Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

onsdag 25 december 2013

Julafton!

Julafton har kommit och gått! En mysig dag med släktsamvaro. Kafferep, Kalle Anka, pianospel, julklappsutdelning och julbord.
Årets fikabröd - saffransbullar, kanelbrownies, kanelstjärnor, napoelonhattar och chokladdrömmar
 
 Julbordet - tre sorters sillar (vanlig, senap och lime), gravad lax och hovmästarsås, skinka, rödbetssallad, waldorfsallad, endivsallad med valnötter och granatäpple, leverpastej, tunga, köttbullar, prinskorv, janssons frestelse, vörtbröd, Nils Emils bröd, flätat vitt bröd, tre sorters hårt bröd, cheddarost, gorgonzola och cambozola, vindruvor och päron.
 

lördag 21 december 2013

Trygga relationer

Det skrivs mycket om förskolan just nu. Det handlar om att rekommendationerna om gruppstorlekar har tagits bort. Psykologer reagerar på att det inte är bra för barn att vistas i för stora grupper. Det är bra tycker jag. Det är dags att man börjar tänka kritiskt om förskolan. Så här står det i en tidning:

"Små barns främsta utvecklingsuppgift är att skapa nära och trygga relationer. Enligt anknytningsteorin är detta en biologiskt nödvändig process för att säkra barnets överlevnad, och behovet regleras av vad man med en psykologisk term kallar för barnets anknytningssystem. Anknytningssystemet aktiveras då barnet upplever ensamhet, närhetsbehov, rädsla eller frustration, och gör att barnet söker trygghet hos en välkänd vuxen, oftast förälder, som benämns anknytningsperson. Barnet har också behov av att utforska omvärlden, och för att detta skall ske måste barnet känna sig tryggt, det vill säga anknytningssystemet måste vara i viloläge. Först då har barnet möjlighet att ta tillvara möjlighet till social samvaro med andra barn, eller pedagogiskt stöd för inlärning, som kan erbjudas inom förskolan.

Då anknytningssystemet aktiveras söker barnet närhet till den person som de känner allra bäst. I förskolan behöver personalen träda in som så kallade ”vikarierande anknytningspersoner”.
Om barnet inte får möjlighet att känna trygghet i relation till en vuxen person på förskolan, så kommer barnet att ägna sig åt att försöka hantera sin känsla av rädsla, frustration och otrygghet, det vill säga anknytningssystemet är ständigt aktiverat. Barnen blir otrygga och hindras från att ägna sig åt lek och lärande."

Det låter ju så självklart. Det är klart att barn behöver nära vuxna - för sin säkerhets skull och för att ha en trygg bas att utforska omvärlden ifrån. Barn behöver en tolk som kan tyda barnets signaler och som kan tyda omvärldens signaler. Barn behöver någon som finns där helt enkelt - ger kroppskontakt, ögonkontakt, pratkontakt... Artikeln berättar om det på ett bra sätt. MEN - jag frågar mig - varför är det förskolan som ska ge barnen detta? Tänk om jag inte vill ha en "vikarierande anknytningsperson" till mina barn? Tänk om jag själv som mamma vill vara heltidsanknytningsperson? Tänk om mitt barn behöver en äkta anknytningsperson och inte en "vikarierande"? Tänk om vi kunde backa tillbaka och fundera över om det mest naturliga alternativet - att den som har fött barnet - får lov att ta hand om barnet (om den har lust till det alltså)? Tänk om förskolan inte längre skulle behöva vara det naturligaste alternativet utan alternativet för de föräldrar som inte kan, vill, har lust, att ta hand om sina barn? Eftersom barnen är så viktiga och eftersom de behöver nära anknytningspersoner för att må bra kanske det vore det bästa om föräldrarna fick bestämma över hur deras egna barn skulle tas om hand. Bara en tanke...

onsdag 18 december 2013

Saffransbullar

Vi har tröttnat på lussebullar men vill fortfarande ha saffransbröd. Det fick bli saffransbullar som man penslar med smör och doppar i socker.


150 g smör
6 dl mjölk
1 g saffran
1 msk socker
50 g jäst
1 ägg
0,5 tsk salt
11 dl vetemjöl
9 dl vetemjöl special
125 g smör
1,5 dl socker
2 tsk kardemumma
1 ägg till pensling
 
Garnering:
smält smör
strösocker
 
1. smält smöret och tillsätt mjölken. Värm till 37 grader.
2. Stöt saffranet med lite socker och blanda ner i degvätskan.
3. Smula ner jästen i en bunke och häll över degvätskan. Rör tills den löser sig.
4. Tillsätt ägget, salt och det mesta av mjölet. Arbeta till en smidig deg.
5. Låt jäsa övertäckt i 40 minuter.
6. Rör smör och socker poröst. Tillsätt kardemumma.
7. Arbeta ner smörblandningen i degen.
8. Ta upp degen och baka ut den till bullar.
9. Låt dem jäsa under duk i ca 20 minuter.
10. Pensla bullarna med ägg och grädda bullarna i 225 grader i ca 12 min.
11. Pensla bullarna med smält smör och doppa dem i socker innan servering.

måndag 16 december 2013

Fler kvinnor är hemma med barnen!

I min kommun togs 64 % av vabdagarna ut av mammor. Mammorna tog också ut 79 % av föräldradagarna. På öppna förskolorna är det mest mammor.

LO gillar inte det här. Det är ojämlikt. De vill vidta åtgärder. Det handlar om
- rätt till heltid
- anpassade öppettider inom barnomsorgen

Jo, det är ju logiskt. Om mammorna jobbar heltid så får de ju högre löner! Då kommer de att vilja dela mer lika! Eller? Och om de kan lämna barnen på dagis när som helst då kommer de kunna ta vilka jobb som helst! Yippi!

Tänk att de där föräldradagarna är så väldigt intressanta! Det är ju så kort tid det handlar om. Spelar det verkligen någon roll vem som är hemma det där dryga året? Borde man inte istället vända på problemet? Är det inte lite konstigt att INGEN - vare sig mamma eller pappa - kan/vill/får ta hand om sitt barn när föräldradagarna är slut! Är det verkligen normalt att vilja lämna sitt barn ifrån sig på heltid, vilka tider som helst på dygnet? Borde ingen bli lite bekymrad över sakernas tillstånd? Borde ingen försöka stötta föräldrarna i att vilja ta hand om de barn de satt till världen istället för att till varje pris skilja föräldrar och barn åt så tidigt som möjligt och så länge som möjligt? Men det är klart - det är inte önskvärt att ta hand om barn. Särskilt inte för mammor.

söndag 15 december 2013

Pepparkakshus!

Tredje advent och vi har knåpat ihop två pepparkakshus. Ett gjorde vi helt själva och det andra fick ett av barnen i julklapp på en julfest i skolan. De blev riktigt fina tycker jag, även om de är så fulla med godis att man knappt ser hur själva husen ser ut! 
 

fredag 13 december 2013

Knäckebröd!

 Har bakat knäckebröd! Ett superenkelt och ett som kräver lite mer arbete. Båda blev väldigt goda men fröknäcket blev riktigt smaskigt! Enkelt att sno ihop är det också!
1 plåt på 30 ggr 40 cm
 
2 dl mjöl
0,5 dl linfrön
1 dl solrosfrön eller pumpafrön eller 0,5 av varje
1 dl sesamfrön
0,5 tsk salt
2 msk olivolja
2 dl vatten
 
Blanda det torra och rör sedan i det andra.
Bred ut på en plåt.
Grädda i 150 grader i 25 minuter.
Skär dem i bitar och fortsätt grädda i 25 minuter till.
Låt kallna på galler.
8 bröd
 
2 dl  vatten
33 cl öl
50 g jäst
7 dl grovt rågmjöl
6 dl vetemjöl
1 msk salt
1 msk dillfrön
1 tsk anis
 
Värm vatten och öl till 37 grader.
Smula ner jästen och rör ut den med lite av degvätskan. Häll på resten av degvätskan.
Stöt kryddorna lätt i mortel och blanda ner dem.
Blanda ner salt och mjöl och arbeta till en smidig deg.
Låt jäsa i 30 min under bakduk.
Värm ugnen till 225 grader.
Dela degen i 8 delar och kavla ut till tunna kakor.
Nagga dem.
Låt jäsa i 20 min.
Grädda kakorna tills de fått fin färg - ca 5 min per sida.
Ta ut bröden och låt dem kallna.
Låt dem gärna ligga och torka ett par dagar.

onsdag 11 december 2013

Funderingar kring barn och kreatur!

Jag läser på en blogg http://minbebis.com/blogg/barbamamman/kreaturen-ar-viktigare-an-barnen/#comment-22798 om att skolverket har tagit bort rekommendationerna om storlekar på barngrupper i förskolan. Hon som skriver menar att till och med när det gäller djur har man regler för hur många individer som får vistas på en viss yta. Och är inte barnen viktigare? Samma tanke slog mig för ett tag sedan: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/barn-och-hons.html Det är ju helt otroligt att Skolverket inbillar sig att det blir bättre om man tar bort rekommendationen. De har fått för sig att rekommendationen om 15 barn uppfattas som ett golv och inte ett tak! Så om man tar bort rekommendationen kan man inte längre gömma sig bakom en siffra utan vara tvungen att se till gruppsammansättningen och pedagogernas kompetens. Vissa barn kanske klarar av att vara i stora grupper och då kan det bli fråga om "lite" fler barn än 15. Andra barn behöver mindre grupper. Jag vet inte, jag tror inte på att det kommer att funka på det sättet. Det blir nog en bara en bekräftelse på att stora grupper inte är något problem.

Jag funderar lite på hur det ska gå till att göra förskolan bättre. Hur går det till rent praktiskt? Om pengarna inte räcker till nu - hur ska de räcka till ett ännu större uppdrag? Varifrån ska pengarna komma? Ökade avgifter? Det blir farligt - det vet politikerna om - folk kan ju faktiskt få för sig att det inte längre är värt att ha barnen på förskolan. De kanske tycker att det är mer motiverat att ta hand om dem själva. Ja, annars får man väl höja skatterna då. Men skatterna är ju redan så höga. Och förskolan är ju redan så dyr.

I alla fall, jag läser på den där bloggen och så här står det: "Barnen är våran framtid och jag som förälder vill kunna känna mig lugn och trygg när jag lämnar mina barn på förskolan. Det kan knappast vara pedagogiskt med så stora barngrupper. Barnen kan inte heller må bra av för stora grupper och förskollärarna kan inte utföra sitt arbete. Det finns forskning som visar att stora grupper påverkar barnen negativt, barnens utveckling blir negativ. De små barnen behöver en trygg vuxenkontakt och någon de kan knyta an till. Inlärningsförmåga påverkas. Barnen måste bli sedda!"

Precis så är det ju. Barnen är framtiden. De mår inte bra av för stora grupper. De behöver vuxenkontakt. De måste få knyta an. Och sen det där om att man måste känna sig trygg när man lämnar sina barn till förskolan. Jo, det är klart - man ska absolut kunna känna sig trygg när man lämnar sina barn på förskolan. Något annat är ju fruktansvärt! Och samhället har ju talat om för oss att vi ska lämna våra barn dit. Det är där de hör hemma. De enorma subventionerna till förskoleplatserna visar vägen - de som använder sig av förskola betalar bara 8 % av den faktiska kostnaden för en förskoleplats medan de som inte använder sig av servicen får stå för hela kalaset själv! Föräldralediga och arbetslösa har rätt till förskola. Barn över 3 har rätt till 15 timmars gratis förskola - även om föräldrarna jobbar och tjänar pengar! Många partier vill utöka servicen. Det är på förskolan de första stegen på det livslånga lärandet börjar - det går inte att få till hemma. Och sen har vi ju det där andra förstås - arbetslinjen och jämställdhetslinjen - det får vi inte glömma. Det handlar inte bara om barnen utan om mammornas rätt till att få en fin anknytning till arbetsmarknaden och hålla sig borta från hemmet så mycket som möjligt så att papporna tvingas att bli mer jämställda. Ja, allt pekar på att förskolan är den önskvärda, ja, faktiskt enda tänkbara lösningen. Men om det är så då borde föräldrarna ha mycket mer att säga till om - det är ju för 17 våra barn! Om vi ska lämna bort dem hela dagarna måste vi väl kunna kräva att barnen tas om hand på bästa sätt!? Det är väl dags att föräldrarna börjar ta plats och kräva tillbaka makten över sina barn! Vi har rätt att kräva en bra omsorg för våra barn. Barnen har rätt till vuxenkontakt på dagarna - de har rätt till kroppskontakt, ögonkontakt och pratkontakt. De har rätt till en miljö där deras säkerhet garanteras. Men om föräldrarna har den här rätten då måste man väl gå lite längre? Om vi verkligen har rätt att bestämma över hur vi vill att våra barn tas om hand då måste vi väl kunna få välja andra alternativ. Om vi anser att förskolan inte är "good enough" då måste vi väl kunna hitta på en annan lösning. Ja, då har vi det där med pengarna - de kommer vi ju inte åt! Subventionen går ju bara in i förskolan. Inte in i hemmen  - till barnen. Och så länge det ser ut på det sättet har vi föräldrar ingen makt alls! Det är bara att gilla läget och hoppas att det går bra.


 

Julstämning och pepparkakor!

Vi har julpyntat lite grand. Några tomtar har hamnat på fönsterbrädorna och hyacinterna har slagit ut.
Snart 3-åringen gillar också att fotografera och här är hans foton av hyacinterna.
Jag tycker att fotona är fina - han går nära inpå och delar upp motivet i flera "studier".
Vi har bakat pepparkakor. Förr gjorde jag alltid ett gammalt recept från min mammas farmor. Det lyckades alltid så bra men sen hände det något och de blev helt enkelt inte riktigt som vanligt. Jag letar efter ett nytt favoritrecept och har provat lite olika de senaste åren. Nu tror jag att jag har hittat det. Degen är lätt att göra, den är smidig och mjuk att kavla ut. Lite lös vid första utkavlingen så man får vara noga med att mjöla ordentligt. Vid andra utkavlingen är degen perfekt. Och så smaken - den kryddig och god. Slutligen konstistensen - perfekt knaprig!

 
Ingredienser:
200 g rumsvarmt smör
2 dl strösocker
1,5 dl ljus sirap
1,5 dl vispgrädde
2,5 tsk kanel
2,5 tsk ingefära
2,5 tsk nejlikor
1,5 tsk kryddpeppar
1,5 tsk bikarbonat
                       9-10 dl vetemjöl                  
 
Tillredning:
1. Rör smör, socker och sirap poröst. Tillsätt grädde och alla kryddorna, blanda väl.
2. Blanda bikarbonat och mjöl och rör ner mjölet i smör- och sockerblandningen. Låt degen vila kallt i plastpåse minst 12 timmar.
3. Sätt ugnen på 200°. Kavla ut degen på väl mjölat bakbord, så tunn som möjligt. Ta ut figurer med pepparkaksmått. Lägg dem på kall plåt och grädda i mitten av ugnen 5-7 min. Låt pepparkakorna svalna något på plåten innan de läggs på bakgaller      


Slopade rekommendationen om barngruppsstorlekar på förskolan!

Nu vill Skolverket ta bort rekommendationen om max 15 barn per grupp i förskolan. Det är ändå nästan inga som följer rekommendationen. Är det inte märkligt!? Ska man ta bort andra regler och lagar som folk inte efterföljer? Varför fanns rekommendationen där från början? Finns det en anledning eller var det bara en godtycklig siffra? Om det fanns en anledning - gäller inte den längre? Och om den gäller - varför tvingar man inte förskolorna att följa den? Men jag tror att jag vet - det blir för dyrt! Det är ju inte för skojs skull man har gjort grupperna stora. Det kostar pengar med förskola och pengarna verkar inte riktigt räcka till. Kanske skulle man fundera lite på det istället.

tisdag 10 december 2013

Bokstäver och ord för en liten en!

Jag och snart 3-åringen grejar fortfarande lite med bokstäver. Här i huset brukar jag och de stora barnen greja med skolarbete nästan varje eftermiddag. Lillen är gärna med och han är mycket noga med att han också ska jobba. Han har en egen "läxbok" och den ska absolut fram när storebröderna tar fram sina läxor. I den där boken skriver jag ner bokstäver och ritar bilder av sådant som börjar med den aktuella bokstaven. Lillen "skriver" och ritar runtomkring.
Han vill inte bara ha bokstäver utan det ska vara ord. Han gillar ordet "ord" och påpekar ofta att ord han ser i böcker är just "ord". Han verkar inte klara av att lära sig fler bokstäver än de han redan kan och har kunnat ett bra tag - i, o, s, a, r och m. Han känner dock igen några stycken till - de som finns i början av hans eget, mitt, pappas, brödernas och mormors och morfars namn. Jag skriver ord som innehåller de bokstäver han kan. Orden "os" och "so" känner han igen och "läser" lätt som en plätt.


 
Sedan skriver vi andra korta ord som vi ljudar och låter fingrarna följa tillsammans. 
Han kan förstås inte läsa men han vet vad det är att läsa. Han förstår vad det är att ljuda även om han inte kan ljuda. Ofta sitter han med en bok och låter fingret följa bokstäverna och ljudar ihop ljud till det han ser på bilderna att ordet ska föreställa. 
Jag tänker att kanske har han någon nytta av det för att senare, när han är mogen för det, kommer att knäcka läskoden. Men det viktigaste skälet till att vi gör det här är för att han tycker att det är roligt! Det är en av alla möjliga saker vi kan göra som vi båda tycker om och kan göra tillsammans!

 

 

 

söndag 8 december 2013

Julmarknad

Det börjar kännas som jul äntligen! Det har varit en lång och grå och ruggig höst men i fredags kom snön! Alla blev glada! I helgen for vi i väg på julmarknad. Vi åkte till samma ställe som vi brukar. Det är ett säkert kort, nära och fin miljö och mysigt och så brukar man träffa på någon man känner!
Tomtens koja är det alltid roligt att besöka!

Ett litet minimuseum finns det och i år var det uppdukat med ett litet julbord från tidigt 1900-tal. Här i husen bodde järnverksarbetare. En familj bodde i ett sånt här rum. Här fanns en stor spis och två fönster och plats för ett par utdragssoffor. Ett skafferi finns i farstun och ett förråd uppe på vinden. Vedskjul och förråd och dass utanför och så tillhörde det trädgårdsland också. Julbordet var inte av det större slaget. Till lunch blev det potatis och två sorters korvar, rödbetssallad och pressylta. Svagdricka serverades som måltidsdryck. Till kvällen blev det lutfisk och potatis och gröt till efterrätt.
Det blev riktigt kallt när solen började gå ner och det bet rejält i både kinder och fötter. Skönt att komma in och värma sig i caféet.
 
När vi hade fikat färdigt var det nästan mörkt och det var så vackert med de gamla husen, snön och alla eldkorgar och ljusslingor. 

fredag 6 december 2013

Grahamsfrallor!


De här lättbakade grahamsfrallorna är omtyckta här hemma! Allra godast är de när de är nybakade och varma men de duger att tina upp och värma också! Jag brukar göra dubbel sats - då blir det till 2 plåtar.
 
50 g jäst
4,5 dl ljummet vatten
0,5 outspädd apelsinjuice (man kan ta 5 dl pressad apelsinsaft istället för vatten+juice=
1 msk matolja
2 tsk salt
2 msk sirap
8 dl grahamsmjöl
4-5 dl vetemjöl
 
Smula jästen i degbunke och lös den i vattnet.
Blanda ner resten och kör degen smidig.
Jäs i 30 min.
Forma 24 bullar.
Låt dem jäsa i 20-30 min.
Grädda mitt i ugnen i 10-15 min i 250 grader.
 


onsdag 4 december 2013

En vanlig onsdagseftermiddag

Jag sitter vid köksbordet och vilar mig en stund. En av sönerna spelar piano. Han spelar en egenkomponerad låt och den är så vacker. De minsta leker med lego på övervåningen - jag hör hur det rasslar trevligt. Ytterligare en spelar tv-spel en stund. Snart ska jag ta fram eftermiddagskaffet. Vi väntar på de två största barnen. I förmiddags bakade jag och lillkillen gramhamsfrallor och Nils-Emils bröd så vi har gott fikabröd i dag. För en stund sedan kom vi hem från skolan. Jag hämtade barnet i 1:an och dröjde mig kvar i skolans lekpark för att vänta på han som går i 3:an. Småttingarna hade roligt i lekparken och åkte både rutschkana och gungade. Det är härligt att kunna se sina barn leka tillsammans på dagtid och det är härligt att själv få lite luft på dagen. Jag njuter också av att vara hemma när mina stora kommer hem från skolan. Att vi är tillsammans och jag kan få höra vad som hänt under dagen. Kunna hjälpa till med de läxor de har och kunna fylla på med sånt vi tycker är intressant och nyttigt.

söndag 1 december 2013

Adventshelg!

Den första adventshelgen har kommit och snart gått. En mysig helg när vi gjort lite av varje. Lagat god mat, tittat på film, spelat minigolf, gjort lite skolarbete, målat, pyntat lite inför jul...
I fredags blev det kycklingspett, nudlar och wokade grönsaker. Enkelt och gott!
 
4 p
 
500 g kycklingfilé
2 tsk malen ingefära
1 tsk gurkmeja
1 tsk chiliflakes (eller piri piri)
ev2 tsk krossad sechuanpeppar (det blir en speciell och stark smak - men väldigt god)
rapsolja
salt
 
Skär kycklingfiléerna i smala strimlor och lägg dem i den hopblandade marinaden.¨
Låt stå i minst en halvtimme.
Blötlägg under tiden grillpinnarna.
Trä på kycklingen på spetten.
Grilla i ugnen i ca 20 minuter. Vänd efter halva tiden.
 
Limesås är gott till.
 
2 dl crème fraiche
2 msk flytande honung
rivet skal av 2 lime
pressad saft från 2 lime
salt
 
 
Vi målade med akvarellfärg. Jag hade tänkt att vi skulle måla tomtar men det blev härliga mönster istället. Barnen tänkte klippa ut mindre bitar och göra julklappsetiketter av.
I lördags tänkte vi bowla men det var tävling i hallen så det fick bli minigolf istället. Roligt att spela tillsammans och lika roligt att springa runt i hallen efteråt!
 
 
Vi gjorde en enkel efterrätt efter söndagslunchen. Glass, maränger, bananer och hallon. Och så världens godaste chokladsås! Jag brukar göra sån där vanlig en med vatten, kakao och socker. Den är ok men ingen tycker att den är jättegod. Men den här fick toppbetyg och jag skulle ha gjort MYCKET mer tyckte alla barn!
 
4 p
 
1 dl socker
0,5 dl ljus sirap
0,5 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
0,5 dl grädde
 
Blanda allt i en kastrull och koka en stund så att sockret smälter.

Lite adventsmys blev det också senare på eftermiddagen!

 

 
 
 
 
 
 


Downton Abbey

Jag tittar på Skavlan och Jim Carter är med. Han som spelar Carson i Downton Abbey. Älskar Downton Abbey och Carson är helt fantastisk. I alla fall kommer de in på barnen. Barnen är ju inte närvarande särskilt mycket i tv-serien. Var håller de hus? Jim Carter berättar att det mest beror på praktiska saker - att barn är så svåra att ha med i filminspelningar. Men sen var det ju också så att överklass på den tiden inte träffade sina barn särskilt mycket. Det var nannys som tog hand om barnen och föräldrarna träffade barnen någon timme på kvällen. Alla i filmstudion skrattade och ojade sig över hur tokigt och konstigt det var! Jaha...

lördag 30 november 2013

Pojkar, flickor, könsmaktsordning och sånt...

Det står i tidningen att antalet sexbrott bland unga ökar kraftigt. Poliser som utreder såna här brott tycker att de har märkt en förändring till attityder till sex bland vissa grupper av ungdomar - attityderna har blivit råare. Flera killar i taget kan förgripa sig på en enda tonårsflicka. Det kan vara upp till 10-15 pojkar på en flicka. Flickorna tror att de måste ställa upp på saker de inte vill. En polis berättar att han blir rädd när han förhör ungdomar som är inblandade i sånt här. Han skräms av att det finns en känslokyla hos ungdomarna.

- Man kan läsa om hur en 12-årig ficka tvingas ge fyra killar oralsex på en fest.
- Man kan läsa om hur en pojkvän tycker att det är helt ok att dela med sig av sin flickvän till sina kompisar.
- Man kan läsa om hur killarna filmar flickor för att kunna utpressa dem att ge mer sex. Filmerna hamnar på nätet om flickorna inte ställer.
- Man kan läsa om hur pojkar tror att flickor vill ha det på ett visst sätt. Att de tror att om en tjej går med åtta killar in i en park så vill hon ha sex.
- Man kan läsa om hur tjejer som ställt upp sånt de egentligen inte vill mår dåligt senare när det gått upp för dem vad de varit med om. Och att flickorna skäms över vad det gjort.

En utredare ställer sig frågan om hur man ska få killarna att förstå att en tonårstjej som följer med på en fest inte nödvändigtvis vill ha sex. Han ställer också frågan om hur man ska få tjejerna att kunna säga nej.

Jag förstår att många tolkar det som händer som ett bevis på att det finns en könsmaktsordning. Män står över kvinnor och därför kommer de att utnyttja dem på olika sätt. Jag vet inte riktigt...På något sätt känns det som om både pojkar och flickor är offer. Synen på sex är så skev. Förstår de inte att sex hör ihop med kärlek, att sex är något fint, en manifestation av att man älskar någon? Hur kan de ha blivit så råa? Varför vill vissa pojkar skada flickor? Varför känner inte vissa flickor att de har rätt till sin egen kropp?

Jag tänker att så mycket av det som sägs i den där tidningsartikeln är så konstigt. Vad har en 12-årig flicka på en fest med äldre killar att göra? Vem har släppt dit henne? Var finns de vuxna? Varför är en flicka i en situation där hon blir ensam med 10-15 killar? Varför går en flicka ensam in i en park med 8 killar? Vad är motivet? Vad hade hon tänkt sig? Jag vill inte skuldbelägga flickorna men jag kan faktiskt inte låta bli att tycka att det är mycket naivt att tro att man kan ge sig in i såna situationer. Det brukar sägas att ett nej är alltid ett nej och att en flicka ska kunna i princip gå naken på stan utan att bli antastad. Jag vet inte...För mig verkar det konstigt. Om man sänder ut vissa signaler då kanske man får räkna med att man utmanar ödet. Även om det är fel av män att ge sig på flickor sexuellt eller på annat sätt kanske man kan förstå att risken för att det händer är större om man agerar på ett visst sätt. Kanske borde man tala om sånt med flickor. Om hur man ska bete sig. Kanske borde man tala med pojkar om samma sak. Kanske är det dags för vuxenvärlden att ta sitt ansvar och se till att ungdomar inte befinner sig på fel ställe, på fel tidpunker och med fel personer?

Om det inte är könsmaktsordningen då...vad kan det då bero på? Jag tror att det kan bero på dagisordningen och en vuxenvärld som har lämnat barnen åt sitt öde. Pojkar och flickor föds in i samma verklighet. Visst man kan hävda att flickor och pojkar bemöts på olika sätt, att man pratar till dem på olika sätt och förväntar sig olika saker av dem. Men ändock - svenska barn föds in i en verklighet där de allra flesta kommer att lämnas till förskolan någon gång mellan 1 och 2 års ålder. Där kommer de flesta att tillbringa fler vakna timmar än i sitt eget hem. Där kommer de att tas om hand av i första hand kvinnliga pedagoger. Pedagogerna är få men barnen är desto fler. Barnen blir alltså ganska utlämnade åt varandra. Barnen kommer att vara tvungna att lära sig hantera den sociala hierarki som förskolegrupperna är. De måste kämpa om en position bland andra barn. Barnen måste använda sig av olika metoder för att få en position. Vad det är fråga om för metoder kan man fundera på, vet någon?

Jag tycker att jag märker hur könsrollerna har blivit starkare. Barn kläs väldigt olika beroende på om de är pojkar eller flickor. Det har blivit flickaktigare och pojkaktigare. I barngrupperna leker företrädesvis pojkar med varandra och flickor med varandra. Barn blir medvetna om vad som förväntas av dem tidigt. De blir tidigt upplysta av de andra barnen om hur man ska vara, vilka kläder man ska ha, vilka lekar man ska leka...Barn som fostras i hemmet har en annan verklighet. De har en mindre värld. Det finns inte många andra barn att kämpa med. Rangordningen är ganska given. Äldre syskon kommer att ha "högre rang" av den anledningen att de är äldre. Inget annat. Visst kommer det att bli bråk men det är lättare att uppmärksamma bråken och reda ut dem om man som vuxen har hand om färre barn. Och som förälder har man större motivation att lösa bråken och konflikterna på ett varaktigt sätt - eftersom de egna barnen är just egna, de är hela ens liv och man ska fortsätta att ha en relation med dessa barn livet ut och syskonen ska förhoppningsvis också ha en relation med varandra livet ut. Hemmabarn får leka med de personer som finns tillgängliga - med sig själv, eventuella syskon, föräldern och ibland med de kamrater som finns tillgängliga. Det finns inte mycket att välja på och man får ta det som bjuds oberoende av ålder eller kön. Barnen blir på det sättet mer "neutrala" när det gäller sin könsroll när de är små - det är inte så viktigt - det är leken som styr.

Jag tänker på det där med känslokylan poliserna berättade om. Jag funderar på hur unga människor kan känna en sån känslokyla att de kan behandla unga flickor på ett så hemskt sätt. En ung flicka borde inte väcka såna känslor hos pojkar utan tvärtom känslor av ömhet och vilja att beskydda någon som är svagare. Hur kan det bli så fel? Och hur kan flickorna behandla sig själva så vårdslöst att de utsätter sig för så stora risker? Det är naturligtvis omöjligt att veta vad det beror på. Kanske är det inte något stort problem heller men ändock vittnade dessa poliser om att de hade uppmärksammat en förändring som de såg som allvarlig. Jag tänker på små barn som lämnas till förskolan och som gråter när de överges av sin mamma. Jag funderar på vad det gör med barnen. Jag funderar på hur det lilla barnet som inte med ord kan uttrycka vad det känner eller ens formulera för sig själv vad det är med om ska uppfatta det som händer. Och även om barnet kan visa vad det känner till exempel genom gråt och skrik så kan det inte påverka situationen. Det är som det är. Hur hanterar barnet sorgen och förtvivlan över att tryggheten rycks undan? Jag funderar över hur alla timmar under barndomens alla år, utan en nära anknuten vuxen närvarande påverkar barnets uppfattning om sig själv och om verkligheten runt omkring.


Men det här är tankar som det inte kan talas öppet om. Om det skulle ligga något i dem så skulle det betyda att så mycket har gått fel och hur ändrar man det? Det är lättare att prata om könsmaktsordning. Det är något man kan ta på, något man kan passa in i det system vi har arbetat fram kring hur barn ska tas om hand.









onsdag 27 november 2013

Att gå på sin magkänsla...

Ibland läser man om att mammor känner att de har ont i magen eller har gråten i halsen när de lämnar sina små på förskolan, eller föris som man lite gulligt säger numera. En mamma skriver att hon känner att det inte är naturligt att lämna sitt barn. Men sen ändrar hon sig och säger att hennes son som verkar vara ca 1,5 år skulle tröttna på att vara med henne hela tiden om hon skulle blir hemmafru. Här ändrar hon sig igen och tycker att det vore härligt att vara hemma med sina barn. Och sen tillbaka igen och skriver att både hon och sonen skulle dö tristessdöden.

Det verkar som om den där magkänslan spökar för många. Det är inte lätt att lämna i från sig små barn som gråter till förskolan. Det verkar som om det finns en tveksamhet hos många - om det verkligen är rätt att lämna barnen från sig så tidigt. Man försöker trösta sig med att det skulle bli tråkigt för både mamma och barn annars, att barnet har så roligt när det väl har vant sig, att barnet får kompisar, att barnet får lära sig så mycket... Man säger att man ändå inte har råd, att man tycker att jobbet är så roligt...

Men ändå verkar det vara något som skaver. Det är väl det där som ropar inuti.

Men å andra sidan. Vi vet ju att föris är jättebra. Vi vet ju att barnen har så roligt där. De får så många kompisar. De lär sig så mycket. Det är bara just när man säger hej då det är jobbigt. Det går över så fort. Eller?

Det är ju så svårt att avstå också. Det är så billigt med förskola. Offret är så stort när man förlorar en hel lön om man struntar i föris. Det är svårt. För många är det omöjligt.

Den där magkänslan som finns där, den har vi inte lärt oss att lyssna till. Den är det ingen som uppmuntrar en att lyssna på. Den är inte önskvärd. Frågan är om den ens finns. Allt i samhället säger något annat. Det är inget särskilt med att få barn. Livet går vidare precis som innan. Det är inget särskilt med att vara mamma. Man bara föder barnet och sen är man som vem som helst. Det finns liksom inget särskilt band mellan mor och barn, den som burit ett liv inom sig och som fört det till världen, som känner en ständig beredskap, som känner det som att man nästan sitter ihop fortfarande...

Mamman har ingen rätt att känna efter vad som känns rätt i magtrakten, i hjärtat. Om det känns bra att lämna barnet ifrån sig kanske redan innan det är ett enda litet år. Om det känns bra att vara ifrån sitt lilla, lilla barn hela långa dagen. Om det känns bra att väcka det lilla, lilla barnet tidigt på morgonen och frakta iväg det till föris (hur gulligt det än låter). Särskilt nu när kylan kommer tänker jag på alla små som ska ut i kalla bilar. Påbyltade och nyvaknade. I väg och hej då. Sen ensam på ett golv med en massa andra små barn runt sig. Men ingen mamma. Hur känns det? Vad säger barnets magkänslor? Är vi intresserade? Och ska man lyssna på sina egna känslor? Kan man?




måndag 25 november 2013

De nya missionärerna!

Jag läser en artikel om hur min stads folkhögskola samlar in pengar för att starta en förskola i ett afrikanskt land. De har varit i en by och den närmaste förskolan ligger 4 km bort och eftersom barnen inte har skor är det svårt för dem att ta sig dit. Det behövs alltså en förskola i själva byn. Det lustiga är att det inte står något om att förskolan ska vara till för att mammorna behöver lämna bort sina barn när de ska arbeta. Nej, förskolan behövs för att barnen inte ska hamna efter när de börjar grundskolan. Det låter märkligt. Barn måste tydligen gå i en slags skola innan de börjar den riktiga skolan för att klara av den riktiga skolan. Det verkar som om det är dags för Sverige att sprida sitt budskap över världen!

söndag 24 november 2013

Dagens citat

Jag tänker på alla tidningsartiklar och blogginlägg om att barn av idag är för curlade. Det verkar vara dags för strängare tag. Föräldrarna måste ta sitt ansvar och fostra barnen, inte vara kompis. Jag funderar och funderar och tankarna vandrar hit och dit. Kom att tänka på ett citat av Astrid Lindgren som känns viktigt.

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."
Astrid Lindgren i ett inlägg i en debatt om barns rättigheter

fredag 22 november 2013

Vem ska fostra barnen? Vem kan fostra barnen?

Det står en hel del om barnuppfostran just nu i tidningar och på nätet. Det handlar om att barnen har tagit makten och blivit ouppfostrade. Det handlar om att föräldrarna inte har skött sitt jobb. De har blivit kompisar och curlar sina barn. Barnen blir odrägliga och de tål inte motgångar. Det står i tidningarna att föräldrarna fipplar för mycket med sina telefoner och facebookar för mycket och att det går ut över barnen. Det verkar som om skulden ska läggas på föräldrarna. En bloggare skriver så här:

"Tänk om det börjar bli dags att släppa blicken från teknikprylar och superkarriärer en stund och kolla upp vem det är som försöker fostra våra barn? Vems ansvar är det att se till att dina barn växer, utvecklas och blommar? Är det inte dags att vi föräldrar tar vårt ansvar när det gäller uppfostran och ger våra barns lärare ro att undervisa i klassrummen?"

Jag tänker att det inte är så konstigt att föräldrarna har abdikerat och inte längre tar ansvar för sina barn (om det nu är sant för vem vet).  Samhället visar vägen. Om föräldrarna förväntas lämna sina barn ifrån sig på heltid från 1 års ålder är det nog svårt att uppfatta sig som fullt ut ansvarig, som fullt ut förälder. Den som är tillsammans med barnen mest tid är den som fostrar. Problemet är bara att i förskolan är det många barn och få pedagoger. Vem ska fostra barnen då? Kan man förvänta sig att pedagogerna klarar av det? Eller blir det barnen som fostrar varandra? Ett annat problem är att pedagogerna inte är barnens anknytningspersoner. De är pedagoger, de är personal. Jag tänker på det som Gordon Neufeldt skriver i sin bok Våga ta plats i ditt barns liv. Att barn måste vara anknutna, ha givit sitt hjärta till någon för att låta sig fostras. Hur snälla och pedagogiska pedagogerna än är så är de inte föräldrar. Relationen mellan barnen och pedagogerna är ingen äkta relation. Den är tillfällig och villkorad. När barnen har gått färdigt förskolan fortsätter det. Barnen börjar på skolan och sen blir det fritids. Samma sak här: få vuxna, många barn. Vem fostrar barnen? Pedagogerna eller de andra barnen? Och var kommer föräldrarna in i bilden? Kan man fostra barnen en timme på morgonen och ett par timmar på kvällen? Kan man ta i kapp all förlorad tid på helgen? Sen har åren gått. Från 1 år och framåt är det inte föräldrarna som är huvudpersoner i sina barns liv. Det är andra barn som är huvudpersoner i deras liv. Barn som kommer och går, som bor på olika ställen. Som man är tillsammans med många timmar varje dag men ändå inte har en riktig relation till. Som man egentligen inte vet så mycket om eftersom man träffas på en institution och inte i varandras hem tillsammans med varandras familjer. Jag tror att det sätter sina spår.

Jag funderar på det där med fostran också. Det låter så planerat, medvetet och kallt på något sätt. Tycker inte alls om ordet. Tycker mer att det handlar om att lära sig leva tillsammans. När barnet blir lite större kommer det att ha egna idéer om hur det ska gå till. Viljor kommer att kollidera. Föräldern kommer att vara tvungen att visa vägen. Barnet hjälper föräldern att fostra. Samvaron med barnet tvingar föräldern att ta ansvar, fundera över sin roll och sitt eget uppträdande. Men för att få det här samarbetet krävs det att man är tillsammans. Länge. Annars blir det inte så mycket av det. Och emellan kollisionerna kommer barnet och fostraren/föräldern att återställa relationen med trevligt prat, kel och skoj...allt normaliseras och blir harmoniskt igen till nästa kollision. Så jobbar vi oss fram till hur saker ska gå till. I krisåldrarna jobbar vi lite hårdare och hela tiden lär vi känna varandra bättre. För mig är det det som är fostran. Att lära känna varandra. Att lära sig att samexistera. Om barnet får vara med om detta under sin barndom tror jag att det blir moget nog för att kunna samexistera med andra barn och vuxna när det börjar skolan.

Läs också:

http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/11/barn-hierarkier-och-sprak.html (om hur barn måste kämpa sig till en plats i den sociala hierarki som förskolan är)
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/tankar-om-gordon-neufeldt.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/07/senaste-lasta-bok-vaga-ta-plats-i-ditt.html

tisdag 19 november 2013

Kvinnoproblem!

Det handlar mycket om kvinnor och deras löner, arbetstider och obetalda arbete just nu.

- Kvinnor jobbar deltid oftare än män. 40 % jämfört med 15 % av männen.
- Kvinnor är hemma längre med barnen.
- Kvinnor vabbar mer än män.
- Kvinnor är sjukskrivna mer än män.
- Kvinnor utför mer oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor och män arbetar lika mycket i tid men kvinnor gör alltså mer hemma - det kan de eftersom de arbetar deltid (40 % av kvinnorna i alla fall så det är väl de som arbetar extra hemma utan lön antar jag).

Allt detta leder till att kvinnor blir fattigare än männen. Varannan kvinnlig pensionär ligger under fattigdomsgränsen. Ja, det är inte lätt att vara kvinna. Men det finns en lösning. Det är bara att:

- Ta hälften av föräldraförsäkringsdagarna. Det är säkert dumt att spara dagar eftersom man kommer ifrån arbetslivet för länge då. Det blir 6,5 månader per förälder. Lagom!
- Arbeta heltid på stört.
- Vabba hälften av vad mannen vabbar.
- Sluta utföra oavlönat arbete hemma. I alla fall måste man se till att det blir exakt lika mycket som mannen gör. Det gäller att spara på krafterna så att de räcker till för det avlönade arbetet. Varje arbetad timme (avlönad) är värdefull.
- Ja, sen gäller det väl att satsa på karriären. Synd bara att det inte finns karriärjobb till alla. Men man kan ju förstås göra karriärjobb av vanliga jobb. Förstelokalvårdare, försteexpedit, förstevårdbiträde...

Om kvinnorna bara gör så här så kommer de att få högre löner, göra karriär och få bra pensioner. Kanske.

Ja, sen var det ju det där med barnet. Hur kommer det in i bilden? Ska vi kvinnor verkligen satsa  på att vänta och föda och amma (rätt onödigt om man tänker efter. Det finns ju ersättning och om man köper ersättning bidrar man ju faktiskt till tillväxten i och med att man är med och betalar moms) och sen vara nöjda med att få ut så ynkligt lite av det. De första månaderna i barnets liv är omvälvande för både mor och barn. Mamman har varit med om en förlossning och ska få igång amningen (om man nu väljer det naturliga lite onödigare alternativet alltså), lära känna sitt lilla barn. Det är mycket fysisk omvårdnad av barnet. Man ska mata, byta, tvätta, vagga och vyssa... allt för att barnet ska må bra men också för att mamman ska må bra och för att mor och barn ska knyta an till varandra. Att mamman knyter an till barnet är livsviktigt för barnet. Det är barnets försäkring för att det ska bli ordentligt omhändertaget. Ju mer man pysslar med ett barn desto mer fäst blir man vid det.

Men det är klart, det finns en pappa också. Vi kan väl dela lika!? Lite som att leka med dockor! Rättvist ska det vara! Känslor och sånt där krafs är inget att bry sig om. Och barnet kan inget säga. Det får hänga med. Ja, sen rullar månaderna på och vi byter. Pappan får ta nästa halvår. Det är ett lite lättare halvår eftersom barnet blir lite mer robust och lite mer medvetet om sin omgivning och kan interagera på ett mer direkt sätt. Lite orättvist kanske men det är smällar en kvinna får ta, karriären väntar ju! Pensionen vet ni, den måste man tänka på hela tiden!

Småbarnsåren får rulla på med hämtningar och lämningar och vabbningar (kanske skönt om ungarna blir lite sjuka emellanåt så man får se dem lite mer då och då!). Efter det där första året som man delat på så det blir rättvist och så att pappan riktigt får in i kroppen att han ska diska och dammsuga och allt det där då är det dagis som tar över. Det är ett smidigare sätt att ta hand om barn jämfört med om en mossig mamma gör det. Stordrift är mer rationellt. Det frigör många kvinnor så att de kan yrkesarbeta och tjäna in till sin pension och göra karriär och slippa obetalda sysslor i hemmet. Det är också bra för barnet förstås. Här får barnet socialiseras och utvecklas med hjälp av andra dagiskompisar och utbildad pedagogisk personal. Och det är extra viktigt att dagis finns tillgängligt dygnets alla timmar så att inte någon kvinna hindras i sin karriär.

Ja, så har barnens barndom flutit på. Nästan utan ett spår. Jo, det är klart - det är mycket med lämningar och hämningar och vabbningar förstås. Det verkar vara så mycket att kvinnorna inte riktigt tål det. De blir sjuka av det. Men om de bara kan förstå att om de bara jobbar mer, lämnar barnen tidigare och slutar pyssla med obetalt arbete - då kommer allt att lösa sig! (kanske)



När jag läser om hur vi ska jobba för vår pension för att göra karriär, för att det ska vara millimeterrättvist mellan man och kvinna, ge upp våra barns första barndom för att få det bättre om 30-40 år då tänker jag ofta på den här boken: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/11/momo.html

söndag 17 november 2013

Virkade tomtar!

 Jag har ägnat de senaste veckornas TV-kvällar åt att virka de här söta tomtarna. Minstingen tycker mycket om tomtar och ska få dem i julklapp.
Mönstren finns här:

onsdag 13 november 2013

Snart 3!

Vår minsting är nästan 3 år nu! Det har gått så fort! Det känns som om det var alldeles nyss han kom till världen. Men så tittar jag på honom och ser en liten kille med långa ben som faktiskt har blivit ganska stor. Det finns lite bäbis kvar i hans mjuka hud, hans runda kinder och knubbiga lilla mage men det är helt klart en liten pojke med långa ben som har börjat titta fram.

Han har lärt sig så mycket sen den där kalla vinternatten han föddes. Han kan använda sin kropp till fulländning; springa, hoppa, klättra, göra kullerbyttor, åla, hoppa på ett ben, cykla på tvåhjuling med stödhjul, cykla på sparkcykel, sparka boll...Han kan prata. Och han pratar som en liten pratkvarn. Det är inte bara ord längre utan långa meningar med bra meningsbyggnad. Ord kommer det nya varje dag. Och det är alla möjliga och omöjliga ord. De mest intressanta är de abstrakta orden. Han anstränger sig att få in ofta, brukar, kanske, måste, aldrig... i sina meningar. Han förstår så mycket och han drar sina slutsatser. Han lyssnar på vad vi säger och kommer med sin tolkning. Ofta blir det väldigt roligt. Han har lärt sig att leka. Han tycker om att bygga lego och leka med bilar. Han älskar sina kramdjur och låter dem spela olika roller i lekarna. Han åker på sina cyklar och låtsas åka till jobbet eller åka till affären. Han leker att han är sjuk eller att någon annan är sjuk. Han kan gå ut och in i roller och när jag klappar hunden meddelar han triumferande att nu är han ingen hund längre utan en tiger! Han kan sjunga några sånger och tycker om att spela på pianot. Det är inte bara planlöst klinkande utan man hör att han lyssnar efter en melodi. Trycker ordentligt ner en tangent i taget och försöker få fram något som låter som något. Han tycker om att höra sånger och sagor. Han tycker om böcker och har sin egen smak. Nicke Nyfiken är det bästa. Han läser efter mig och hans viskande röst blir ett litet eko i bakgrunden. Han tycker om Pettson och Findus men texten är för lång så jag får bli författare och berätta kring bilderna.

Men allt är inte idyll. Det är inte fråga om en liten solstråle som alltid har roligt och som alltid kommer överens med sin flock - familjen. En EGEN person har tagit plats i familjen. En egen person med vilja och idéer, minne och möjligheter. Han vet vad han vill och han vill det NU! Mycket av det han vill går att göra. Mycket går jag med på. Vi badar i badkaret fast det inte är baddag och inte ens badtid. Men ett förmiddagsbad har ju aldrig skadat någon. Han har ätit några glassar som inte var planerade. Men jag får skylla mig själv som hade dem i frysen. Han kom ihåg att de var där i söndags när vi åt varsin glass till fikat och visst låg de kvar. Det är ingen idé att bråka. Glassen tar slut och sen kommer det ingen ny helt enkelt. Men andra saker går inte att gå med på. Man får inte slå storebröderna med en flöjt i huvudet. Kan man inte sluta måste mamma ta flöjten. Då blir det mycket gråt och det är inte säkert att det går att trösta så snabbt. Men det går över. Man kan inte få röra i grytor med kokande mat utan att mamma är med. Men man vill inte ha mammas hjälp. Man vill röra alldeles själv. Det går inte. Det är för farligt och så blir det gråt. Vissa dagar är jobbiga. Det är så mycket vilja och så mycket gråt i den där lilla kroppen och då känner jag mig alldeles matt. Fastän jag varit med om samma sak fem gånger innan. Då jämrar vi oss tillsammans ett tag och sen rycker vi upp oss. Efter några såna där jobbiga dagar brukar solskensdagarna komma. Det är som om allt "bråk" och all den starka viljan har lett till något bra. Han blir lugn och får ro att gå in i olika göromål igen. Kanske hände det något inombords, en liten pusselbit lades på plats i strävan efter att bli en mer medveten person. Varje gång det händer förundrar jag mig över att jag aldrig kan komma ihåg att det är så här. Att det bara är några dagar det handlar om och att ur det jobbiga kommer det alltid något gott. Min mamma liknade det vid en förlossning. Värkarna blir aldrig längre än ett visst. Pauserna blir kortare men de försvinner aldrig helt. Och ur det hela kommer det något bra. Smärtan är inte av ondo - de är bra. De är utveckling, en framåtrörelse! Så är det ju med barn också. De måste gå framåt. Det är ett arbete. Det kräver ansträngningar.

Jag njuter och gläder mig i alla fall varje stund åt mitt lilla barn. Jag gläder mig åt att jag får vara med om hans utveckling, hans liv. Att jag får se hans glädje i allt han gör. Se hans skrattande ögon när han njuter av att springa fort, hoppa högt, prata om allt spännande...Att jag får känna hans mjuka små armar runt min hals och hans lilla mun pussa min kind.

tisdag 12 november 2013

Kvinnor i karriären sliter ut sig i Sverige!

Jag läser en artikel om kvinnors sjukskrivningar. Svenska kvinnors sjuktal är en folkhälsokatastrof. Kvinnor som har barn har höga sjukskrivningstal och de är sjuka mycket oftare än männen.

http://www.expressen.se/halsa/mammor-i-karriaren-sliter-ut-sig-i-sverige/

Britta Svensson säger att vi ska sluta livspussla och våga välja bort istället. Svenska kvinnor lever efter en drömbild där vi kan få allt - karriär, vara heltidsmammor, helst hemmafruar. Vi tror inte att vi behöver offra något alls. Men det går inte!

Hon berättar att i USA väljer man. Karriärkvinnorna står för att de gör karriär och hyr in den hjälp de behöver för att klara av det, barnvakt, chaufförer, hushållerskor...Hemmafruarna kan få briljera med sina hembakta kakor - karriärkvinnorna köper dem och är stolta över det.

Sanningen är förstås att man inte kan få allt, göra allt. Dygnet har bara 24 timmar. Ett barn är bara vaket ett visst antal timmar. Andra saker än jobbet måste skötas. Hemmet ska städas, tvätten tvättas, maten handlas hem och lagas. Man kan inte hinna göra allt! Jobbar man heltid går ca 10 timmar bort från någonting annat. Ett litet barn är vaket ungefär 12 timmar. Ett större barn behöver sova ca 9-10 timmar per natt. Vem som helst kan räkna ut att det inte är så lätt att hinna vara mamma på så kort tid.

Man måste alltså välja! Men att välja i dagens Sverige är inte det allra lättaste. Visst man kan gå ner i arbetstid. Man kan dra ut på föräldradagar. Man kan dra ner på sin levnadsstandard. Fler skulle nog kunna dra ner på sin levnadsstandard en del för att få mer tid till familjen. Men det är ändå så mycket som talar emot att vi ska välja. Attityden i samhället är att vi ska arbeta. Det är den enda möjligheten. Det enda som räknas. Allt pekar på det.

- Skatterna är höga och istället får vi välfärd. Vi får t ex billig förskola till våra barn. Samhället talar alltså om att det är där barnen ska vara. Vi hjälps alla åt att betala till förskolan och de som inte vill ha servicen får inte med av pengarna samhället lägger på barnomsorg.

- Eftersom förskolan är så billig för föräldrarna (bortsett från att de också förstås betalar skatt för att få del av den) är det förstås frestande att lämna barnen dit och kunna tjäna egna pengar till nödvändigheter och konsumtion. De som avstår från förskolan avstår från mycket pengar och får ingen kompensation för att de inte belastar samhället med dyra förskoleplatser samt kostnader för vab och egna sjukskrivningar.

- Föräldradagarna skolar in oss från början i att tänka på att samvaron med barnen är tidsbegränsad. När dagarna är slut då är heltidssamvaron med barnen också slut. Om du är hemma utan föräldradagar då hoppar du ut ur systemet och det känns skrämmande. 

- Staten erbjuder gratis förskola till barn över 3 år. Staten erbjuder förskola till barn som har föräldrar som är föräldralediga och arbetslösa. Staten visar alltså att det önskvärda är att barnen är på dagis. Det är något där som är bättre än att vara hemma. Trots att det är dyrt för samhället att erbjuda den här gratistjänsten är det något som gör att det är värt det.

- Staten tar inte varningssignalerna från förskolan (gällande för stora barngrupper och långa dagar) på allvar. Man vill inte lagstifta om gruppstorlekar eller reglera barnens vistelsetider, eller införa arbetsmiljölagar för barnen. Fördelarna med att ha barnen på dagis och mammorna ute i arbetslivet är alltså så stora att det är värt att offra barnen (och kvinnornas hälsa).

Alla signaler samhället sänder ut pekar alltså på att mammor ska jobba och barnen ska vara på förskola.

Jag blir lite fundersam över det där Britta Svensson skriver om karriärkvinnor i USA. Menar hon att det bara är karriärkvinnor som blir sjuka i Sverige? Och att om bara de kvinnorna gjorde ett val och tog konsekvenserna av sitt val så skulle sjukskrivningstalen sjunka? Alla vi andra då? Vi som inte har några karriärjobb som inte har så lätt att välja att välja bort jobbet. Hur gör vi då?

I Sverige är vi alla karriärkvinnor. Politiker talar hela tiden om att det är viktigt att kvinnorna inte komma utanför arbetslivet för länge. De talar om vikten att införa karriärjobb i kvinnoyrkena. Det ska finnas rektorer och förstelärare på förskolorna. Man vill avskaffa vårdnadsbidraget för att hindra kvinnor att fastna i utanförskapet hemma. Vi är som karriärkvinnor lite till mans. men vi har inte de ekonomiska möjligheterna de riktiga karriärkvinnorna har. Vi kan inte köpa in hjälp om vi behöver den och vi kan inte välja bort jobbet om vi vill det. Det blir till att jobba på som vanligt och glädja sig över att förskolan är billig! Och anlednigen till att förskolan är billig är att vi ska kunna jobba! Lite moment 22!

söndag 10 november 2013

Fars dag!

I dag är det fars dag! Söndag är en hektisk dag för oss - barnen har träningar på olika tider och det är en hel massa skjutsande. Dessutom håller min man på att röjer ur sin gamle fars hus och trädgård. Helgerna är nästan mer arbetsamma än vardagarna. Jag har inte haft tid att åka och handla varken blommor eller någon pryl men jag och barnen lagade till en god måltid och efterrätt. Barnen gjorde också ett fint kort! Far i huset blev glad över omtanken! Gott blev det också!
 
 Vi åt Kinesisk mandelkyckling - efter ett recept från en gammal Vår kokbok från 70-talet. Jag gillade den här maträtten när jag var barn och den var fortfarande god.
 
 4 p:
 
1 hel kyckling
2 gula lökar
200g champinjoner
3-4 dl vatten
salt och peppar
2 msk mjöl
konserverad ananas
jordnötter eller rostad mandel
 
Ris
 
Dela kycklingen i portionsdelar.
Bryn dem i smör i en stekpanna.
Flytta över till en stekgryta.
Fräs hackad lök och skivade champinjoner.
Lägg över i grytan och häll över vattnet och salt och peppar.
Låt småputtra i 30 minuter.
Rör ner mjölet i lite vatten. Häll i grytan och rör.
Smaka av med soja och ev lite grädde.
 
Servera med ris, ananasbitar och nötter.
Chokladmousse med kanderad mandel 4 p:
 
100 g choklad (mörk eller ljus)
2 dl grädde
2 äggulor
 
Vispa grädden, inte för hårt.
Smält chokladen och rör ner äggulorna.
Blanda ner chokladen i grädden.
Häll upp i formar eller glas.
Låt stå kallt en stund.
 
Kanderade mandlar:
 
0,5 dl mandlar
0,75 dl socker
 
Flisa mandlarna och lägg i en stekpanna.
Häll över sockret och rör runt till sockret smält.
Häll upp på ett oljesmort smörpapper.
Låt kallna och skär den i smådelar.
Strö över moussen. Eller ät den som den är - jättegott!