Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 5 juli 2013

Den kommenderade familjen - del 4

AVDELNING 4 - JÄMLIKHET OCH JÄMSTÄLLDHET

Ingegerd Troedsson skriver att trots att vi har sett diktaturer falla, sett förtryck, centralstyrning, planhushållning ge vika för demokrati, marknadsekonomi och mångfald så firar den centrala styrningen i Sverige ständigt nya triumfer på familjepolitikens område under fagert tal om jämlikhet och jämställdhet.

Vad har det blivit av det jämställda samhälle som skulle bli resultatet? Det som enligt Alva Myrdal skulle innebära "vidgade möjligheter för alla människor att forma sina livsvillkor efter individuella, personliga intressen"?

Jämställdhet och rättvisa definieras allt oftare som lika utfall, inte lika möjligheter. Kvinnor och män ses som delar av ett kollektiv och inte som individer.

När kvinnor ännu särbehandlades av lagstiftningen var det naturligt för kvinnorörelsen att bekämpa detta. Kvinnorörelsen hade då en liberal inriktning, de ville ge lika rättigheter, lika skyldigheter, lika möjligheter oberoende av kön. Men man ville inte styra.

Om jämställdhet definieras som lika utfall - lika representation inom varje arbetsområde, på varje nivå, i fråga om löner (också vid skilda arbetsuppgifter) - krävs mer av statlig styrning.

Många vill utöka möjligheterna att ge det underrepresenterade könet företräde vid anställning, i synnerhet om det gäller kvinnor. Men positiv särbehandling åtföljs alltid av en motsvarande negativ särbehandling, av ett missgynnande av det överrepresenterade könet. Och i vems intresse sker det?

Kvinnomaktsutredningen ser som ett av sina viktigaste krav att Jämställdhetslagen ska kunna jämföra kvinnors och mäns löner mellan olika befattningstyper. I förlängningen skymtar statlig lönesättning, kanske via domstolar, en mer reglerad ekonomi.

I 30 år (nu 40) har det i Sverige konsekvent och målmedvetet förts en politik med siktet inställt på jämlikhet/jämställdhet mellan kvinnor och män. Det har slagits fast att både kvinnor och män tillhör arbetsmarknaden och att det är där och endast där de gör en insats.

Har resultatet blivit det verkligt jämställda samhället, ett föredöme för andra länder som varit mer tuffa i sin politiska styrning?

Kvinnomaktsutredningen sammanfattar:

- Sverige är inte ett jämställt land.
- Arbetslivet fungerar inte rationellt.
- Könskvotering är vanlig.
- Män är som korkar - flyter alltid upp.
- Bättre satsa på könsbyte än utbildning.
- Offentlig sektor exploaterar kvinnan.

Utredningen visar att vissa klyftor till och med ökar och att det på andra områden som lönegapet mellan kvinnor och män står mycket stilla.

3 av 4 chefer är män.
Yrkesgrupper med kvinnlig dominans har sämre lön än yrkesgrupper med manlig dominans.
Kvinnor förlorar i löneutveckling när de får barn.
Även kvinnor som aldrig föder barn får betala i kvinnoböter i form av lägre lön och sämre karriärmöjligheter.

Ingen av de åtgärder som föreslås för att komma till rätta med bristerna ifrågasätter den förda jämlikhetspolitiken eller dess medvetna nedvärderingar av de traditionella kvinnliga omvårdnadsuppgifterna i hemmen.

Om löneskillnader

Lagstiftningen föreskriver lika lön för lika arbete. Men i övrigt måste det finnas löneskillnader. Det måste finnas om utbildning ska löna sig, om det ska löna sig att lägga på ett kol extra, måste finnas om fler ska söka till bristyrken, måste finnas för att vi ska få tillgång till internationellt attraktiva män och kvinnor.

Löneskillnadsutredningen konstaterade efter en mängd analyser att huvuddelen av löneskillnaderna förklaras av mäns och kvinnors olika fördelning på yrken, befattning, kvalifikationsnivåer, ålder och utbildning.

1998 arbetade 54 % av kvinnorna i den offentliga sektorn jämfört med 21 % av männen. Här är lönerna lägre och karriärmöjligheterna mindre.

I Sverige har vi förhållandevis få kvinnor i ledande postition inom t ex näringsliv och forskning. Beror det på att kvinnor är mer diskriminerade i Sverige än i t ex USA, Italien eller Frankrike som alla har en högre andel kvinnliga chefer. En förklaring är säkert att yrkesarbetande föräldrar i Sverige måste lägga ner mycket tid på sånt som man köper hjälp till i andra länder - städning, tvättning, matlagning. (Fast nu har vi RUT-avdrag för att avhjälpa detta. Kanske har antalet kvinnliga chefer ökat?)

Troedsson skriver att rätten till frigörelse från hävdvunna normer och fördomar har ersatts av ett tvång till likriktning som kanske hårdast har gått ut över kvinnorna. Hon frågar sig varför positiva begrepp som jämlikhet/jämställdhet, omsorg, solidaritet, välfärd, demokrati alltid måste förutsätta kollektiva lösningar med kommandostyrda, monopoliserade och enhetliga samhällsinstitutioner? Kollektiva lösningar innebär att individer kommer i kläm. Det är också en konstig frigörelse att råka i ett större beroende av en nyckfull och dirigistisk stat.

Troedsson skriver att det är viktigt att se till individen och inte till könet. Verklig jämställdhet mellan kvinnor och män kan inte nås om förutsättningen är att kvinnor måste undertrycka sin egen personlighet, måste avstå från tid med barn eller nästan slita ihäl sig för att klara av en karriär. Kvinnor måste, liksom männen få göra sina egna fria val utan att det ska uppfattas som fördomar.

Ett stort problem är den kvinnofälla den offentliga sektorn är. De kvinnliga lönerna kommer sällan fram i debatten.

Om kvinnor förr i tiden

Troedsson berättar om sina egna anmödrar. Hon berättar om att kvinnan varit omyndig men ändå kunde driva jordbruk, syssla med hantverk och inneha vissa tjänster. Hon berättar om att det kvinnliga arbetet värderades högt och ofta inbringade pengar (kläder, smör, mjölk...) Nu värderas inte kvinnligt arbete - man vill inte acceptera en marknadsmässig värdering av arbetet i hemmet, i synnerhet inte av vården och fostran av egna barn.

Är barnen ett jämställdhetshinder?

Ett viktigt mål för Alva Myrdals självständighetsrapport var självständigheten. Självständigheten krävde att makars/föräldrars ömsesidiga beroende försvagades. Det var bara i förhållande till staten som självständighet inte ansågs nödvändig eller ens önskvärd.

Att många föräldrar vill ägna mycken tid och omsorg till sina barn ses som ett allvarligt hinder för jämställdheten. Om mamman tar hand om barnen anses inte relationerna jämställda. Om pappan gör det är relationen väldigt jämställd.

Jämställdheten har ansetts kräva allt fler åtgärder för att förhindra föräldrarnas egna omsorger om barnen. Att detta skulle kunna medföra färre barn kunde politikerna inte tänka sig.

1999 är nativiteten i Sverige den lägsta i vår historia. I regeringens budgetproposition tas detta upp som ett problem för landets tillväxt. Troedsson anser att den innebär andra varningssignaler också. Man konstaterade att barnfamiljerna hade det kärvt ekonomiskt och de krafttag regeringen hade tänkt sig i vårpropositionen för 1999 var att höja barnbidraget med 100 kr/barn och månad år 2000 och höjda flerbarnstillägg. Sedan hade man planer på att införa maxtaxa vid dagis från år 2002. Detta skulle underlätta övergång till heltidsarbete.

Troedsson frågar sig om barn behövs. Hon säger också att den frågan är orimlig, den ska inte behövas ställas. Barn behövs för sin egen skull. För att föräldrarna längtar efter dem och är beredda att ta ansvar för dem. Ingen föder barn bara för statens skull. Det föds heller inte barn som en försäkring för äldre dar i Sverige. Vi utgår som något självklart från att allas barn en gång ska försörja oss alla. Så är det och så måste det vara. Men om allas barn blir färre, genom att allt mer ses som ett förvärvshinder eller genom att medföra en allt hårdare nedpressad standard under barnaåren. Vad händer då?

Olof Palme pratade om att barnen är framtiden och att barnen har rätt till sina föräldrar men att också föräldrarna har rätt till sina barn. Han pratade om att barnen är allas barn och att barnen är glädje.

Det som är konstigt är att den förda familjepolitiken alltmer har gått ut på att befria föräldrarna från barnen. Inte på att ge dem mer tid för barnen. Maxtaxan är ännu ett exempel på detta.

Föräldrarnas val är inte enkelt trots att det talas om att kombinera familj och arbete. De som prioriterar tid för barnen får lida ekonomiskt. Något måste väljas bort, något som inte är lätt att återfå längre fram i livet.

Troedsson skriver att varje familj måste få välja hur den vill prioritera. Det oetiska är om staten lägger moraliska värderingar med åtföljande system av ekonomiska belöningar eller bestraffningar på föräldrarnas val. Den förda familjepolitiken har steg för steg omyndigförklarat föräldrarna som vårdare av sina barn och därigenom underminerat många föräldrars tilltro till sig själva som fostrare. Om föräldrarna inte har tid eller ork att engagera sig, bry sig, reagera och säga ifrån tror barnen lätt att de vuxna är likgiltiga. Det ger en känsla av att inte behövas och att inte vara något värd.

Det finns ett starkt samband mellan harmonin hos föräldrarna och harmonin hos barnen. Enbart detta borde vara skäl nog för en politik som betror föräldrarna, ger dem rätt att själva få bestämma!

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/den-kommenderade-familjen-del-1_29.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-2.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-3_16.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/08/den-kommenderade-familjen-del-5.html

2 kommentarer:

  1. Om fler gjorde sina livsval utifrån vad de vill och inte efter hur de bör enligt samhället, så hade fler varit lyckliga tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror jag med! Och jag tror också att när vi blir så hårt styrda (ekonomiskt och attitydmässigt) så blir det till slut svårt att välja annorlunda, att veta att man kan välja annorlunda, att förstå att man kanske egentligen skulle ville välja annorlunda. Vi blir fostrade att tänka på ett visst sätt och så glömmer vi gradvis bort att det finns andra sätt att göra saker på. Det är väl inte tänkt att vi ska välja utifrån vad vi vill utan vi ska alla göra på samma sätt! Det är väl därför man har infört maxtaxan till förskolan och det är väl därför subventionerna till barnomsorg bara går till förskola och inte till andra alternativ (tex omsorg i hemmet)!

      Radera