S-kvinnornas "Familjen i framtiden"

Det är någonting fascinerande med det faktum att det har blivit norm att i princip alla småbarnsföräldrar lämnar sina barn till förskolan mellan 1 och 2 år. Jag frågar mig om och om igen – vill verkligen alla göra det? Jag önskar att jag visste. Men ämnet är i stort sett tabubelagt. Ingen talar om det. Alla bara gör.

Jag har funderat lite på hur vi har hamnat i den här situationen.  Jag har försökt gå tillbaka lite i tiden för att se hur tankegångarna har gått och var botten finns i det tänk vi har idag. Jag har läst igenom Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds skrift Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik från 1978.  Jag vet inte hur kvinnoförbundet ställer sig till skriften i dag (ska försöka få reda på det) men jag känner igen många av tankegångarna idag och jag känner igen mycket av den verklighet som finns idag i texten. På något sätt har många av de tankar som finns i den här skriften tagit sig in i det allmänna medvetandet. Många av tankarna har blivit den verklighet som gäller idag.

En kort genomgång av texten (som alltså är skriven 1978 och därmed betyder alla ”idag” 1978) med mina egna reflektioner insprängda:

Först får läsaren reda på att de socialdemokratiska kvinnornas strävan är att skapa ett samhälle utan sociala och ekonomiska klyftor. Detta ska ske genom reformer. Mer konkret är målen att:

1.       Alla vuxna människor skall ges möjlighet att självständigt utvecklas i enlighet med sina intressen och önskemål i solidaritet med andra människor.

2.       Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga.

3.       Samhället skall stå neutralt i förhållande till människornas val av samlevnadsform.

4.       Barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling skall vara oberoende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Man konstaterar också att ”individens rätt till att självständigt utvecklas måste underordnas de intressen som samhället som kollektiv i demokratisk ordning beslutar.”

Man kan konstatera att två av målen har uppfyllts – 2 och 3. Punkt 1 motsägs av tillägget om att individens rätt till utveckling måste stå tillbaka. Man skall ha rätt att utvecklas – bara om man vill utvecklas i önskvärd riktning. Om man har önskningar som går emot samhällets intressen måste man stå tillbaka – för kollektivets skull. Dessa tankegångar känner jag mycket väl igen. Den genomsyrar alla läroplaner från förskolestadiet och uppåt där det alltid talas om solidaritet. Exakt vad denna solidaritet manifesterar sig i är oklart. Förmodligen är det bara tanken att alla ska göra lika. Om man har andra önskningar i livet måste man trycka tillbaka dem för kollektivets skull.

S-kvinnorna menade att vi fortfarande på 70-talet levde i ett klassamhälle med orättvisor. Det finns orättvisa skillnader i sysselsättning och löner och förmögenheter. Klassklyftorna blir könsskillnader genom att fler män än kvinnor arbetar och att kvinnorna har lägre löner. Lösningen till problemet är fullständig jämlikhet mellan könen och en fullständig trygghet för barnen. Då måste maktförhållandena ändras i samhällets ekonomiska liv.

Det skrivs om valfrihet när det gäller familjepolitik. S-kvinnorna menar att valfriheten är skenbar eftersom valfriheten i första hand kommer att gälla de redan privilegierade. Målet måste bli att kombinera förvärvsarbete och barn.  Alla människor måste delta i samhällets olika aktiviteter. Kvinnorna måste ha rätt till arbete eftersom hemarbetet inte innebär någon frihet för kvinnorna – hemmakvinnorna är inga revolutionärer! Dessa tankar gäller ju nu också! Vi har visserligen fått vårdnadsbidrag (om man bor i rätt kommun alltså) men de som är emot vårdnadsbidraget menar att det bara riktar sig till de som redan har möjlighet att vara hemma eftersom bidraget är så lågt. Idén om att det ska gå att kombinera arbete och barn är också något alla politiker för fram. Exakt hur man klarar av den kombinationen i praktiken pratas det mindre om.

För att förverkliga punkt 1 och 2 måste all människor delta i förvärvsarbete. Att delta i förvärvslivet är ett väsentligt medel för människans utveckling till en aktiv och självständig personlighet. Eget förvärvsarbete är också en förutsättning för ekonomiskt oberoende av andra människor. Så här har det också blivit. Genom särskattesystemet behöver varje person dra in en lön för att klara sig ekonomiskt, även om man lever i en familj. Man kan inte försörja en familj på en lön. Vi har blivit ekonomiskt oberoende av varandra men ekonomiskt beroende av staten istället. Det är de som bestämmer vad en stor del av våra löner ska gå till. De har bestämt att barnomsorg är värt att lägga skattepengar på men att bara en viss typ av omsorg är "godkänd". När det gäller punkt 1 förutsätter man helt enkelt att alla egentligen vill utvecklas på det sätt s-kvinnorna vill. Man antar att flertalet vill ha det på ett visst sätt och då gäller det att vara solidarisk.

Målet är alltså full sysselsättning. Ett problem var på 70-talet att det inte fanns tillräcklig barntillsyn och tydligen heller inte tillräckligt med arbetstillfällen.

Något man påtalar är problemet med den konflikt som finns mellan barnets trygghet och arbetslivets villkor. Förr var kvinnan tvungen att ta hand om barnen för att klara av den här konflikten men på 70-talet förändrades villkoren. Man skaffade färre barn och fick alltså mindre hemarbete. Psykologisk forskning visade att den ständigt hemmavarande vårdaren inte var nödvändig för barnen. Kollektiv gruppsamvaro är i stället nödvändig och positiv för barnens utveckling. Den här tanken har fått fäste och gäller i dagens samhälle. Det anses bättre för barnen att träna sig socialt tillsammans med andra barn. Det påpekas ofta att dessa barn klarar sig bättre i skolan och i livet över huvud taget än barn som inte fått denna sociala träning. Arbetstiden har sjunkit och kommer förmodligen att sjunka ännu mer. S-kvinnorna vill förkorta arbetstiden till 6 timmar. Här har det inte hänt så mycket. Arbetstiden står fast och ingen allmän vilja att förkorta arbetstiden finns.

S-kvinnorna skriver om hur de ser på familjen. De menar att alla samlevnadsformer ska göras jämställda. Familjen ska vara en frivillig samlevnad mellan ekonomiskt oberoende och självständiga individer. De menar också att individens frihet att själv forma sitt liv måste begränsas av hänsyn till människorna i den närmaste omgivningen av solidaritet med andra människor i samhället. Den fullständiga friheten kan leda till förtryck av de svaga. Här kommer det där med särbeskattning in. Om man ser till att en lön inte räcker till en familj tvingar man kvinnorna att förvärvsarbeta. Även om de inte skulle vilja det måste de det eftersom de ska vara solidariska med andra. Ändmålet helgar medlen.

Till slut beskriver s-kvinnorna barnens villkor. De beskriver hur individens möjlighet till utveckling är starkt beroende av ursprungsmiljön. Det barn som kommer från mindre stimulerande miljöer måste på ett tidigt stadium få kompensation i form av social och intellektuell träning. Den här idén har trängt in i vårt medvetande och blivit norm. Skolan och förskolan ska överbrygga de skillnader som finns mellan familjer. De barn som inte har ”bra” familjer ska få stimulans för att få chans till samma utveckling som de som har ”bra” familjer. Problemet är att den här tanken inte fungerar i praktiken. Skillnaderna mellan barn från olika hemförhållanden har ökat istället för minskat. Det kanske inte är så lyckat när samhället tar föräldrarnas plats. Även om föräldrarna inte aktivt stimulerar sina barn intellektuellt är de ändå föräldrar och den rollen gör att de(oftast) är intresserade av sina barn, bryr sig om hur det går, känner ett livslångt engagemang. Om skola och samhälle sköter de professionella åtagandena – överföra kunskap, utnyttja gruppdynamikens mekanismer i undervisningen… - då blir det en bra kombination. Samhället är inte en enskild person med en äkta relation till barnet. Samhället är uppbyggt av många personer med egna äkta relationer. Banden mellan barnet och pedagogen är villkorat – det är en professionell, tidsbegränsad relation och kan aldrig ersätta den emotionella, personliga, förhoppningsvis livslånga relation som finns mellan föräldrar och barn.

När familjen var en storfamilj fick barnen tillfälle att leka med många syskon. Det fanns många vuxna, och barnen fick delta i vardagliga sysslor. Idag är familjeliv och arbetsliv skilda åt. Hemmiljön är inte stimulerande. För att barnens utveckling inte ska hämmas behöver kärnfamiljen kompletteras med en kollektiv samvaro med andra barn och vuxna.  Jag undrar om inte bilden av den gamla storfamiljen är starkt idealiserad. Jag tror inte att alla levde i storfamiljer utan att det fanns en mängd olika familjekonstellationer då också. I alla fall om jag ser tillbaka på min egen släkts historia. Man glömmer också bort att barn är bra på att fixa sin egen stimulans. De är bra på att leka och fantisera alldeles av sig själva. Jag tror också att det är bra om det finns olika sorters människor. Alla behöver inte vara fostrade på samma sätt, under samma betingelser. Jag tror att mångfalden berikar samhället.

Trots att samhället har förändrats i grunden och därmed också familjen – hänger vi oss kvar i en idealiserad bild av hem och familjeliv, som dels är föråldrad och dels inte motsvarar barnens upplevelser av det egna hemmet. Föräldrarna betalar fortfarande barnkostnaderna. Detta leder till orättvisor mellan olika familjer. Den emotionella vården försvåras av föräldrarnas långa arbetstider och den bristfälliga tillgången till kvalitativt god barntillsyn. De små familjerna ger inte tillräcklig möjlighet till social träning, självständighet och ansvarstagande för barnen. Det finns olikheter mellan olika familjer när det gäller intellektuell stimulans. Familjen räcker inte till idag och samhället måste ta ett delat ansvar för barnets utveckling. När det gäller den emotionella vården har familjen och samhället en stor betydelse och ett delat ansvar. När det gäller den sociala, intellektuella och materiella vården bör ansvaret i första hand ligga på samhället och ge alla barn möjligheter att utvecklas efter sina förutsättningar.

S-kvinnornas önskemål från 1978:

S-kvinnorna vill införa en obligatorisk förskola från 3 års ålder.

Förskolan ska vara avgiftsfri och bekostas av skattemedel.

Fritidshem ska finnas för alla barn som går i skolan. Tonåringar ska också finna det naturligt att gå till fritidshemmet.

Samhället ska stå för alla barnkostnader. Först då råder det jämlikhet för barnen.

S-kvinnorna kräver ett socialistiskt samhälle: där makten över produktionen ligger i arbetstagarnas händer, där alla vuxna människor deltar i samhällets produktion och där samhället tar ett solidariskt ansvar för barnens vård.

Det där med att samhället ska stå för alla kostnader för barnen är ju en tanke som inte finns idag. Men förutom detta känner man igen tankegångarna. Familjen räcker inte till utan behöver kompletteras. Barn måste fostras i grupp för att utveckla sina sociala färdigheter. Idén om att samhället ska överbrygga skillnader i hemmiljön finns där också. Vi har gått lite längre när det gäller vid vilken ålder man anser att förskolan är riktigt lämplig. Nu är det 1 år som gäller – då var det 3 år (även om dagis skulle finnas från 6 mån). Man ansåg också att barn behövde någon form av tillsyn ända upp i tonåren (14 år). Den tanken har försvunnit och det anses normalt att barn är utan tillsyn från ca 10 års ålder.

Det mest intressanta är att i stort sett alla idéer som s-kvinnorna för fram har blivit verklighet. Tankegodset har liksom smugit sig in i det kollektiva medvetandet och blivit norm.