tisdag 23 januari 2018

Igår var det måndag! Första vardagen på veckan! Jag gillar vardagar! De är roliga! Meningsfulla! Vanliga och vardagliga men bjuder alltid på något nytt! 

Vi gjorde exakt som vanligt! 

Förmiddagsstädning. Inte mycket att orda om. Exakt detsamma som vanligt som behövde åtgärdas och fixas med. Och så hann jag med att torka av köksluckor och diskbänken ordentligt. Skönt.

Förmiddagsskola! Inte mycket att orda om heller. Vi kör samma. 

Matte! Vi började i 1:ans andra mattebok. Den var lika luftig och pysselaktig och full av onödigt jobb som den andra. Men vi jobbar på. Hoppar över det som är för fånigt. 
Läsning. Det går bra. 
Sen började vi med en ny bok från 50-talet. Den handlar om att lära sig skriva och stava och berätta i skrift. Den är toppenbra! Idén förr var att barnen under första terminen i 1:an skulle lära sig läsa och skriva bokstäverna. Andra terminen drog man igång sjävla skrivandet. Och det var hänsynsfullt...lite i taget och en ständig framåtrörelse. Ett bygge. Första lektionen handlade om att skriva av ett antal enkla ord. Det gick riktigt bra.
Emellan varje "lektion" sprang sexåringen ifrån och tog en trudelutt på pianot! Han är så förtjust i att spela! Han tränar på sånt han kan och försöker lära in ett par nya låtar och har börjat hitta på en egen låt som jag får skriva ner noterna till! Han är lekfull men klarar ändå av att lära sig på ett systematiskt sätt. Han har tränat lite på att spela skalan c-c och det har varit lite lurigt att få till hur man gör med fingrarna för att få dem att räcka till för hela skalan - det finns ju ett givet sätt att göra det - och till slut satt det! Nu är nästa mål att klara det med båda händerna på samma gång! Och det är inte så lätt! Jag vet, för jag kommer ihåg hur krångligt det var att få till det när jag var barn. 
 
Efter lunchen tog vi skrillorna och gick till isbanan! Mina föräldrar var ute och gick och fick syn på oss och kom och pratade lite! Morfar spelade lite hockey med N och det var förstås kul! Det är härligt att kunna gå ut och röra på sig mitt på dan! Njuta av frisk luft och vila ögonen på allt vackert vintern bjuder på. På planen var det tomt. Inte en kotte i sikte förutom några vuxna, pensionärer, som åkte skidor eller promenerade. Några barn fanns inte så långt ögat kunde nå. Det är trist. Att vardagen blivit så tom på folk. Alla på sin plats.
 N njöt av att åka fort...han älskar verkligen skridskor! Han åkte flera varv och vi fick ta tid på honom! 
Sen fick vi ge oss hem...bröderna skulle komma från skolan! Varm choklad och mackor framför Harry Potter! Mysigt! Skönt att vila lite när man kommit hem från skolan! En stund...för sen fick vi dra igång med eftermiddagsjobbet...fiol med 11-åringen och religion med 13-åringen! Vi hade fullt jobb ända fram till kvällsmaten! Det är tur att jag finns i huset så att jag kan hjälpa till! 



Engelska

I engelskan i 5:an är nu eleverna färdiga med sina brev till en brevvän i en annan stad. Det tog sin tid...om jag räknat rätt 8-9 lektioner. Jag har försökt utröna hur det går till. Om barnen sitter och skriver på egen hand varje lektion. Sonen är lite ute i det blå. Han kan inte minnas några direkta genomgångar. Jag har frågat om det är några gemensamma ord som tagit upp, om det är någon grammatik, något annat...men nej, sonen har inte märkt av något sådant. Jag tänker att det är konstigt. Att lägga så många lektioner på att få ihop ett brev. Man satsar så mycket tid. Och vad får man ut? Vad har barnen lärt sig under dessa drygt två veckor? Något de inte kunde innan? Jag tvivlar. Om det hade varit någon ordning på torpet hade läraren kunnat låta eleverna jobba med brevet i två lektioner och sedan gett läxa...bli färdig till nästa gång. Hur svårt kan det vara liksom? Jag och sonen gjorde färdigt brevet efter ett par lektioner. Det tog inte mer än en halvtimme eller nåt för honom att snickra ihop det med min hjälp. Och då hann jag också gå igenom lite stavning, genitiv och ett par andra saker han hade problem med. Eftersom sonen var färdig med brevet behövde han extramaterial att jobba med. Han fick läsa texter och svara på frågor till texterna. Bra idé. Men ändå. Sitta i skolan och läsa en text på egen hand och svara på frågor på egen hand. Och det allvarligaste av allt...läraren var inte ens intresserad av att försäkra sig om att han förstod, hade svarat på frågorna, eller hade svarat rätt på frågorna, eller om hans språk var korrekt, eller om den borde ha förklarat något sonen inte kunde i språkväg. Texterna lästes och bearbetades i blindo. Det var alltså bara en nödlösning för att få sonens tid att gå.

Tänk om alla barn hade fått läsa texterna, tillsammans. Om läraren hade gått igenom orden. Tillsammans. Gett orden i läxa. Om barnen hade svarat på frågorna och läraren hade gått igenom svaren. Tillsammans. Om det hade funnits något grammatiskt moment som texterna hade koncentrerat sig på som läraren hade kunnat gå igenom med klassen. Och om översättningsmeningar eller andra övningar som gav eleverna en chans att nöta in den nya, eller en aning svårare, grammatiken, hade getts. Då hade det hänt något. Då hade eleverna tagit ett eller ett par steg framåt...lagt ännu en tegelsten på engelskbygget.

Men så går det inte till i skolans värld längre. Arbetet sker i blindo. Utan riktning och mål. Och det slutar oftast med att det är eleverna som har blivit ansvariga för sitt eget lärande. Smart? Inte om du frågar mig. 

Skoljobb...

...digitaliseringen är i full gång i högstadieskolan här i stan! Inte en bok finns inom sikte (utom i tyskan...fast den används inte nåt särskilt tyvärr). Sonen har den här veckan religionsprov och i snart tre veckor har de studerat judendomen. Läraren berättar på lektionerna om judendomen och så får eleverna jobba på plattan. Där finns läroboken och där finns frågor som ska besvaras...det är långa faktafrågor, korta faktafrågor, ordkunskap och reflektionsfrågor. Ibland finns länkar till matnyttiga artiklar. Tanken är god...

Till sin  hjälp har barnen fått ett papper (utdraget från Gleerups digitala läromedel). Jag studsade till en aning när jag läste igenom det. Det är stort...löst...luddigt. Och barnen...vad tycker de? Förstår de något av detta? Men det är förmodligen inte så intressant. Huvudsaken är att alla dessa ord vräks ut i etern. 
I alla fall...sonen jobbar på. Han vill lära sig och han vill ha bra betyg. Han jobbar hårt. Han läser och försöker fylla i alla uppgifter så gott han kan. Det är mycket att läsa och läraren har enligt sonen inte berört så värst mycket av vad som finns på plattan. Det digitala förbryllar. Vi vill ju vara digitala i detta land. Regeringen har fastslagit den digitala kursen. Den gäller. Men frågan är vad det ger? Är det bättre att läsa på plattan än i en bok? Är det bättre att skriva på plattan än på ett papper? Får man mer kunskaper? Utvecklas tänkandet? Underlättar det? Svar nej. På alla frågor. En fysisk lärobok är enligt mig överlägsen. Den är en fysisk produkt där man kan orientera sig på ett verklighetsanpassat sätt...bläddra, se två sidor på samma gång, överblicka materialet rent fysiskt. På en platta blir det ogripbart...man blippar...man scrollar...man ser bara små bitar här och där...det flyter ut...blir luddigt...även om innehållet är bra. Till slut har man blippat och scrollat sig hit och dit och vet knappt var man håller hus. Och när man ska svara på frågor...med fysiska material kan man ha boken liggande framför sig och skrivblocket bredvid...läsa, anteckna, låta blicken vandra mellan de olika fysiska medierna. På plattan blir det inte så. Endera får man blippa hit och dit...eller göra små, små rutor...en med den lilla lilla biten av text och en med tangentbordet och en med rutan att skriva i. Man blir trött. Nacken värker. Handlederna tar stryk. Det ger inte mer än analogt jobb...utan mindre. Det är sämre. 
Digitaliseringen är allvarlig på andra sätt också. Den fjärmar inte bara eleven från materialet utan också läraren från eleven. Allt finns så prydligt presenterat på plattan. Man kan jobba där på egen hand. Läraren behöver inte lägga sig i. Stora diskussionsfrågor finns där i etermaterialet. Läraren (inte i min sons klass i alla fall) verkar inte intresserad. Ändå finns frågorna i läromedlet. Ska man svara? Sonen tyckte inte det. Läraren hade inte ens berört det. Men jag är tveksam. I det centrala innehållet står angivet att eleverna ska tillägna sig etiska förhållningssätt och jobba med källkritik. Rent hyoptetiskt kan läraren hävda att eleven borde ha gjort det också...även om läraren själv inte har lust att ta hand om jobbet. Så en så stor fråga om nedanstående...som handlar om etik, jämställdhet och det svenska paradämnet källkritik...lämnas alltså därhän av läraren. Och rent hypotetiskt kan läraren vid betygssättning slå ner på att eleven inte gjort detta. Materialet finns ju där. Så sonen får göra det. Det bestämmer jag. Han får diskutera med mig istället för med läraren. 
Frågorna på plattan ska skickas in. De ska klickas in för granskning av läraren. Om läraren bedömer att svaret är rätt genererar det poäng. Förra terminen, i geografin, tolkade sonen materialet som att det var en hjälp för att klarar det avslutande provet. Han var inte jättenoga med att svara. Svarade kortfattat och lämnade stora frågor därhän och nöjde sig med att diskutera dem hemma, med mig, och göra analoga anteckningar för att kunna läsa på till provet. Men vid betygssättningen fick han anmärkning på att han inte jobbat i läromedlet tillräckligt. Så nu vet vi. Arbetet på plattan är avgörande. Barnen studerar alltså på i mångt och mycket egen hand och läraren kontrollerar efteråt vad som är gjort. I religionen har nu sonen alltså svarat på allt. Han har klickat in sina svar (som inte går att ändra efteråt även om man kommer på något mer att skriva....ändrar man försvinner allt och man får börja om...smart va? Främjande av studieteknik va?). Något som är intressant är att läraren än så länge inte har öppnat svaren och inte har rättat dem. Tre dagar innan provet. Är inte idén med att plugga att lära sig? Borde inte läraren kolla så att barnen har fattat rätt innan provet görs? Men så är det inte i skolans värld längre. Det handlar mer och mer om att barnen sköter undervisningen av sig själva på egen hand och att läraren kontrollerar resultatet efteråt.

Det är rätt absurt. I ett land där skolplikten innebär närvaroplikt...inte som i andra länder läroplikt. I ett land där hemskolning är förbjudet...där har det alltmer kommit att likna hemskolning...fast inom skolans lokaler...och utan en vuxen, tex förälder, som kan hjälpa till och styra undervisningen i rätt riktning. Jag skrattar när jag tänker på det. När det gäller just det här arbetet, judendomen, i 7:an, ser jag att detta är ett alldeles för stort jobb för en 13-åring att klara på egen hand. Barnet behöver hjälp av en vuxen person bara för att kunna överblicka materialet och reda ut alla långa frågor som ställts av Gleerups. Och läraren har abdikerat. Och barnet måste befinna sig i skolans lokaler i ca 7 timmar varje dag. OCH för att det säkert ska gå bra för barnent...måste en förälder hemskola efter skolans slut.

Bra jobbat av skolan! Not. 


söndag 21 januari 2018

Helgen...

...går mot sitt slut! En vanlig vardagshelg fast med ovanligt vackert vinterväder! Vi har jobbat och jobbat...bygge och hemmet och läxor...men vi har gjort en hel del roligt också! 

Vi har sett på en och en halv Harry Potter film! 

Vi har lagat och ätit god mat...gulasch idag och hemgjorda hamburgare med goda tillbehör i går och lövbiff och hemgjord bea i fredags!

Vi har åkt pulka! Jag och de tre yngsta gick till backen i närheten i går eftermiddag! Det var kul! Och så vackert med rosa skymningsljus! 13-åringen hade inte riktigt lust att åka men sen blev 6-åringen av någon anledning sur och då ville storebror muntra upp och erbjöd sig att åka med ett åk! Och sen var korken ur...det var ju kul att åka pulka fastän man var tonåring! 
 Och sent på eftermiddagen idag gick vi till skridskobanan! Jag och maken som hade avslutat sitt byggjobbande och de två yngsta stack iväg en liten tur! 
Det var nästan magiskt vackert! Silver i träden och härlig luft och en klar mörk blå färg på himlen! 
 Det fanns två killar till på isen och våra pojkar frågade om de skulle vara med och spela hockey! Det ville de! Maken var också med och spelade lite här och där och det blev många roliga matcher! Det var roligt att se att sexåringen är så social och bra på att vara tillsammans med andra barn...det visste jag i och för sig redan...för jag har sett det så många gånger nu. Men jag kan ändå inte låta bli att skratta lite för mig själv! Det sägs ju så ofta att förskola är av nöden för att barn ska lära sig bli sociala och samspela med andra barn. Det verkar inte riktigt som att det är på det sättet på riktigt. 
Och nu är det sent på kvällen och snart dags för alla stora i huset att dra sig till sängs! Det ska bli skönt att sträcka ut kroppen och dra över täcket och somna! God natt! 

fredag 19 januari 2018

Fredagskväll!

Fredagskvällen är här! Det är skönt! Bordet är dukat, maten sköter sig självt en stund till! Stekt potatis, lövbiff, hemgjord bearnaise och haricot verts! Päron och brie till efterrätt. På spåret och Skavlan som det ska vara på fredagen! Ett barn är skjutsat på fest och ett barn är på väg hem! Resten roar sig med tv-spel eller tv-serie. 
Dagen var bra...fredagsstädning och skola på förmiddagen och ett besök hos mina föräldrar på eftermiddagen...jag och de två yngsta barnen. Det var så vackert ute idag! Så vitt och snöigt och mjukt och luddigt att man blev alldeles betagen! Och när vi gick hem var det mörkt men snön på alla grenar och på marken lyste upp det och vid isbanan var belysningen tänd och skapade guldskimmer över is och bland träd! Vackert som en saga! 



Musik!

Jag har tänkt mycket på skolan på senste tiden. Jag har funderat på det där med struktur...vanor, repetition, nötning...det där med att göra samma saker många gånger och få in någon slags arbetsmodell som alla känner igen och som blir ett ramverk kring inlärningen. Det har legat och gnagt i mig att det här nya...det har fått så stort genomslag överallt. Mina barn har alla tagit musiklektioner...flöjt, piano, fiol. Jag gjorde också det som barn...höll på i många år med fiol och piano. Jag känner inte riktigt igen mig i dagens musikundervisning. Det här lösa ramverket med ett ganska tunt innehåll har spridit sig dit också. 

När jag spelade var det självklart att man när man lärt sig de första grunderna skulle börja träna in skalor, fingersättnigar, olika takter, höjningar och sänkningar...kunna alla namn för det man skulle prata om, tex noternas namn (något som inte alls är självklart att någon har lust att lära ut idag). Lektionerna var upplagda efter ett mönster. Fiolen...en ny låt i veckan och en etyd...som skulle finputsa teknikerna. I piano...först höger hand, sen vänster hand...räkna högt för att få in hur de båda händerna skulle förhålla sig till takten...sen båda händerna. En etyd i veckan för att finslipa fingersättningar och annat. Etyderna fungerar som musikens grammatiklektioner...här får man träna på alla olika varianter som finns vad gäller tonarter, takter, fingersättningar...Och så orkester...andra låtar...som man fick träna på hemma mellan varje orkestertillfälle. 

Så här är det inte längre. Det går långsamt. Det finns ingen systematik i det hela. Man spelar bara...det går liksom inte direkt framåt. Inga etyder. I fiolen väntar vi på att något ska hända...tredje läget borde väl tränas in, vibrato...låtar med fler sänkningstecken...och orkesterlåtarna får ta sig otroligt stora proportioner...lektionerna går åt till att lära sig orkesterlåtarna. Det blir inte mycket annat. 
Här är min första etydbok och den första etyden. Den startade jag väl med efter första året har jag för mig.
 Lite senare...
 Och de två första pianoetydböckerna...andra och tredje året har jag för mig. Eller kanske tredje och fjärde...minns inte riktigt.
Det finns kanske många anledningar till det långsammare tempot och det magrare innehållet. Inte vet jag...men jag tänker att det har kommit ur modet att träna på ett systematiskt sätt. Det ska vara "roligt" och då går det ut över tragglandet och det stegvisa, långsamma men aldrig upphörande tränandet. Och så är det väl kanske det där med att ingen finns hemma längre. Vem ska lyssna när barnen tränar? Vem ska be dem träna? Och barnen...de hamnar vid tv-spelen istället. Där är det lustfyllt att traggla. Där går man framåt. Men musik och språk och matte...där finns inte det där lustfyllda...där behöver man en ram, en vuxen som driver barnen framåt inom ramen, eller uppför trappan. Det lustfyllda väntar...det kommer i takt med ökade kunskaper. 

torsdag 18 januari 2018

Vintervardag!

Torsdagen gick fort...sysslor från morgon till kväll...men trevliga sådana! Vakna, ge barn frukost, vinka av, diska, tvätta, dammsuga...allt det vanliga morgonjobbet!

Och så min och sexåringens skola! Det flyter på bra! Vi har en så bra skola! Precis lagom för en sexåring! Matte och läsning och lite skrivning! Inte mycket av något men lite och det blir ju mycket gjort till slut...nu har N räknat ut den första matteboken - som ska vara under höstterminen i 1:an. Och i morgon startar vi i del två. Just nu är det allra roligaste i vår skola pianospelet! N VILL spela och sätter sig många gånger varje dag vid pianot. Han njuter av att kunna ta ut låtarna och idag försökte han få ihop en ny låt med båda händerna utan min hjälp! Det gick faktiskt ganska bra! 
Matteboken är så där. Den är lite väl barnslig. Och det är så mycket kringsaker...sånt som tar tid men ger väldigt lite. Idag var det tex en bild som skulle färgläggas...varje färgfält var märkt med ett mattetal som skulle lösas och svaret var liksom värt en särskild färg. Räkna ut uppgifterna gick som en dans...men sen skulle det ju färgläggas. Rätt vad det var frågade N varför han gjorde det här egentligen. Jag svarade att det nog var för att barn tycker att matten blir lite roligare om de får färglägga. N svarade att det gör de inte. Barn gillar ju spel bättre än målarböcker...underförstått tv-spel alltså...ja, han påstod till och med att barn är spelgalna nuförtiden....(han älskar tv-spel själv så han vet!). Men så kom han på hur det måste hänga ihop...de vuxna vill hålla barnen från tv-spelen och det är därför de har hittat på såna här målargrejer! 
Efter maten gick vi ut! N  längtade till pulkabacken igen! Det är så underbart vinterväder att man blir glad bara man tittar ut och ännu mer när man väl kommer ut i allt det vita! Skatorna verkar också njuta av vintern och hoppade runt i snön på vår baksida som om de lekte. Fast de kanske bara letade efter något att äta under all snö! 
Idag hade N med sig en slags snowskate han ärvt av en storebror! Den var kul! Det var andra gången han provade och det gick riktigt bra! Nästan hela backen klarade han innan han rullade av! 
Bobben var också med och det är ju alltid kul! 
Sen var det bara att fixa mellanmål...utrusta fiolkillarna med noter och fioler och skicka iväg dem den ena efter den andra på sina lektioner. Och så skulle maten förberedas...wok...smidigt att kunna hacka allt och ha färdigt...så vi skulle hinna till barngymnastiken! Det var så snöigt ute att vi inte kunde cykla idag men min pappa skjutsade oss...och så sprang jag över till affären och handlade lite till helgen och sen tillbaka och titta och hjälpa till lite på gympan. Sen kom maken och hämtade oss! Hem och woka allt. Äta mat. Hjälpa till med en läxa. Tvätten. Mästerkocken och te med de små barnen! Saga. God natt. En läxa till. Tvätten. Och nu är jag här! Vid datorn en stund innan jag sätter mig en stund till vid tv:n och slappnar av lite med min stickning! 

En bra dag har vi haft! Full av meningsfulla och roliga sysslor! Samma som de flesta andra dagar...om och om igen...men precis det jag vill göra! Jag är så innerligt glad över att kunna göra allt jag gör på dagtid, att jag kan hinna med allt som behöver göras och orka med det, inte bli stressad och utsliten. Jag är så innerligt glad över att jag får vara med till 100 procent i mitt eget liv...vara med barnen när de är här hemma hos oss, kunna vara ute i det underbara snövädret på dagtid med mitt lilla barn, kunna ägna tid åt honom...hjälpa honom utvecklas i det han gillar...Jag är så innerligt glad över att jag och maken är överens om att det här är bra för oss och att mitt arbete ger oss livskvalitet.