avtal man har. På samma sätt borde varje förälder ha sin egen föräldraledighet, för att verkligen knyta an till sitt barn, som det så vackert heter. Då har man också lättare att ställa krav på arbetsgivaren, om nu någon arbetsgivare skulle vara så dum att tro att ansvarstagande föräldrar är sämre arbetstagare.

Ett annat sätt att förbättra för barnfamiljer är att indexanpassa barnbidraget. Det har inte höjts på flera år, men då skulle en del av ’reformutrymmet’ försvinna, och då får de som redan tjänar mycket inte så mycket skattesänkningar, och det vore ju tråkigt! Inte.

Tanken att en dagisplats kostar så och så mycket, alltså har jag rätt till de pengarna när jag är hemma med mitt barn, eller om grannen passar det, grundar sig så klart på det superindividualistiska sättet att tänka som är så modernt idag. Man tänker inte samhälle, man tänker inte ens grupp, man tänker individ. Mina rättigheter, inte vad vi tillsammans, samhället, behöver. Skolpeng är också ett resultat av detta tankesätt. Jag tycker det är ungefär lika korkat att tänka så, som om man skulle säga: min granne opererades i år och det kostades 300.000 för samhället, om jag inte går till doktorn med mitt, så kan jag få ut beloppet i pengar. Eller: i vår familj har vi inga barn, alltså ska vi få ut det andra får genom barnens skolgång. Hela idén med samhället är att vi håller ihop, att vi investerar i pengar och arbete och energi i det gemensamma, och att man får ut efter behov. Inte efter vad andra får eller inte får, då har det slagit slint.

Och jag blir särskilt arg när kristna säger sig värna om familjen, men egentligen bara struntar i samhället. Man måste kunna lita på att samhället till stor del kan bestämma vad som är bäst för barnen, t.ex. att en skolplikt finns – för att skydda barnen från föräldrar som menar att barn behövs på annat sätt, som det var för i tiden i Sverige och fortfarande är i många länder. Men för att börja skola, behöver man ha skolats in genom förskola. Det är bra att samhället säger så. Det är i överensstämmelse med kristen tradition: att värna om de som inte själva har någon talan: barnen. Det finns få länder om något, där man får så mycket stöd och hjälp när man har barn. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Självklart. Även i Sverige." http://blogg.svenskakyrkan.se/mariestad/2013/10/23/barnomsorg-en-valsignelse/

 Inlägget är som sagt skrivet av en kyrkoherde. Han tycker att det är extra hemskt att kristna människor som ska värna om familjen är så egoistiska att de vill kunna välja själva. Han tycker att det går emot kristen tradition. Den kristna traditionen ska värna om de svaga, de som inte har någon egen röst, barnen. Han förutsätter alltså att föräldrarna inte kan värna om barnen tillräckligt bra. Samhället är bättre på att värna om barnen. Han går ännu längre och hävdar att vi föräldrar ska lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Vi ska lita på det. Synen är märklig tycker jag. Män och kvinnor har förmågan att kunna få barn. De kan tillsammans föra en ny människa till världen. De klarar av det och de har också tillstånd att göra det. Men de har tydligen inte förmågan att ta hand om barnet på bästa sätt. De klarar av det i 1-2 år men sedan går det inte längre. Då måste samhället rycka in! Jag funderar på det där samhället. Vad är det? Består inte samhället av människor, av i många fall föräldrar. Blir de plötsligt bättre när de är i sin yrkesroll jämfört när de är i sin föräldraroll? Hur är den transformeringen möjlig? Är det inte så att vi är lite olika var och en av oss? Vissa är lugna, andra mer fartiga, några är snälla, andra lite bitska, vissa är smarta, andra lite mindre smarta... Men något som förenar de flesta som får barn är att de älskar sina barn. De vill dem väl eftersom det är fråga om just deras barn. De vill skydda och värna om sina barn. De har den driften. Den driften är stark och den är nog starkare när det gäller egna barn än andras barn. Små barn behöver någon som tar tillvara deras intressen. De saknar förmåga själva. De behöver skydd och hjälp med mycket de första åren. De behöver framför allt någon som älskar dem. Någon som de kan knyta an till.

 I alla fall, den här kyrkoherden är emot valfrihet när det gäller omsorgen om egna barn. En enstaka person som inte tycker att föräldrar ska få en reell möjlighet att själv bestämma över hur barnen ska tas om hand är ju inget att bry sig om men jag misstänker att det kyrkoherden skriver och tycker är ganska representativt för hur många människor tycker.

Kyrkoherden tycker inte om valfrihet som sagt och anledningarna till det är:

1. Vi har så bra möjligheter i Sverige. Därför ska vi inte vara missnöjda och kräva mer.

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad.

3. Vi har förresten redan valfrihet. Vill man vara hemma så kan man.

4. På förskolan lär sig barnen att vara tillsammans med andra. Det kan de inte lära sig hemma.

5. Det är tråkigt att vara hemma på heltid, både för barn och förälder.

6. Det är superindividualistiskt att vilja ta hand om sin egna barn. Man tänker inte samhälle eller grupp då utan bara individ. Det är som att påstå att man ska ha pengar för att man inte opererar sig.

7. Man måste lita på att samhället vet vad som är bäst för våra barn.

 Han föreslår också ett par förbättringar till det redan mycket bra system vi har i Sverige.

 1. Man ska dela lika på föräldraförsäkringen. Barnet måste knyta an till båda föräldrarna och lära sig att man ska kunna prata både med mamma och pappa.

2. Barnbidraget ska indexregleras och på så sätt ge mer valfrihet.

  Argumenten kyrkoherden lägger fram begriper jag inte mig på.

1.  Visst har vi bra möjligheter i Sverige. Men vi har fortfarande inte valfrihet. Inte riktig valfrihet i alla fall. Förskolan är subventionerad till 92%. Föräldrarna betalar 8 % av den riktiga kostnaden. Resten betalas av skattemedel - dvs av alla medborgare! De som väljer att inte använda förskola får inget. Trots att de är med och betalar. Rättvist?

2. Vi har barnomsorg till en mycket rimlig kostnad. Jo, det är sant på ett sätt. Men det är verkligen inte sant om man ser på det på ett annat sätt. Förskoleplatserna har en viss kostnad. Det kommer vi inte ifrån. Det ska betalas. Och det betalas av alla skattebetalare. Kostnaden är det den är - varken mer eller mindre.

3. Vi har valfrihet på pappret. Det är inte förbjudet att vara hemma med sina barn. Men det är väldigt svårt, både av ekonomiska och attitydmässiga skäl. Skattesystemet är inte utformat för att man ska kunna leva på en lön. Var och en skattar för sig själv oavsett om man försörjer en annan vuxen eller oavsett om man har barn eller inte. Oavsett hur många barn man har också. Det är svårt att klara av att försörja en familj på en lön helt enkelt. Man behöver ha en rejäl lön för att klara av det eller så måste man dra ner på sina utgifter rejält och acceptera att leva mycket snålt. Det är inte accepterat att vara hemma med sina barn. Man anses som udda och annorlunda. Det är väldigt få som är hemma och därför blir det ensamt för dem som gör det valet.

4. På förskolan lär sig barn att vara tillsammans med andra barn. Eller ingen vet riktigt om de lär sig vara tillsammans med andra barn. De ÄR tillsammans med andra barn. Om de lär sig samarbeta, kommunicera, ta hänsyn eller inte vet man inte riktigt. Jag föreställer mig att det är lättare för barn att lära sig samexistera med andra människor genom att vara tillsammans mycket med vuxna. Människor som  redan kan samexistera, som kan koderna, som kan lotsa barnet rätt, hjälpa till att tolka omvärldens signaler, tolka barnets signaler medan det inte helt och fullt kan uttrycka sig som en vuxen. Jag tror faktiskt att barn är sämre på att hjälpa andra barn att lära sig samexistera än vad föräldrar är.

5.Om det är tråkigt eller inte att vara hemma måste var och en få bestämma. Om kyrkoherden har tråkigt hemma med sina barn betyder inte det att alla har tråkigt hemma. Vissa kanske har det jätteroligt!

6. Jag kan inte förstå hur det kan vara superindividualistiskt att vilja få ekonomiska möjligheter ta hand om sina egna barn. Det kan inte vara mer superindividualistiskt än att vilja lämna bort sitt barn och få nästan hela barnomsorgsavgiften betald. Jag tycker att det är mer superindividualistiskt att välja att låta andra ta hand om de barn man satt till världen, förvänta sig att andra vuxna ska räcka till för mitt eget barn och en massa andra. Förvänta mig att andra vuxna ska älska mitt barn, trösta mitt barn, bekräfta mitt barn, ha ögonkontakt med mitt barn, ha kroppskontakt med mitt barn tillräckligt mycket. Jag kan tycka att det är superindividualistiskt att välja att skaffa barn och inte vilja ta hand om barnet, och tycka att barnet ska vara tillsammans med andra vuxna fler timmar om dagen än vad det är med mig!  Jag tycker att det är att tänka på gruppen när man skapar en familj. När man skapar en gemenskap i sitt eget hem. Då tycker jag att man tar ansvar för sina barn.

7. Man måste inte lita på att samhället vet vad som är bäst för barnen. Det är inte alltid att samhället är att lita på. Man kan tänka på hur barn som varit fosterhemsplacerade har behandlats i Sverige. Man kan tänka på hur man har behandlat barn med annat modersmål än svenska har behandlats i norra delarna av landet en gång i tiden. Samhället vet inte alltid bäst. Samhället är en samling människor. De känner inte de enskilda medborgarna. De vet inget om vilken livssituation var och en av oss har. De kan inte veta vad som är bäst för oss. Samhället är hela Sveriges befolkning och ska också så långt som möjligt ge alla möjligheter att leva på det sätt som passar dem bäst. Om samhället vill lägga pengar på barnomsorg är det inte rimligt att bara ett enda alternativ finns. Om ett alternativ subventioneras ska andra alternativ på ett rättvist också subventioneras. Det är inte värdigt en demokrati att styra människor när det gäller de egna barnen. 

Kyrkoherden fick med väldigt mycket i sitt blogginlägg men en sak undvek han att diskutera. Hur barnen mår av att vara separerade från sina föräldrar många timmar varje dag från tidig ålder. Det enda han har att säga om den saken är att maten på förskolan är god och näringsrik och att verksamheten är pedagogisk. Jag vet inte ens om dessa påståenden är sanna. När det gäller maten är jag tveksam. Jag tror att många förskolor använder sig av cook and chill-mat och jag är rätt tveksam till om den vare sig är särskilt god eller nyttig. Små barn kan vara lite kinkiga med maten. De kanske inte har lust att äta just precis när maten står på borden. Det är så mycket som kan störa matlusten. En förälder vet om det och jag tror att de allra flesta föräldrar har det i bakhuvudet och ser till att barnet som kanske inte åt så bra vid lunchen får en banan eller en smörgås lite senare. Vet man om det görs på förskolan? Eller får barnet gå hungrigt? Det händer en hel del olyckor på förskolorna. Föräldrarna som ytterst är ansvariga för barnen har ingen möjlighet att se till att det inte händer något med barnen. De är nämligen inte där. Det har visat sig att mobbing förekommer och ökar på förskolorna. Mår barn bra av det? Många barn gråter och skriker när de ska lära sig att bli lämnade på förskolan. De visar att de inte tycker om att bli lämnade. Är det bra för barnens psykiska välbefinnande att behöva acceptera en situation som de tydligt visar att de inte tycker om? Barngrupperna är stora på förskolan och det har kommit flera larmsignaler om det. Är det bra för barn att vara i stora barngrupper med få vuxna? Är det pedagogiskt bra för barnen att få så lite vuxenkontakt? Alla tror så olika. Vissa tror att förskola är jättebra för deras barn. Vissa tror att det inte alls är bra för barnen att vara där. Det finns ingen entydig forskning som talar om vad som är det rätta alternativet när det gäller hur barn ska tas om hand. Och förresten - ska man forska om barn egentligen? Om föräldrar kan få barn och har tillstånd att skaffa barn så borde väl föräldrarna vara betrodda att besluta om hur barnen ska tas om hand? Det där med barn är känsliga saker. Det är inte som matematik och fysik. Barn är kärlek och känslor. Barn är längtan. Barn kommer till föräldrarna därför att föräldrarna längtade efter barn, efter att föra livet vidare. Man kan inte riktigt förklara varför man vill ha barn. Det kanske är så enkelt att kärlek vill liv. Barnen kommer till föräldrarna men barnen tillhör också samhället. Utan barn stannar samhället. Barnen är framtiden som föräldrarna ger till samhället som en gåva. Den gåvan kräver respekt och lyhördhet. Den gåvan ska inte trampas på och missbrukas.

tisdag 29 oktober 2013

Höstlov

Barnen har höstlov. Alla tycker att det är härligt att vara lediga. Det behövs efter alla veckor i skolan. Skönt att kunna sova på morgonen. Att inte behöva ge sig iväg. Att kunna göra lite vad man vill. Vi gav oss ut i skogen i eftermiddags. Vi skaffade lite granris till våra rosor och promenerade lite. Var nere vid en liten sjö. Kastade stenar, kände på vattnet, klättrade på stora stenar, fikade...En skön eftermiddag. Ljuset var grått och dämpat, luften fuktig och frisk mot ansiktet...Himlen ändrade ständigt färg. Ljusgrått gled över i riktigt mörklila...En strimma guld längs horisonten...Skymningen kom fort och en varmt mörker sänkte sig. Kalla regndroppar och sedan var det dags att åka hem.
 

torsdag 24 oktober 2013

Att lära sig att ta hänsyn!

Jag läser en artikel om vett och etikett i dagens tidning. Det handlar om att barn ska lära sig uppföra sig för att på så sätt få bättre självkänsla. Det är inga konstigheter. Det handlar om att lära sig presentera sig, tacka och säga hej och hej då. Det är rätt trevliga kunskaper även om jag inte är någon större fan av att tjata för mycket på små barn om sånt. Själv tror jag att det enklaste sättet att lära ut hyfs är att föregå med gott exempel. När barnen blir lite större kan man ju förstås påminna om och prata om hur man ska bete sig i olika situationer.

Det intressanta med artikeln var egentligen inte vett och etikettpratet utan en liten ruta bredvid texten. Den handlade om hänsyn. Så här står det:

"För att visa hänsyn måste man kunna sätta sig in i andra personers tankar och känslor. Det är en kognitiv funktion som växer fram successivt hos ett barn och den utvecklas inte förrän i sexårsåldern.

-Hos riktigt små barn handlar artighet bara om ett papegojbeteende. Han eller hon tar helt enkelt efter förälderns beteende, säger Jenny Klefbom....
Försök att sätta dig in i barnets situation. Om ditt barn till exempel inte säger hej då när ni går hem från förskolan, beror det inte på att barnet är oartigt. Det handlar om att han eller hon har tankarna någon annanstans, säger Jenny Klefbom."


Det som sägs förvånar mig mycket. Psykologen påstår att förmågan att ta hänsyn växer fram - inte att den tränas fram. Den utvecklas - inte tränas - successivt för att vara utvecklad först när barnet är i sexårsåldern. Före den åldern är det mest fråga om papegojbeteende. Barnet är nämligen inte kapabelt att till fullo sätta sig in i andras känslor och tankar. Men i samma text säger psykologen så naturligt att när barnet går hem från förskolan så kanske det inte kan säga hej då. Jag får inte ihop det alls. Om barn inte kan ta hänsyn, inte sätta sig in i andra människors tankar och känslor, är det verkligen en så bra idé att låta barnet vara tillsammans med många andra lika omogna barn i många timmar varje dag? Det verkar inte alls bra. Kanske har det där papegojbeteendet en mening? Kanske är det meningen att barnet ska vara tillsammans med någon som man kan härma? Någon vars beteende är bra att härma?

Jag tänker att kanske var folk inte så tokiga för några årtionden sedan. Kanske är 6-7 år en bra ålder att börja vara tillsammans med andra barn i en grupp.

onsdag 23 oktober 2013

Ok att lämna på förskola för att ha egentid?

Det skrivs en del om huruvida föräldrar ska ha rätt att lämna på förskolan när de inte arbetar. Folk verkar ha lite olika åsikter. Grundregeln verkar ju vara att man ska arbeta när man lämnar på förskolan men jag har fått uppfattning om att många förskolor låter föräldrarna ha barnen där även om de inte arbetar.

Ja, ska man få lämna eller inte? När man vill ha lite egentid alltså? Svaret borde väl vara rätt givet. Det är väl klart att man inte ska få lämna barn på förskola när man inte arbetar. Varför? Jo, därför att förskolan är kraftigt subventionerad. Det är inte som en barnvakt man anlitar på egen hand. Man betalar inte själv för förskolan utan det hjälps vi alla åt med.

Fast man kan ju se på saken ur ett annat perspektiv. Det är ju faktiskt inte längre så att förskolan enbart är till för föräldrar som arbetar. Förskolan är till för barnen. Den har en helt egen läroplan och är en del av skolsystemet. Här ska barnen lära sig olika saker. Barn som har fyllt 3 år har rätt att gå på förskolan gratis 15 timmar i veckan. Barn som får syskon och alltså har föräldralediga föräldrar har också rätt att gå på förskola 15 timmar i veckan även om barnet är under 3 år. Fast då får man betala lite. Barn till arbetslösa har rätt att gå på förskola. Ja, de måste förresten ha barnomsorg eftersom föräldern måste vara barnledig för att kunna söka jobb. Fler politiska partier vill öka antalet gratistimmar. Flera politiska partier vill att barnen ska ha rätt att gå i förskola kostnadsfritt tidigare än 3 år. Något politiskt parti vill att förskolan på sikt ska vara helt kostnadsfri. Vissa vill att förskolan ska bli obligatorisk. Någon vill från 3 år. Några andra från 5 år. Att förskoleklassen ska bli obligatorisk vill nästan alla.

Det är alltså inte så lätt att påstå att man bara ska lämna barn på förskolan enbart för att man ska arbeta. Så är det ju inte. Barnen har rätt att gå på förskola helt enkelt. Signalen är att det är på förskolan det händer. Där händer det något som inte kan hända hemma. Hemmamiljön räcker inte. Barnen har rätt att gå i förskola. Vi är så vana vid att automatiskt koppla ihop barn och förskola att det är naturligt för oss att lämna våra barn dit. Det är där de hör hemma. Jag tror vi har gått och blivit lite bortskämda på kuppen. Det är ju lite bökigt med barn. Särskilt när man inte är så van att vara tillsammans med dem. Och jobbar man så blir man ju trött och då kan det ju vara rätt skönt att få lite egentid. Man blir ju en bättre förälder också om man är utvilad och har uträttat sina ärenden innan man börjar umgås med barnet. Barnen har det ju bra på förskolan. De lär sig mycket där och det sociala är ju jätteviktigt också. Ja, det är väl vad man kan kalla en win-win-situation.

Jag tror att politikerna som har vant oss vid att inte vara tillsammans med våra barn är på väg att få exakt som de vill. Kanske lite mer än de bad om till och med...

Akvarell och kycklingbröst som i Bologna!

 
Igår var det en sån där regnig och grå dag. Vi orkade inte ut varken på förmiddagen eller eftermiddagen. Det fick bli städning och bullbak på förmiddagen och när alla kommit hem fikade vi och läste läxor. Sedan roade några av oss med akvarellmålning. Vi använde både oljekritor och akvarell.
Till kvällsmat blev det kycklingbröst med parmaskinka och ost på. Gott tyckte alla!
 
 
Kycklingbröst som i Bologna, 4 p
 
4 kycklingbröst
salt och svartpeppar
1 dl vetemjöl
8 skivor parmaskinka
8 skivor ost
1 dl hönsbuljong
paprikapulver
smör och olja till stekning
 
Dela kycklingbrösten i 2 delar (på längs så att de blir tunnare) och platta ut varje del.
Krydda ned salt och peppar.
Vänd dem i mjöl och skak av överflödigt mjöl.
Bryn dem i olja och smör tills de nästan är färdiga.
Lägg skinka och ost på varje bit.
Pudra över paprikapulver.
Häll över hönsbuljong
Ställ in i övre delen av ugnen tills osten smält och fått fin färg.
 
Servera med pasta och någon slags sallad.

tisdag 22 oktober 2013

Virkad mössa!

Har virkat en höstmössa till lillen! Tänkte göra en monstermössa men sen bestämde jag mig för att göra den enkel istället. Utgick från http://garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=0&d_id=928&lang=se men gjorde toppen lite mindre spetsig och struntade i dekorationerna. Den är varm och go men eftersom den är virkad blir det lite håligheter i den. Jag fordrade den med fleece så det inte ska bli dragigt åt huvudet!
 

måndag 21 oktober 2013

Slottsstek!

I går gjorde vi Slottsstek, riktig klassisk söndagsmat! Gott var det och alla uppskattade maten. Jag brukar göra stek i ugnen men nu provade jag att göra den i gryta på spisen istället. Varför har jag inte tänkt på det förut? Så mycket enklare och steken blev också saftigare och godare.
Till ca 6 personer:
 
1 kg nötkött av t ex fransyska
2-3 gula lökar
2-3 morötter
5-6 kryddpepparkorn
5-6 svartpepparkorn
1 lagerblad
6 anjovisfiléer
1msk vinäger
1 msk sirap
2-3 dl vatten
 
Bryn köttet i stekpanna.
Lägg över den i stekgrytan.
Lägg grönsakerna i grova bitar runt om. Tillsätt också kryddor, anjovis och vinäger och sirap.
Späd med vatten i omgångar och efterstek på låg värme i ca 1, 25-1,5 timmar.
Tag upp steken och gör såsen.
 
Sås:
6 dl vätska
(0,5-1 köttbuljongtärning)
3 msk mjöl
1 dl grädde
 
Sila och mät upp skyn.
Tillsätt vatten och buljongtärning.
Vispa ut mjölet med lite vatten till en slät redning.
Koka upp skyn, rör ner redningen och låt koka 3-5 minuter.
Tillsätt grädde och smaka av.
 
Servera med kokt potatis eller hasselbackspotatis. Gelé och ättiksgurka är gott till. En kokt grönsak passar också bra till! 

torsdag 17 oktober 2013

Varför förskolan är bra för barnen?

Föräldrar har dåligt samvete när de lämnar sina barn på förskolan står det i en artikel om förskolan. Jag vår reda på att det behöver de inte alls ha! En ny forskningsrapport visar att barn som gått i förskola kan ha upp till ett års försprång på flera områden jämfört med sina jämnåriga!

En amerikansk rapport har kommit fram till att barn som går ett år i förskola ligger mellan 4 månader och 1 år längre fram i matematik, språk och läs- och skrivkunnighet än vad de skulle ha gjort om de inte haft tillgång till lärande i förskolan. Vi får vara väldigt glada att så många barn går på förskola i Sverige! Med tanke på att vi redan har rätt usla skolresultat så skulle det väl vara rena katastrofen om föräldrarna hade fått ta hand om barnen på egen hand!

Rapporten är en sammanställning av forskningsstudier på amerikanska fyraåringar som går i förskolan. I Sverige är ju nästan 95 % av alla 4-åringar inskrivna på förskolan medan det i USA är 2 av 5. Tänk – då borde vi ha bland världens duktigaste 4-5-åringar!

Ingrid Pramling Samuelsson säger att samhället tjänar på barns lärande i förskolan! Barnen är alltså mest till för att samhället ska tjäna på dem.

Vad lär sig barnen i förskolan då:
- kommunikation och samspel.
- förstå begrepp och sätta ord på det de gör.

Men vissa saker kan förbättras enligt sammanställningen. Det är viktigt att ha en läroplan med fokus på de områden man vill att barnen ska lära sig. Tänk vad bra att vi redan har det! Barngruppens storlek är viktig och även lärarens kompetens. Lärarna behöver stöd i att hålla innehållsrika aktiviteter och samtidigt ge känslomässigt stöd. Och här är vi redan bra – det här är redan självklart för oss!

Tyvärr jämnar det ut sig med åren och de fördelar förskolebarnen hade vid skolstart verkar försvinna efter några år. Är det inte lite onödigt att lägga ner allt ”jobb” på de stackars småbarnen med föräldrar som har dåligt samvete om det ändå inte har någon betydelse? Men det spelar inte så stor roll. Det finns nämligen andra långtidseffekter. T ex hur lång tid man fortsätter studera, framtida inkomster, hälsa, minskad risk för brottslighet och tonårsgraviditeter. Tänk vad lyckligt lottade vi är i Sverige! Med 95% av alla 4-åringar i förskolan kan vi se fram emot en framtid utan brottslighet, höga inkomster för alla människor som kommer att vara universitetsutbildade, excellent hälsa och inga tonårsgraviditeter! Yippi!

Barn och bussar!

Jag läser om hur en grupp med 19 förskolebarn och deras fröknar nekas åka med en buss eftersom det saknas pengar på deras busskort. De får gå över fyra kilometer för att ta sig hem till förskolan. Barnen är mellan 1 och 5 år. De två 1-åringarna sitter i vagn men de andra barnen får gå hela vägen. Artikeln väcker många känslor. Kommentarerna handlar om vems fel det är. Busschaufförens som inte lät dem åka med ändå? Personalens som inte hade koll på pengarna eller som inte lät en fröken springa iväg och fylla på kortet?

Själv funderar jag på vad 19 barn i åldrarna 1 till 5 år gör på en buss tillsammans med tre fröknar. Barnen är för små, för många och fröknarna för få. Det är fråga om 6 barn per vuxen (en av dem har tom hand om 7). Jag skulle aldrig få för mig att åka buss med sex små barn på egen hand. Särskilt inte andras barn. Tänk om det händer något?

onsdag 16 oktober 2013

Höstliv!

Naturen förändrar sig för varje dag. Färgerna försvinner. Det blir gråare och gulare, fuktigare och kallare. Det känns som om världen krymper lite. Himlen sänker sig och omsluter jorden, ljuden dämpas...
På väg hem från skolan stannar vi ofta till vid en lekpark. Det är roligt att gunga och åka rutschkana men det är också roligt att plocka med löv och sand och pinnar... Här sorterar lillkillen blad, olika färger och olika former i långa rader.
Hemma i trädgården finns det alltid mycket att göra. Men först kan man ju sparka lite boll!
De sista äpplena har trillat ner. Nu är det bladens tur. Det finns hur mycket som helst. Lite jobbigt är det förstås men jag tänker att det är bra också. Vi får vara ute varje dag och räfsa och samla ihop. Vi får böja och kröka på våra kroppar och får på så sätt lite vardagsgymnastik. Vi får vara tillsammans och jobba ihop. Vi får frisk luft och blir uppmärksamma på allt nytt som finns att upptäcka. Bladens skiftande färger, hur sniglarna helt plötsligt har blivit gula, eller är det ett nytt gäng som avlöst de bruna, nu när de lever bland höstlöven. Hur de nya knopparna redan finns där. Vi förundras över att det nya livet redan är förberett innan det gamla ens har dött på riktigt. 
 
Det är skönt att komma in och värma händerna som stelnat till lite av fukten och kylan. Det är mysigt att sätta sig ner tillsammans och dricka kaffe och te. En kaka någon gång ibland gör oss lite extra glada.

tisdag 15 oktober 2013

Buller och hörselskydd!

Det har varit en del prat om att det är mycket ljud i svenska klassrum. Barnen får i vissa fall använda hörselkåpor för att få arbetsro. Jag har sett de där hörselkåporna ligga i mina barns klassrum och funderat en del på hur hög ljudvolym det är fråga om. Och hur de barn som inte sätter på sig hörselskydden mår. Tål de oljud bättre än andra barn kanske?

Jag förstår att det är helt normalt att barn ska behöva hörselskydd. Det verkar till och med vara normalt för lärarna att vara tvungna att ta till hörselskydd. Jag hittar en säljsajt som säljer hörselskydd och direkt vänder sig till skolpersonal. Så här står det:

"Fler och fler lärare får hörselproblem på grund av de höga ljudnivåerna som kan förekomma i förskola, grundskola, gymnasiet, högskolor och universitet. En bullrig skolmiljö påverkar även stressnivån och kan leda till sjukskrivning. Hos oss hittar du hörselskydd som du som lärare kan använda när du jobbar. Ljudnivån blir mindre men du kan fortfarande höra barnens eller elevernas röster."
och
"Att barnen har hörselskydd på sig under lektionerna i skolan blir en allt vanligare syn. Anledningen är att ljudnivån ofta är så hög i klassrummet så att vissa barn inte kan koncentrera sig. Vi har olika sorters hörselskydd även för de allra minsta. Bebisar och småbarn behöver också skydda sina öron på platser där ljudnivån kan vara hög. Barn och elever i äldre åldrar kan även använda hörselskydd för att underlätta koncentrationsförmågan i skolan och i hemmet."
 
Det låter ju inte riktigt klokt. Försöker föreställa mig en lärare gå omkring i klassrummet i hörselskydd! Avskärmad från alla hörselintryck från klassen hon ska vara ledare över. Eller en förskollärare! Hörselskydd på och omkring finns en massa små barn som gör ljud. Vissa av dem kanske inte tål ljud så bra som andra och då har de  förmodligen också hörselskydd!

På radion talar de också om de här hörselskydden. Barnen tycker tydligen att det är jobbigt att det är mycket ljud i skolan. De har svårt att koncentrera sig och glömmer bort vad de håller på med när de
tex räknar matte. Barnen kan då använda hörselskydd. Barnen säger att de inte tycker om att ha dem på - man blir så avskärmad från omvärlden. En lärare intervjuas. Hon tycker inte att det är konstigt att barnen har hörselskydd. Vissa barn har behov av att använda dem och då är det bra. Fattar inte riktigt - problemet blir alltså de barn som inte vill ha en massa ljud. De får ta konsekvenserna av de andra barnens pratande. Jag trodde att det var de som pratade som skulle ändra på sig?! Men så ser inte skolan och undervisningen ut får jag reda på. Man ska prata mycket nu, diskutera och samarbeta. Man ska inte bara komma på rätt svar utan hela tiden diskutera sig fram till olika lösningar. Då blir det mycket prat och så måste det vara.

Man kan ju nästan tro att det är ett skämt men det verkar som om man tänker så inom skolan. Att det är barnen som tycker att det är jobbigt med alla ljud som har särskilda behov. Det är de som ska ändra sitt beteende. De barn som gör mycket ljud behöver inte ändra sitt beteende. Det är på något sätt mer normalt att göra ljud än att vara tyst. En av sönerna fick till och med förslaget att sitta ensam i ett hörn av klassrummet när han påpekade att det var rörigt och stojigt i klassrummet. Fröken förklarade för oss att det är mycket prat nu för tiden. Barn är annorlunda nu än de var förr helt enkelt. De gör ljud. Undervisningen är inte heller som förr. Barnen ska diskutera och samtala. Det är inte säkert att de arbetar med samma saker. Undrar de över något ska de inte fråga fröken utan först fråga tre kamrater. Ja, då blir det ju mycket ljud. Och det är väl då de där hörselskydden ska komma till användning.

Funderar på om det inte vore intressant att försöka fundera ut varför barn gör så mycket ljud. Vad är det hos barnen som medför detta beteende? Vad är det i undervisningen som triggar igång pratet? Vad kan man göra för att få det att bli tyst?

måndag 14 oktober 2013

Fläskfilé Italiano

 I lördags lagade vi Fläskfilé Italiano - ett recept från 70-talet mina föräldrar gjorde ibland när jag bodde hemma! Jag tyckte att det var så gott och receptet följde med mig när jag flyttade hemifrån. Nu var det några år sen jag gjorde det. Recept har en tendens att falla i glömska ibland. En av sönerna var hemma hos mormor och morfar för någon helg sen och han blev bjuden på just den här rätten. Han berättade att han tyckte att det var så gott så jag letade fram receptet och provade jag också!
 
 4 p
 
4 hg fläskfilé
1 purjolök
smör att steka i
1 burk hela konserverade tomater
1 tsk salt
svartpeppar och vitpeppar
0,5 dl grädde
 
Putsa och skär filén i 2 cm tjocka skivor.
Bryn dem på båda sidor i en stekpanna.
Krydda med salt och peppar.
Skölj och strimla purjolöken och låt den bryna med köttet i några minuter.
Späd med tomatspad och låt småputtra under lock i 10 minuter.
Tillsätt grädden och lägg i tomaterna strax före serveringen.
 
Servera med tagliatelle och en grönsallad!

fredag 11 oktober 2013

Dagens ord - pluralistisk ignorans

I dag intresserar jag mig för uttrycket "pluralistisk ignorans". Jag tolkar det som att det går ut på följande - det allmännas oförstånd. Man går med på någonting man egentligen tror är fel eftersom man tror att alla andra tycker som man "ska". Det blir ett allmänt "oförstånd" - en överenskommelse om att man skyddar något man innerst inne vet är fel. Man vågar inte säga något om det eftersom man tror at man är ensam och eftersom man är rädd för konsekvenserna - att man blir utesluten ur gemenskapen.

Uttrycket "kognitiv dissonans" stötte jag på i boken Rysk spegel som handlar om svenska erfarenheter av det kommunistiska Ryssland. Där hittade jag också uttrycket "pluralistisk ignorans". Om kognitiv dissonans beskriver hur en enskild människa känner när hon går emot sina inre känslor och hur hon reagerar när hon ställs inför detta så handlar pluralistisk ignorans om förhållandet mellan individen och andra individer när det gäller tro, tvivel, mina värderingar och mina sinnesintryck. Är jag ensam om min tro, mina värderingar och mina sinnesintryck eller delar jag dem med andra?

"Pluralistisk ignorans uppstår när det finns officiellt påbjudna eller allmänt accepterade attityder och värderingar, samtidigt som en stor mängd individer delar uppfattningar och värderingar som starkt avviker från den officiella/allmänna bilden men inte vågar eller har möjlighet att ge offentligt uttryck för den. Var och en tror att hon är ensam om de "avvikande" uppfattningarna och värderingarna. I det kommunistiska Ryssland blev man utesluten ur partiet om man gav uttryck för avvikande åsikter. Det kunde leda till personlig katastrof. I dagens västvärld motsvaras partiet av politisk korrekthet. Vissa åsikter får inte uttryckas offentligt eftersom de leder till att man kan bli utstött ur samhällsgemenskapen."

I boken berättas också om hur den pluralistiska ignoransen kan brytas. "När ny information accepteras och den kognitiva dissonansen (obalansen som människor upplever i sitt inre eftersom man går emot vad man egentligen tror) upphävs för en förändrad bild av verkligheten, kan det om tillfälle ges medföra handlingar och väljarbeteenden som leder till att den pluralistiska ignoransen, den kollektiva okunskapen, ersätts av en pluralistisk insikt, ny allmän kunskap. Då en stor mängd individer plötsligt "avslöjar" sig för varandra, "kommer ut" som det heter på modern svenska, blir den allmänt accepterade bilden ny och ersätter den gamla." Det är detta H C Andersens saga "Kejsarens nya kläder" handlar om! Det var det som hände när den polske påven kom på statsbesök till Polen. När folk insåg att det fanns många katoliker och få troende kommunister. Ett år senare genomförde den oberoende fackföreningen Soldiaritet sin fredliga revolution.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till dagiskulturen vi har utvecklat i Sverige och konsekvenserna av denna kultur. Jag tänker så mycket på att det är konstigt att ett helt folk vill lämna sina barn ifrån sig när de är mellan 1 och 2 år. Att ett helt folk tycker att det är bra att staten ger massor av pengar i form av dagissubventioner till de som vill använda dagis och inget till de som inte vill använda sig av den här servicen. Jag tänker att det är så konstigt att alla tror att barn faktiskt har det bättre på dagis än hemma. Att de lär sig mer av en pedagog än av en mamma eller pappa. Att vi tror att barn mår bra av att väckas varje vardagmorgon och fraktas iväg och tillbringa dagen i en institutionsmiljö tillsammans med få pedagoger och många barn. Vad är det som får småbarnsmammor att mangrant och utan invändningar lämna ifrån sig pyttesmå barn? Vad är det som får mammor att lämna sitt lilla barn till ett dagis och i värsta fall gå och arbeta med andra mammors små barn på ett annat? Hur klarar man sånt utan att hjärtat blöder, går sönder...?

Eller är det här ett exempel på pluralistisk ignorans? Tror vi bara att alla andra tror på det här? Säger vi inget eftersom ingen annan säger något? Jag själv tror att det här är ett sånt exempel men vad vet jag? Jag undrar så mycket över vad som behövs för att vi ska se att kejsaren är naken? Vem skulle kunna väcka oss? Vilka är de förlösande orden? Handlingen som triggar igång den pluralistiska insikten?

Rut-arbete!

Unnar mig en liten paus! Jag och minstingen jobbar hårt idag! Vi är som de allra värsta RUT-arbetarna! Vi har tagit ut mattor, dammsugit soffan, torkat av köksbänkarna noggrant. Nu vilar vi en stund och sen kör vi igen! Skinnsoffekuddarna ska torkas av noga och sen ska den dras ut från väggen och det ska dammsugas där också. Toaletterna måste städas och sen blir det bråttom med lunchen!

Min man kommer att bli glad när han kommer hem. Ett städat hem och mat på bordet. Och han kommer att ha gjort en arbetsdag och tjänat pengar åt oss, storhandlat inför nästa vecka och sen ska han skjutsa barn till aktiviteter. Vi hjälps åt och arbetar åt oss själva och åt varandra!

Mitt jobb är inte värt något tyvärr - bara för oss! Tänk om jag kunde få öppna en egen liten firma som säljer RUT-tjänster till vårt hushåll! Kanske kunde det bli några kronor i alla fall! Men man får inte sälja såna tjänster till närstående tyvärr! Jaja, jag jobbar på och njuter hur som helst åt att jag har tid att städa och greja i vårt hem och framför allt åt att jag kan ta hand om barnen och får njuta av att vara tillsammans med dem så mycket som möjligt och kan ge dem en så lugn och  harmonisk barndom som möjligt!

torsdag 10 oktober 2013

DInkelbröd, franskbröd och formfranska!

Ägnade förmiddagen åt att baka. Det blev små trekantiga bröd av dinkel, franskbröd och formfranska. Mycket gott alltsammans!

Dinkelbröd, 20 st:

50 g jäst
5 dl vatten
2 dl turkisk yoghurt
½ dl mörk sirap
2 msk olivolja
5 dl fullkornsdinkelmjöl
10 dl vetemjöl
1 msk salt
1 dl pumpafrön
1 dl solrosfrön
½ dl linfrön

Pensling
1 ägg
linfrön

Värm vatten till 37 grader. Smula jästen i bunken, häll över vattnet och rör tills det lösts upp.
Rör i yoghurt, olivolja och sirap. Tillsätt dinkelmjöl, rågmjöl, vetemjöl, salt och frön. Rör ihop. Häll i vetemjölet tills degen är smidig och släpper bunken. Kör degen i assistent ca 10 min.
Låt jäsa 60 minuter under bakduk i bunken. Sätt ugnen på 230 grader.
Knåda sedan degen lite, dela den på två och rulla dem till ganska tjocka längder, platta till något och skär degen i trekanter. Lägg upp på plåtar med bakplåtspapper och låt jäsa ytterligare 30 min. Pensla bröden med uppvispat ägg och strö över solrosfrön och linfrön. Grädda i ca 10 min. Låt svalna på galler under bakduk.

Jag gjorde dubbel sats av formfranskdeg och bakade ut hälften till formfranska och andra hälften till runda, stora bröd.

50 g jäst
1 l mjölk
4 tsk salt
4 msk ljus sirap
2 ägg
ca 3 l vetemjöl

Smula ner jästen i en degbunke.
Ljumma mjölken.
Rör ut jästen med lite mjölk och tillsätt resten av mjölken, salt, sirap, ägg och nästan allt mjöl.
Arbeta ihop till en smidig deg. Strö över lite mjöl och låt jäsa i 45 minuter.
Ta upp degen och dela den i 4 delar.
Baka ut till formfranskor eller runda bröd.
Låt jäsa i 30 minuter.
Skåra bröden (inte formfranskorna) och pensla med mjölk.
Grädda i nedre delen i 200 g i ca 30 minuter.









 

onsdag 9 oktober 2013

Dagens ord - kognitiv dissonans

Häromdagen stötte jag på ett uttryck som intresserade mig. Uttrycket är "kognitiv dissonans". Kognitiv dissonans uppstår när man upplever något som går emot det man tror är sant. Teorin utvecklades tydligen av någon som heter Festinger och kompletterades av Heiders balansteori. Teorin går ut på att vi undviker motsägande uppfattningar om vår sociala verklighet och strävar efter balans. Den här dissonansen leder till spänningar och obehag och detta i sin tur leder till att vi handlar på ett sätt som leder till att balansen återställs. Det gör vi genom att undvika åsikter och information som leder till dissonans. Obalansen löses genom att man ändrar sin bild av verkligheten och den minskar genom att man motiverar, klandrar och förnekar saker.

Detta kan man läsa om i:
Exploring Social Psychology, second edition, 2000, David G. Myers
Socialpsykologi, 1996, Björn Nilsson
Människa, interaktion och social omgivning, 1992, Tommy Svensson
http://socialpsykologi.twice.se/kognitiv_dissonans.html

När jag läser om kognitiv dissonans så vandrar mina tankar och hamnar på barn och förskola. Jag tänker att det där med att tycka att det är ok att vanemässigt lämna bort små barn till förskola leder till kognitiv dissonans. Det är väl därför det är så svårt att prata om det. De som pratar om det eller ger uttryck för att tycka annorlunda blir ofta bemötta med tystnad eller ilska eller förakt eller stenhårt försvar. Kanske känner vi att det är fel, att det går emot våra inre känslor? Kanske känner vi att de där småbarnen egentligen hör samman med oss och inte med en förskolegrupp? Kanske känner vi att det är fel när de där småbarnen gråter och tydligt visar att det är traumatiskt att vänja sig vid att lämnas? Kanske känner vi att småbarnen inte mår bra av att fraktas fram och tillbaka från förskolan i alla väder? Kanske känner vi att vi själva har mer att ge våra barn än någon pedagog? Vi vet det och känner det men ändå gör vi som vi ska. Det skapar en dissonans inom oss och vi blir tvungna att förtränga det som stör.

 

Höst!

Nu är det riktig höst! Jag älskar det! Än är luften ljum och det är så vackert ute med alla brända och dova färger. Det är skönt att vara ute och känna hur man blir genomluftad av vinden och hud och hår får liv av fukten i luften. Det finns en hel del kvar att göra i trädgården och det är ju bra - då får man en extra anledning att gå ut. Det har blåst mycket de senaste dagarna och bara man vänder ryggen åt vårt enorma äppelträd så har det rasat ner en hel del äpplen.
Det blir en hel del plockande. Barnen är med och hjälper till och de tycker att det är rätt roligt! Vi sorterar äpplena - en del är helt oskadda och kan sparas, de andra åker i sopsäcken!
 
Vi försöker att tänka på att njuta av den här delen av hösten. Försöker komma ihåg att se hur vackert det är just nu. Tiden hastar och snart är allt det färggranna borta...
 Studsmattan används inte så mycket längre. Höstlöven har tagit över...
 Blommorna kämpar på och ger sitt sista. Det är bråttom att hinna med det sista verkar de tänka. Malvor och kantnepetor blommar om för tredje gången och ger mig en anledning att gå varvet runt huset och njuta av rabatten ännu en liten tid.
 Floxen ger inte upp i första taget...
Naturen bjuder på de vackraste konstverk! Färger och former i perfekt harmoni...
 

tisdag 8 oktober 2013

Lång och kort vokal!

Jag och 9-åringen jobbar vidare i våra gamla böcker. Han har läsläxa och ordläxa en gång i veckan och när vi gör dem brukar jag passa på att fylla på med lite jobb i de där böckerna. Förra gången vi gjorde något handlade det om lång och kort vokal.  Han stavar rätt till ord med lång vokal men ibland blir det inte rätt när vokalen är kort. Det är inte så lätt! Men med lite träning så sätter det sig! I boken får man träna sig på att lyssna på om vokalen är kort eller lång. Man skulle läsa kontrasterande ordpar, t ex kal och kall och lyssna hur det låter samt känna efter hur tungan ändrar läge. Det var roligt! Vi läste länge och 9-åringen kände efter med tungan och försökte beskriva skillnaden.  
Sen fick man jobba med enstaviga ord som hade lång vokal. Det var ord som har två betydelser. 9-åringen fick läsa ordet högt och förklara vad orden kunde ha för betydelser. Roligt! Och jag tror att det är nyttigt att bli uppmärksam på språket, att ord kan betyda olika saker beroende på sammanhanget.
Vi uppskattar våra stunder tillsammans när vi jobbar med de här språkövningarna. Vi har roligt tillsammans och upptäcker nya saker tillsammans. Vi tycker att det är roligt att uppmärksamma hur språket har förändrats sen mormor och morfar var barn. Arbetet tillsammans gör att vi kommer varandra närmare!

 

måndag 7 oktober 2013

Vem är ansvarig?

Jag fortsätter på skolspåret lite till! Det kommer hela tiden något nytt att fundera över! Sonen i 3:an ska jogga en gång i veckan i skolan. Barnen ska springa en slinga på ca 2,5 km. Slingan är snitslad och går på cykelbanor mellan villakvarter och genom skogar. Vid ett tillfälle korsar cykelbanan en trafikerad väg. Det är en sk bussgata där bussarna kommer ganska sällan men kör desto fortare. Gatan är bara till för bussar men används av bilister som vill ta en genväg rätt ofta. Barnen springer över denna gata precis vid ett backkrön. Barnen kan inte se vad som döljer sig på andra sidan backen och bussen eller bilen som kommer på andra sidan backen kan inte se om det finns ett barn där.

Jag har så svårt att förstå tänket. Vem är ansvarig för barnen? Vem som helst skulle svara "läraren". Läraren själv skulle säkert svara det. Men hur tar läraren det ansvaret? Hon litar på att barnen klarar sig själva och det gör de ju säkert också. Men om det händer något då? Om ett barn blir påkört, om barnen blir osams, om någon "skummis" har noterat att barnen springer just den här slingan just den här dagen och tiden... Då finns det ingen där.

söndag 6 oktober 2013

Om nivågrupperingar!

En av sönerna har varit sjuk och jag har hämtat hem matteboken för att han inte ska hamna efter. Jag sitter med en stund för att se vad de håller på med. Jag inser att boken är nivågrupperad. Det finns fyra nivåer på uppgifterna. Barnen ska räkna två nivåer, alltså nivå 1 och 2 eller 2 och 3 eller 3 och 4. Sonen räknade 2 och 3. Jag frågade varför. Han är duktig i matte och borde klara de två svåraste nivåerna. Men sonen tyckte att det var för jobbigt att göra det svåraste. Han ville hellre ta det lite lugnt.

Är det inte lite konstigt att barnen själva får välja nivå? Är det inte lite konstigt att föräldrarna inte får reda på vilken nivå barnet ska räkna på? Skolan sänder återigen ut signalen att föräldrarna inte har med saken att göra.

För mig är nivågruppering en viktig sak. Det är viktigt att föräldrarna vet om i vilken grupp barnet hamnar i. Det är viktigt att föräldrarna får chansen att vara med och prata med sitt barn om vilken nivå som är den rätta för just deras barn. Barn tänker inte som vuxna. De kan inte göra ett val som är genomtänkt på samma sätt som en vuxen kan. Sonen förstod vad jag menade när jag tyckte att han skulle räkna de svåraste uppgifterna och han kommer att räkna dem i nästa kapitel. Jag får vara glad att jag fick reda på hur det låg till och så måste jag komma ihåg att det är så här det går till när nästa barn börjar mellanstadiet. Jag som förälder måste hålla koll. Jag kan inte räkna med att skolan tar det ansvar de borde. Jag kan inte räkna med att jag får reda på det som rör mitt barn. Jag måste hålla koll!

fredag 4 oktober 2013

Rutiner vid sjukdom! Om elevansvar!

Skola, skola, skola! Det kommer ständigt något nytt att fundera på. Jag har precis läst igenom vad som gäller om barnen blir sjuka. Det är inte som när jag var liten - att det kom hem en klasskamrat med sånt man behövde läsa igen om man var sjuk mer än ett par dagar. Nu ska eleven själv ta ansvar för att få hem det som behövs. Så här står det:

"Enligt lgr 11 läraren ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan, och skolans mål ska vara att varje elev utvecklar ett allt större ansvar för sina studier. (Källa: www.skolverket.se). Ett steg i denna riktning är att elever själva tar initiativ till att få hem eventuella läxor och arbeten vid sjukdom. Det är viktigt att tänka på att eleverna numer har flera olika lärare, och det kan vara nödvändigt att vända sig direkt till sin ämneslärare för att få information om läxor. Ett annat sätt kan vara att höra av sig till en kompis och be den ta med sig arbeten och läxor hem."

Jag funderar på det där med att eleverna ska kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och sitt arbete i skolan och att eleverna ska ta ett allt större ansvar för sina studier. Det är väl självklart att eleverna ska ta ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan. Men vad betyder det? Vad ingår i att ta ansvar? Det kan betyda så mycket - allt från att man är tyst och inte stör och jobbar på med det man ska till att man är sin egen lärare. Tänker ut vad man behöver lära sig och ser till att man lär sig!

Just när man är sjuk kan det vara svårt för eleven att ta självständigt ansvar för att få hem skolmaterial. Det är jobbigt nog att vara sjuk. Det är ännu jobbigare att sätta sig och telefonera till sin lärare, till alla berörda lärare, för att få hem skolböcker. Det är jobbigt nog för ett barn som är friskt att ringa runt till vuxna människor och fixa saker. Är det inte så att skolan egentligen har lagt över ansvaret på föräldrarna? Visst, det är ingen stor sak att slå en signal till en kompis och be den att ta hem saker. Å andra sidan är det kanske inte en stor sak för läraren heller att lägga ner de skolböcker läraren vet att barnet har kommit efter i och skicka med en kompis!

Strunt samma! Det mesta ordnar sig. Men jag reagerar ändå på det underliggande budskapet i meddelandet. Lärare tar inte ansvar för barnen längre. Det får barnen göra själva. Eller det får föräldrarna göra. Barn är liksom inte barn längre. Man kan ställa lika stora krav på ett barn som på en vuxen. Det är bara bra om kraven är stora för då ökar barnens ansvarstagande. I alla fall när det gäller praktiska saker.