onsdag 20 september 2017

Märkligheter!

Det är nu på året det ska lovas pengar hit och dit! Det är kungen som ska ha mer pengar, barnbidraget ska höjas, pensionärerna ska få mer, det ska bli mer pengar till sommarlovsaktiviteter, kommuner som låter barn åka gratis på bussar ska få dela på 350 miljoner kronor, underhållsstödet ska höjas...

...och så ska regeringen också satsa 50 miljoner kronor om året på förbättrad läxhjälp. Men det finurliga är att det inte är eleverna som ska få hjälp utan föräldrarna! Föräldrarna ska utbildas! Och detta kommer att stärka föräldrarnas delaktighet i elevernas lärande. Detta är en insats för att göra skolan mer jämlik. Om föräldrarna utbildas kommer de att känna sig trygga med att hjälpa sina barn med läxor. Barnen kommer att få samma förutsättningar. Pengarna kommer att hamna i en pott som Studieförbunden kan söka från. Och förbunden får sedan lägga upp en plan för hur man bäst kan hjälpa föräldrarna. Gustav Fridolin säger att det kan bli studiecirklar och workshops för att stötta föräldrarna. De ska inte behöva känna sig osäkra eller sakna kunskap när de hjälper sina barn med läxor. Magdalena Andersson verkar också entusiastisk. Hon ser framför sig hur även barnen kan följa med på studiecirklarna eller workshoppsen! Det blir ju jättebra om eleven och föräldrarna gör något gemensamt. Och det behöver inte vara föräldrar som går...det kan vara någon annan vuxen också för den delen.

Ja, tänk så dant! Så snitsigt! Så fint! Först se till att skolan inte fungerar. Se till att barnen inte lär sig det de ska. Och sen se till att föräldrar inte längre har någon insyn i själva skolarbetet eller hur det går (för hur många föräldrar kan ärligt säga att de vet vad deras barn lär sig och vet vad som bedöms och hur det bedöms???) (hur många får se sina barns prov?). Och så fixa till det så att det inte längre är särskilt vanligt med läxor. I alla fall inte vanliga, normala, enkla, rättframma läxor som innebär repetition och inte nyproduktion. Och då rycker förstås vissa föräldrar in. De som kan och vill och är medvetna om vad som verkar pågå, eller inte pågå, därute i skolans värld. Då blir det orättvist. Då börjar det svajja och elevernas hemmiljö och bakgrund börjar spela allt större roll.

Då blir reaktionen...inte förbättra skolan...se till att den fungerar...styra upp hur man ger läxor...se till att de är av sådan art att eleverna kan göra dem själva utan att bli undervisade av föräldrarna.

Nä, reaktionen blir...utbilda föräldrarna så att de kan sköta skolans jobb. Se till att föräldrarna styr upp det hela och skapar en jämlik skola. Det är inte skolan som ska se till att alla barn får lika chanser att lära sig. Får tillgång till samma kunskapsinnehåll och samma möjligheter att befästa innehållet. Det är föräldrarna som med sina kunskaper ska räta upp det svajande tornet.

Det känns märkligt.

En ny läroplan...

...för förskolan ska tas fram och nu finns ett första utkast färdigt! Idén är att förskollärare ska komma med synpunkter och få vara delaktiga!

Här är inledningsorden:

"Skolväsendet vilar på demokratis grund. Förskolan ingår i skolväsendet. Enligt skollagen (2010:800) syftar utbildningen till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt livslång lust att lära. Utbildningen ska förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som de svenska samhället vilar på. Var och en som arbetar inom förskolan ska främja aktning för människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet med svaga och utsatta. Detta är värden och förhållningssätt som förskolan ska hålla levande. Utbildningen ska lyfta fram omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter. Inget barn ska bli diskriminerad eller utsatt för kränkande behandling i förskolan. Utbildningen ska bedrivas i demokratiska former, vilket lägger grunden till ett växande ansvar och intresse hos barnen för att aktivt delta i samhället."

Det låter det! Fint som snus! Vilka målsättningar! Det skimrar om orden. Den ljusnande framtid är vår. Den lyckliga, perfekta undersåten ska formas i förskolans underbara värld. Men hur går det till? Det låter nästan för bra för att vara sant. Kan det vara sant? Blir det så här?

Man får koka ner det.
Barnen får sin första utbildning mellan 1 och 5 år.
Barnen utvecklas bättre av förskolan. Ja, så måste det ju vara. Det står ju att förskolan ska främja barnens utveckling.
Barnen får lust att lära hela livet.
Barnen lär sig respektera de mänskliga rättigheterna.
Barnen lär sig respektera de grundläggande demokratiska värderingarna.
Inget barn blir diskriminerat eller utsatt för kränkningar.
Barnens utbildning bedrivs i demokratiska former.
Detta leder till att barnen grundlägger ett växande ansvar och intresse för att aktivt delta i samhället.

Mmm, jag försöker se det framför mig. En perfekt värld skimrar...i förskolorna. I institutionerna. Dit barnen fraktas när de är ungefär 1 år gamla. Där de inskolas. När de ännu inte kan prata. Nyss lärt sig gå. Inte kan berätta för någon hur de känner. Inte kan sköta om sin personliga hygien själva. Där de inte har sin mamma. Där de ska vistas tillsammans med många små barn och få vuxna. Där de få vuxna ska se allt. Kunna ge allt. Kunna se till att varje barn utvecklas bättre. Utbildas i allt möjligt. Men mest att bli en godkänd samhällsmedborgare. En sån som finner sig. En sån som blir som alla andra.

Hela resonemanget haltar.

Hur kan det vara demokratiskt att alla barn måste fostras på förskola? Vad händer om man tycker att förskola inte är bra för barnen? Vad gör man då? Vad har man för möjligheter?

Då tänker man fel. Då är man odemokratisk. Då är man icke godkänd.

Hur blir det om man tror att barnens utveckling främjas mest av kärlek och inte av utbildning? Hur blir det om man tror att en mamma har mer att erbjuda än förskolepersonal? Vad har man för demokratiska rättigheter då?

Då tänker man fel. Då är man odemokratisk. Då är man icke godkänd.

Hur blir det i sådana fall där barnen blir diskriminerade och kränkta. I den fantastiska förskolan. Hur blir det med barn som blir bitna i ryggen. Eller på andra ställen? Hur blir det med barn som gråter när de blir lämnade? Hur blir det med barn som blir mobbade av andra barn? Hur blir det med barn som blir pratade med på ett sätt som inte är bra av personalen? Hur blir det med barn som längtar efter mamma och pappa? Hur blir det med barn som inte äter ordentligt? Hur blir det med barn som hatar att bli torkade och tvättade av främmande människor? Hur blir det med barn som glöms bort på gårdar? Hur blir det med barn som rymmer från förskolan? Hur blir det med barn som blir smittade och sjuka?

Hur blir det då? Blir det något eller säger man bara att så står det inte i läroplanen. Det är inte så det är. På riktigt. För det står i läroplanen.

För läroplanen är en helig skrift. Och nu ska den revideras. Bli ännu lite heligare. Den fastlägger vägen till paradiset. Ger oss receptet. Så här är det. Detta är ordet. I begynnelsen var ordet. På den nte dagen skapade staten förskolan och hen såg att det var gott. Kommen till mitt rike. Det tillhör barnen. Jesus älskar alla barnen.

Nä, det är lätt att bli ironisk. Fast det är nog bara jag. Det är väl ingen som läser de här läroplanerna. Och de som verkligen gör det...de är nog idioter. Saliga äro de som tro. Förlåten dem ty de vet icke vad de gör. Det är nog så. Någon tror att detta är av godo. Någon tror att så här kan man göra med barn...i ord skapa en skimrande idyll...små barn som skuttar in och utvecklas så in i bänken, blir demokratiska och solidariska, lär sig om hållbar utveckling och människans okränkbara värde...och pedagogerna är som urmödrar, fast utbildade...de ler och ser vartenda barn, undervisar och leker fritt, eller låter bli att lägga sig i, allt eftersom vad situationen kräver, byter blöjor på ett ytterst diskret sätt men ändå kärleksfullt...så barnen känner omsorgen men inte blir kränkt...utbildar i hur barnen ska utveckla sin integritet, ser till att barnen grundlägger de matematiska begreppen, lär sig programmera på en surfplatta, blir jämlik och normöverskridande, inte stereotyp på något sätt...

...och fram skrider framtiden...den perfekta människan långt borta i slöjorna tar form, materialiserar sig. Framtiden är här.

Suckar. Ska stänga av datorn. Gå in till mitt barn. Mitt jättestora barn på 6,5 år som missat 5 års utbildning men ändå är snäll och rar och har starkt självförtroende och är smart och allt man kan kräva av en 6,5-åring. Jag är så in i bänken glad över att han har sluppit utbildning och istället fått leva fritt...

söndag 17 september 2017

Mera sjukt

Det är ju höst och vabbet har kommit igång. Och då skrivs det i tidningarna. Samma varje år. Inget nytt på vabfronten helt enkelt. Den här veckan fäste jag mig vid två artiklar...

En i Dagens nyheter som handlar om att det är normalt för barn att vara förkylda ofta. 10 gånger om året är normalt. Och det är vinterhalvåret som är det värsta när det gäller infektioner. Ja, så 10 infektioner är koncentrerade till 6 månader då antar jag. Det blir mycket. Kanske mer som en enda lång infektion? Varje infektion vara i alla fall i ungefär 5 dagar. Så det blir alltså ca 50 dagar som varje barn är sjukt per år. Det märkliga är dock att föräldrarna inte är hemma mer än ungefär 8 dagar per år vid den ålder då barnen är som värst sjuka, vid ca 2 års ålder. Folk vobbar. Och flexar. Och skickar barnen till förskolan fast det är sjukt. Och så är det så att vissa infektioner inte heller kräver vab. Om barnet bara är förkylt och inte har feber finns det ingen anledning att vara hemma. Snor utan feber är ok alltså.

Vabbandet är som värst när barnet är mellan ett och två års ålder. Det börjar när barnet börjar förskolan vid 1,5 års ålder och sen håller det på till 4-5 år. Ett annat sätt att uttrycka det är att barnen är ofta sjuka under hela förskoletiden. Och att det är som allra värst just i början, när de kommer in i förskolevärlden.

Fast det är inte så mycket att hetsa upp sig över. Det går över. När barnen är 10 år är de som vuxna när det gäller sjukdomar...alltså 2 till 3 förkylningar per år. En läkare säger att barnen då lärt sig förstå hur man ska undvika smitta. Jaha, kan det vara så? Att barnen i förskolan blir sjuka därför att de inte förstår hur man ska undvika smitta? Gör man inte barnen lite väl vuxna när man resonerar så? Det kan ju vara så att små barn som joxas ihop med många andra småbarn smittar varandra och när de dessutom är just små har de ju en tendens att dregla, snora, slicka på saker, suga på saker, leka på ett närgånget sätt med saker och sakerna som finns runt barnen delas mellan många andra likasinnade små varelser. Men visst, man kan uttrycka det som så att små barn ännu inte lärt sig att förstå hur man ska undvika smitta. Och vi kan låtsas att 10-åringar lärt sig att förstå hur man undviker smitta. Eller så kan man säga som det är...att 10-åringar inte slickar och suger på leksaker längre..inte för att de utvecklat något särskilt förstånd utan för att de råkar ha blivit 10 år och inte längre leker på det sättet.

Fast egentligen spelar inget någon som helst roll. För barn måste utsättas för infektioner för att bygga upp ett grundläggande immunförsvar. Så egentligen kanske allt är rätt så bra. Bara det inte blir för många infektioner förstås. För då kan det vara dåligt. Hur många för många är förblir oklart. Kanske är det just 10 infektioner per år som är lagom. Förmodligen.

Ja, det var detta. Inget nytt under solen. Den obligatoriska vab-artikeln...tema med variation...har presenterats i olika tidskrifter. Så var det gjort. Och så får vi vänta till februari...eller förlåt...vabruari...och se om det har slagits ett nytt rekord. Eller kanske blivit lite bättre.

Man kunde även i en kvällstidning läsa om ett litet barn vars mamma skrivit en så bra lapp och satt upp på förskolan. Hennes lille son hade drabbats av en hjärntumör i februari i år. Han klarade av sjukdomen men blev tyvärr blind. Sonen är dessvärre infektionskänslig efter den svåra sjukdomen, som han genomgick för ett halvt år sedan alltså. Och då blir det jobbigt att gå på dagis. En förkylning kan innebära livsfara för barnet. Personalen och alla andra på förskolan tyckte lappen var så bra och mamman fick positiv respons.

Ja, tänk hur det är. Förskolan är verkligen en naturlag. Det är naturligt för barn mellan 1 och 5 år att vara sjuka stup i kvarten. Och det är helt normalt att skicka en liten blind infektionskänslig tvååring som nyligen genomgått hjärnkirurgi till dagis. Bara alla andra föräldrar håller sina barn hemma när de är förkylda så är det helt ok. Ja, eller om de kan vara feberfria förstås och ändå förkylda, för det var ju ingen fara då. Sägs det. Man får bara hoppas att barnen inte bär på någon bacill som ännu inte hunnit visa sig men som ändå ligger där och lurar och smittar när barnet dreglar lite över någon legobit och som sedan vandrar vidare till nästa barn.

Det får bli som det kan. Ett vet man säkert. Förskolan är grejen. Den är normen. Och den bryter man inte så lätt. Inte i landet där det är fint att bryta normer och komma ut ur garderober. Men förskolan...den är helig. Hur den än är så är den alltid bra. Inte ens om den utgör potentiell livsfara för ett litet barn är den dålig. En mamma till ett barn som nyligen varit dödssjuk kommer inte på tanken att ifrågasätta förskolan som ett bra ställe för hennes barn...bara att be andra föräldrar att inte skicka sina sjuka barn dit. Det är så långt fantasin sträcker sig. Förskolan har gått ända in i märgen på oss.











fredag 15 september 2017

Siffror

Idag läser jag i lokaltidningen att det går sämre för skolan i kommunen. LIte bättre är det när det gäller 9:ornas meritvärden men annars är det mesta sämre. Det är synd. Och det är lite konstigt att man inte heller får reda på vad exakt det är som går sämre. För det är ju så i skolans värld att alla de där rapporterna aldrig handlar om rent konkret vad det är som går på det ena eller andra sättet. Det blir mest siffror och procentsatser. Ingen verkar vilja prata om vad det är som brister. Vad undervisar man i? Vilka moment ingår i de olika ämnena och hur handskas man med dem? Hur kontrollerar man att eleverna förstår? Hur kommunicerar man det till elever och föräldrar?

Jag vet inte...jag ser ju bara vad jag ser när det gäller mina egna barn...ser hur det kan vara på två olika grundskolor. Jag är inte fysiskt närvarande i skolan förstås men jag kan se spåren av det som sker där och jag ser en del av vad som inte sker i skolan.

Jag ser långa dagar. Många lektioner i varje ämne.

Sitta och läsa romaner på skoltid.

Långa "projekt" där eleven själv ska driva arbetet framåt. Otydliga instruktioner. Otydliga tidsgränser.

Ingen återkoppling.

Ingen vägledning när det gäller att läsa texter.

Ingen vägledning när det gäller att skriva texter.

Knapphändig undervisning när det gäller grammatik, stavning, ordkunskap...

Mycket film.

Många lekaktiviteter.

Mycket fri rörlighet i klassrummen.

Skriva på plattan...ingen överblick över texten ges, man tittar på bokstäverna som knappas in istället för hela texten som man skriver. Plattan fixar stavningen och stora bokstäver.

Ingen mängdträning när det gäller matte.

Inga tydliga rutiner eller strukturer för lektioner och repetitionsarbete.

Detta ser jag. Och jag ser att det är dåligt.

Men ingen verkar bry sig. Siffrorna presenteras. Procentsatser hit och dit. Meritvärden och genomströmning. Men vad finns bakom siffrorna? Vad är det eleverna ska lära sig? Och hur ska det gå till? Ingen verkar veta.

torsdag 14 september 2017

Trött och glad

Dagen är slut och snart ska jag sova. Fredag i morgon. Det känns skönt. Dagen har varit lång och arbetsam men ändå givande. Två av skolbarnen har varit hemma idag. De hade ont i huvudet och var febriga. Morgonen startade precis som alla andra morgnar. Jag vaknade några minuter före mobilens larmfunktion skulle ringa. Som vanligt låg jag och lurpassade för att kunna trycka av det precis när det skulle börja tjuta. Retade mig som vanligt på att jag inte orkade trycka av det redan innan...men avstod eftersom jag var rädd för att somna om...som vanligt. Sedan upp och väcka elvaåringen, ner och göra frukost till honom...gjorde honom sällskap framför ett läkarprogram...intressant om någon som fastnat med fingrarna i en mixer, en annan som en blödning i magen och ytterligare någon som ramlat av en häst. Sedan fram med kläder och packa ryggsäck. Ett sista förhör hann jag med för elvaåringen hade prov på judendomen idag. Och så kom sexåringen smygande och ville ha frukost och se på Drakryttarna från Dräggö. Och sen krama och vinka av M som cyklade till skolan. Ett kort prat med 17-åringen och vinka av honom. 13-åringen vaknade och fick sin frukost...han gör den oftast själv men nu var han ju sjuk så...

Bädda, dammsuga, tvätten...plocka undan kläder från tonårsrum, bära glas och tallrikar som vandrat iväg, vattna blommor, dricka kaffe och läsa tidning...

Sen började sexåringens skola! Räkna lite matte, gå skottkärra, stå på händer, läsa några meningar, skriva lite, spela flöjt....

Började städa ur klädkammaren...låda efter låda ut och öppnas och tömmas...det var inte meningen med det ena gav det andra...rensa och slänga och packa om och torka av golv...

Lunch! Något snabbt så maken skulle hinna få sin mat när han kom hem...omelett med mozzarella, tomat, skinka och ruccola! Gott!

Dricka kaffe och läsa bok.

Städa legolådor. Plocka in i förrådet igen.

Fika med barnen. Prata med skolpojken som kom hem. Hur hade han haft det? Hur gick det på provet? Och mattediagnosen.

Ta fram fiol och noter och skicka iväg skolpojken till fiolen. Tjata på 15-åringen att han skulle ta fram noter till sin pianolektion. Fråga om han läst på kemiprov som närmar sig.

Förbereda kvällsmat...skala potatis...

Låta 11-åringen träna på ett föredrag han ska hålla i morgon i skolan.

Cykla till barngymnastik med sexåringen. Kika in i gympahallen och njuta av att se mitt barn fara fram som ett jehu och ha skoj! Läsa bok.Cykla hem.

Blev glad över att maken fattat vilken mat jag hade tänkt och att allt nästan var färdigt och dukat. Han hade handlat lite som fattades inför helgen också. Äta och prata. Gladde mig åt att äldsta sonen som sovit borta en natt var hemma en sväng. Roligt att lyssna på vad han hade att berätta om universitetsstudier och nollningsfester.

Lyssna på sonens föredrag igen! Det gick bra. Kollade i surfplattan och såg att han behövde hjälp med att skriva på sin självbiografi de ägnar svensklektionerna åt. Inte mycket händer på lektionerna. Hjälpte honom med en enkel disposition och ställde frågor som fick honom att komma igång. Han fick en del skrivet och vi bestämde att nu fick det vara bra! Hoppades på att han kan få  göra något annat på svensklektionerna...något som han kan lära sig något av.

Tittade på när de yngsta barnen provade ett nytt tv-spel de fått på posten idag! Det var kul! Varsin bana hann de. Hörde från köket hur maken satt och samtalade om kemi med 15-åringen.

Borsta tänder och se till att sexåringen tvättade händer och ansikte. Bädda upp och krypa ner och läsa böcker...De skeppsbrutnas ö av Liza Tetzner...sexåringen och elvaåringen älskar den och det gör mig glad för detta var en av mina favoritböcker när jag var barn. Och några sidor ur Felix i Vilda Västern av Jan Lööf...den går också hem! Hitta på rim och ramsor med yngsta barnen...måste vi göra varje kväll har han bestämt och vi snickrar ihop de allra roligaste rim...och skrattar så vi nästan gråter! Pussa, krama, god natt!

Plocka ihop kläder. Vika tvätt framför nyheterna. Titta på deckarserie med 13-åringen...han blir hemma imorgon också så han kunde lägga sig en liten stund senare än vanligt.

Plocka fram lite kläder. Titta på tv. Opinion Live. Lyssnar på Gudrun Schyman som pratar om att kvinnor och män måste dela lika på föräldraskapet...att kvinnor måste bli ekonomiskt oberoende, tänka på löneutveckling och pensioner. Suckar.

Går upp på övervåningen och säger god natt till stora barn.

Funderar på att lägga mig men slår på datorn. Bara en liten stund till. Sen ska jag sova. Lite trött är jag. Cykelturen och klädkammarstädningen tog lite extra på krafterna...så lite tröttare än vanligt är jag. Men glad. Så glad över att ha kunnat sköta om mig och de mina...blivit trött av att ha tagit hand om mitt...sluppit trötta ut mig på ett förvärvsarbete först och sedan inte orkat med mitt eget på kvällen. Jag känner mig glad och tacksam.

tisdag 12 september 2017

Frihet

Det har ju varit på tal länge...det där med att förskoleklassen ska bli obligatorisk. Nu verkar det som om det kan bli verklighet redan höstterminen 2018. I nuläget är det två procent av sexåringarna, ungefär 2000 barn varje år som inte deltar i någon PEDAGOGISK VERKSAMHET.

Gustav Fridolin säger att "Alla barn ska få en bra start in i skolan. Förskoleklassen ger en jämlik start i barns upptäckande av språk, matematik och andra kunskaper. Mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik ger en möjlighet att möta alla barn där de är, och det här stärker förskoleklassens roll och ansvar i ett sammanhållet skolsystem."

Ja, så kan det förstås vara. Om inget barn kommer undan förskoleklassen så blir det ju jämlikt. Och det är huvudsaken. Inte att det är bra eller dåligt. Bara att det är lika. Det kanske finns barn som inte lär sig något hemma (kanske) men det finns ju också barn som lär sig mer hemma än i förskoleklassen. Det är inte viktigt. Det viktiga är att alla gör lika. Barnen måste tydligen gå i förskoleklass och lära sig språk och matematik och...ja, annat. Det är något magiskt i det där mötet mellan förskolans och grundskolans pedagogik som på något sätt boostar alla barn så att det går så där jättebra i skolan sen. Eller i alla fall att det går ungefär lika bra, eller dåligt, för alla.

Jag tänker att...pust...vi slingrade oss ur just det här nätet med vår yngste. Vi slapp förskolepedagogiken och den här bryggan eller mötet...och hoppar direkt in i grundskolans jämlika värld. Vi tar risken...kör på utan övergång, utan något möte mellan olika pedagogiker.

Jag tänker på min sexåring. Hur han pratar...som en helt vanlig människa med stort ordförråd...svåra ord och uttryck från vuxenvärldens språk smyger sig in mer och mer...reflektionerna blir mer avancerade, minneskapaciteten är stor, återberättandekonsten likaså...utan någon speciell pedagogik...det kommer ur samvaron med vuxna, ur samtalen, ur kontakten. Jag tänker på hans allmänna mattekunskaper...de funkar...han greppar alla de vanliga matematiska och fysikaliska begreppen. Och de där andra kunskaperna...de finns där...om djur, blommor, växter, grönsaker, vapen, länder, flaggor...allt som intresserar honom och som han kommer i kontakt med. Och så är det annat förstås...sånt som inte kommer av sig självt...konsten att kunna läsa, skriva och räkna på riktigt...addition, subtraktion, multiplikation och division. Det går lätt att lära om man vill...och har en informator till hands. Och det har mitt barn. Och eftersom jag vet att det kommer gå sakta i skolan när han väl måste börja har vi redan satt fart. Vi måste bygga en grund innan han ska in i kvarnarna...jag vill se till att han kan läsa och skriva och räkna innan ettan börjar. Man kan inte räkna med att det kommer att funka bra där. För det är inte sånt som är alldeles säkert fungerar i skolan. Det som fungerar är att alla gör lika. Lika lite. Och det tycker jag är synd. Jag vill att mitt barn ska få bli så duktig han kan...få upptäcka så mycket han kan...få utvecklas så långt han kan och vill och få alla redskap att följa sin egen bana.

Den här dagen borde mitt barn ha varit i förskoleklassen och fått förmånen att bli jämlik. Men han har varit hemma i den ojämlika världen. I den världen har han:

Sovit till halv 8.
Ätit gröt och tittat på ett program om veterinärer.
Spelat tv-spel
Läst en sida i en läsebok...gammeldags...mor är rar och far ror ...typ.
Skrivit bokstaven K och ordet kung och ritat en kung.
Räknat utvalda delar på fyra sidor i en mattebok för åk 1.
Velat lära sig att förstå hur stora tal är uppbyggda...såna med många siffror.
Skrivit ett brev till sin pappa.
Dukat bordet.
Byggt lego.
Försökt konstruera en gasmask av en petflaska.
Åkt longboard och lämnat saker till klädinsamling.
Sett en skadad kråka och försökt hitta på en lösning för att försöka rädda livet på den. Åkt longboard hem för att hämta mat till den och tagit cykeln tillbaka för att slänga ut all mat så att kråkan ska ha mat.
Spelat tv-spel tillsammans med sin storebror.
Druckit kaffe ihop med sin mormor och morfar och bröder.
Tagit en longboardpromenad tillsammans med sin mormor för att visa henne kråkan.
Suttit i knät på en stor storebror och fått hjälpa till med ett svårt (barnförbjudet - hemskt men så kan det vara när man har storasyskon) datorspel och hört när engelska talas med utländska spelkompisar.
Hört en spökhistoria för barn och en lång berättelse om Rasmus Nalle samt sjungit ett antal sånger tillsammans med mig och storebror.

Det var inte så jämlikt. Vad nu det är. Men kul var det. Och jag tror att han lärde sig något. För som han själv brukar säga..."man lär sig något nytt varje dag...för det har pappa sagt." Och det har han nog rätt i. Det där mötet..den där bryggan...den är något som gott kan vara väldigt unik för varje barn. Den behöver inte vara jämlik. Den kan vara hur som helst. Det är liksom inte det som spelar roll. Det som spelar roll...det är att själva skolundervisningen fungerar som den ska. Och det gör den inte. Det kan konstrueras hur många möten och hur många övergångar som helst...införas hur många obligatorier som helst och hur många timmar som helst som ska spenderas i skolan. Det kvittar så länge lärarna inte vet vad de ska undervisa i och hur. Och jag tror ärligt inte att någon längre vet. Det finns ingen plan. Ingen annan än att alla ska vara i verksamhet. Hela tiden. Ingen får halka mellan maskorna. Alla ska med.

Vi byggde stora tal...där nollorna fick gömma sig under! 
Läsningen går lättare för varje dag! Den gamla boken är så bra...samma ord kommer om och om igen och ordbilderna fastnar i minnet! När det går lätt blir det roligt och då går det ännu lättare att läsa! Den här pedagogiken funkar bra. Den funkar bra hemma och den skulle nog funka bra i skolan också. 
Lika gärna som att springa i flock i en lekhall kan man träna på longboarding! Det är kul och förmodligen tränas motorik och styrka upp! Vi bryr oss inte om vilket. N ville åka longboard och då gjorde han det. 

Här spanar vi efter den stackars kråkan! Många tankar och mycket prat blev det kring den lilla skadade fågeln. Kanske hände det något pedagogiskt när medkänsla och empati väcktes. Vi vet inte. Vi bryr oss inte. Vi brydde oss bara om fågeln. 
Ja, så var en dag till ända. Och i morgon kommer en ny. En till dag i frihet. Och det tackar vi för. Jag, en mamma, hemmafru...vad kan min grupp utgöra...en promille av Sveriges befolkning? Och sexåringen...en liten bit av 2 procent av alla sexåringar därute. Två ojämlika individer...med all tid i världen och alla möjligheter att hitta på vad vi vill. Fria. Det är inte så dumt. 













fredag 8 september 2017

Fredag!

Det är fredag...vardagsveckan har rullat sig hit...igen. Två stora barn har varit sjuka...rejält förkylda och ont i halsen. Och 11-åringen kräktes i skolan och fick gå hem. Han var matt ett dygn men sedan var han som vanligt igen. 

Det har varit tandläkarbesök för 6-åringen. Tandsköterskan frågade om han gick i nollan och blev mycket betänksam när hon hörde att han inte gjorde det. Jag sa att han inte behövde det. Han lekte hemma och låg redan så långt fram kunskapsmässigt att han inte har något behov av det de gör där. Hon svarade lite bitskt att det var ju bra det. N visade i alla fall att han utvecklats på ett tillfredsställande sätt när det gäller att uppföra sig. Han slog i hand, sa sitt namn högt och tydligt, svarade på frågor, gapade snällt, berättade och visade att han höll på att få en ny tand och att två var lösa. 

Fritidsaktiviteterna har dragit igång igen...piano, fiol, orkester, freerunning och barngymnastik. Det blir lite körigt att hålla reda på allt men roligt också förstås. N började i en grupp för större barn, 6-8 år, och tyckte det var toppen den första lektionen. Det var intressant att titta på. Jag konstaterade att många barn, särskilt pojkar, hade mycket svårt att sitta still, lyssna, göra som de blev tillsagda. Kanske överanalyserar jag men jag tycker att det verkar som om barn blir vilda av att vistas i stora barngrupper...de verkar inte riktigt vara blyga längre. De verkar känna sig hemma, vågar säga vad de tycker (den här leken suger, vad tråkigt det här är, jag har ingen lust att göra det här)...

Jag har jobbat mycket med skolarbete...eller jag har väl inte jobbat...men satt barn i arbete. 11-åringen fick jobba ikapp lite med engelskan igår och idag. Där jobbar de själva. i 12-16 lektioner ska de googla,forska, samla fakta om ett djur och sen ska det göras en key note och förberedas ett föredrag som ska hållas i klassen sen. Det är tydligen rörigt i skolan ...svårt att få arbetsro. Och 11-åringen får inte mycket gjort på lektionerna. Ett par ord eller meningar hamnar på surfplattan men det räcker ju inte förstås. Så han har fått göra det hemma istället. Tur man kan hjälpa till. Det är samma sak i matten. Det låter mycket på lektionerna säger sonen och han får svårt att tänka. Vi jobbar hemma. Man får tänka så att det är bra att barnen vilar och har kul i skolan så kan de jobba lite mer koncentrerat hemma. Synd bara att tiden är knapp i hemmet. 

6-åringen fortsätter sin skola. Vi har spikat tre lektioner med lite kroppsrörelse emellan. Det tar som mest en timme att göra allt. Vi börjar med matte. Jobbar i 1:ans mattebok. Den är lätt. N orkar inte riktigt göra allt. Det är lite för mycket pysselkaraktär på det hela. Men vi gör allt det viktiga (som är mycket utspritt i boken) och lite av det pyssliga. Sen kör jag muntlig räkning från en gammal mattebok...som går enormt mycket fortare fram! Sen är det lite handstående eller skottkärra eller något och så läser vi i läseboken. Nu går det jättebra. N har börjat läsa riktiga, men enkla texter och den gamla boken är så bra...ord återkommer, ordbilder kan memoreras, det är så lätt innehåll att man inte behöver lägga någon kraft för att försöka förstå det...och nu ljudar N inte längre utan säger ordet direkt...inte fort men ändå. Sen blir det skrivning och lite teckning. N får skriva en bokstav i taget...vi har gjort O, S, M, R, T, F, I, Ä...han får klippa ut bokstäver och klistra in i en bok, skriva stora och små bokstäver och rita en bild som innehåller bokstaven vi jobbar med! Det är roligt! 

I högstadiet är det svårt att komma igång. Skolan ska digitaliseras och det har varit svårt att få fram surfplattor till alla. Så det har tittats på film, lekts lekar, räknats i kopierade häften, pratats om vad som ska göras...senare. Många timmar i skolan och mycket lite utdelning för insatsen. Det är trist. 

Ja, det är ju fredag...och hemmet är städat...sängarna renbäddade, toaletterna städade, golven dammsugna och tvättkorgen nästan tom. En kaka står klar på köksbänken och väntar på att de två skolbarnen som ännu inte kommit hem ska göra det. Ikväll ska vi väl äta lite extra gott. Friterad torsk med pommes och hemgjord bea hade smakat bra...men vi har ingen torsk just idag... och inga pommes heller. Bilden är från en annan fredag. Idag blir det karré...för det var extrapris på det...potatis i foliepaket och fetaostsås till det...egna tomater med rödlök och vinägrett blir gott till! Kanske ska jag sätta en baguettedeg också...ja, det gör jag! Trevlig fredag därute!